”Jag tror på människan”

Guldkort PÃ¥ Reginateatern

I salongen på Reginateatern sitter han nästan alltid på sin plats. Dick Jansson, den enda som förärats ett guldkort, applåderar fortfarande ivrigt – trots att hans egen aktiva tid är förbi. Ändå finns spåren av hans arbete överallt i Uppsalas kulturliv, från ungdomsgårdar och folkbildning till Reginateaterns återfödelse.

Mellanöl, hasch och fritidsgårdar

Han började redan 1966 som fritidsgårdsföreståndare på Brantingsgården i Salabacke – ett nybyggt område fullt av ungdomar.
– Det var mellanöl och hasch, minns Dick. Vi fick ibland stänga och ta in vakter.

Ungdomsverksamhet och museiansvar

Mellan 1987 och 1992 arbetade han på Luthagens kommundelsförvaltning, där han byggde upp ungdomsverksamheten i Stenhagen och ansvarade för Biologiska museet. När han 1992 återvände till Kultur- och fritidsförvaltningen fick han ansvar för folkbildningen, de fria teatergrupperna och Skandiascenen.

Från porrbiograf till teater

Skandia hade en lång historia: biograf från 1925 till 1980, som på slutet förföll och blev porrbiograf. 1983 byggdes en scen där, som kommunen hyrde ut till kulturgrupper. Men många tyckte att det inte räckte.
– Ni måste göra något åt det! Det måste bli teater igen, minns Dick.

Tillsammans med Paul Kessel och Björn Sjödin drev han arbetet för att återupprätta huset som teater. Förutsättningarna var långt ifrån glamorösa – garderoben var en gammal korvkiosk och väggarna pryddes av klädkrokar som i en skolhall. Men visionen var tydlig: att återta namnet Regina och återskapa salongens ursprungliga färger.

2005 stod Reginateatern på fötter igen, och Dick tackades av där inför pensionen.
– Regina berikar mitt liv, säger han.

Reginas Vänner

Det var också Dick som skrev de första stadgarna för vänföreningen Reginas Vänner.
– Från slutet av 2004 fram till starten 2005 var jag Regina i stort sett på heltid – allt från vaktmästare till teaterdirektör, säger han och skrattar.

Föreningen lever vidare och delar ut stipendier till unga scenkonstnärer. Dick är fortfarande ett troget ansikte i salongen.

En kulturell gigant

Vid sidan av sitt kommunala arbete var han politiskt aktiv: 40 år i landstinget, 13 av dem som ordförande i kulturnämnden. Han har också suttit i styrelserna för UKK och Upplandsmuseet. Men det är framför allt det lokala engagemanget som gjort honom till en centralgestalt.
– Det är en särskild upplevelse att se scenkonst i en lokal som är byggd för det. Men lika viktigt är amatörverksamhet, folkbildning och folkfester, säger han.

Han var en av initiativtagarna till Kulturnatten och har stöttat Ungdomens hus sedan starten. Och fortfarande återkommer han till samma grundtanke:
– Jag tror på människan. Hon vill delta i kulturen – men vi måste skapa möjligheterna.

Fakta: Dick Jansson

• Född 1940-tal
• FritidsgÃ¥rdsförestÃ¥ndare pÃ¥ BrantingsgÃ¥rden, 1966
• Chef inom Uppsala kommuns kultur- och fritidsförvaltning, 1987–2005
• Drivande i omvandlingen av Skandia till Reginateatern
• Skrev stadgarna för Reginas Vänner, ordförande till 2015
• Landstingspolitiker i 40 Ã¥r, varav 13 som kulturnämndsordförande
• Enda innehavaren av Reginateaterns guldkort
• Den Uppsala-kultur Dick missar är försumbar

Text och foto: Sara Torgnysdotter

Hos dansföreningen Swingkatten kan bÃ¥de nybörjare och erfarna dansare ta en svängom i bland annat lindy hop, boogie woogie och autentisk jazz. I Ã¥r firar Uppsalaföreningen 25-Ã¥rsjubileum och de ser fram emot att fortsätta sprida gemenskap och dansglädje i Uppsala. 

– Musiken, glädjen och mötet med andra är en viktig del av dansen, säger Siri Fjellman som är vice ordförande i Swingkatten och undervisar i dansstilen lindy hop. Hon fÃ¥r medhÃ¥ll frÃ¥n Frauke Augstein som är ordförande och lärare i blues.  

– Det är en speciell sorts möte och kommunikation som uppstÃ¥r i en dans, säger hon. 

De bÃ¥da har haft dans som intresse i större delen av livet. Swingkatten dansförening har funnits sedan 2001, i Ã¥r 25 Ã¥r. De har omkring 500 medlemmar, erbjuder kurser i en rad olika dansstilar och anordnar olika evenemang. 

De flesta dansstilar, som lindy hop, balboa, blues och boogie woogie är pardanser, medan jazz och step dansas solo. Stilarna skiljer sig lite i bland annat tempo och musik, men gemensamt är anknytningen till musiken och ursprunget i swing, som uppstod i Harlem, New York pÃ¥ 1920-talet, influerat av afroamerikansk danstradition. 

Frauke och Siri tycker att dans är bÃ¥de en utmärkt träningsform och ett sätt att vara kreativ, ha roligt och träffa andra.  

– När man möter en annan person i en dans behövs inga ord. Man hittar ett eget sprÃ¥k i dansen vilket är väldigt spännande och kreativt, säger Frauke.  

Dansintresset bjuder in till gemenskap, bÃ¥de i Uppsala och pÃ¥ andra platser i världen. BÃ¥de Frauke och Siri har, när de varit pÃ¥ resande fot, letat upp en lokal dansförening att tillbringa en kväll med. PÃ¥ samma sätt hittar även människor som befinner sig tillfälligt i Uppsala, som turister och utbytesstudenter, till Swingkattens evenemang. För övrigt finns en stor spridning bland föreningens medlemmar, bÃ¥de när det kommer till kön, Ã¥lder, bakgrund och erfarenhet.  

– Vid nÃ¥got tillfälle var Ã¥ldersspridningen sÃ¥ stor som mellan 16 och 80 Ã¥r. Hos oss är verkligen alla välkomna, oavsett vem man är, säger Siri. 

Förutom kurser i de olika dansstilarna är socialdans en viktig del av Swingkattens verksamhet. Evenemangen avser ofta en bestämd dansstil, och man kan dyka upp med eller utan danspartner. NÃ¥gra gÃ¥nger per Ã¥r har de liveband, vilket bidrar till en extra festlig stämning pÃ¥ dansgolvet. PÃ¥ evenemangen gäller föreningens uppförandekoder, som bland annat innebär att man alltid kan tacka nej, och att man själv ocksÃ¥ ska vara okej med att fÃ¥ ett nej pÃ¥ frÃ¥gan om en dans.  

– Vi upplever att alla är införstÃ¥dda med vÃ¥rt gemensamma förhÃ¥llningssätt. Det skapar trygghet, inte minst för de som kanske är lite nya och osäkra.  

Till den som är nyfiken pÃ¥ dans, men kanske är lite osäker, vill Frauke och Siri uppmuntra till att vÃ¥ga prova. 

– Och ge inte upp! Vill man, kan man gÃ¥ en nybörjarkurs flera gÃ¥nger - till slut sätter det sig. Det viktiga är att man tycker att det är kul.  

/Emma Tapper

– Se Hilding Linnqvists utställning i Bror Hjorths Hus

Allt blommar mot svart är namnet pÃ¥ den nyinvigda utställningen i Bror Hjorths Hus. Konstnären är Hilding Linnqvist (1891-1984). Utställningskommissarie Adam Rosenkvist har, med hjälp av stiftelsen Hilding Linnqvists konst, sammanställt ett stort antal av Linnqvists tidiga teckningar, akvareller och oljemÃ¥lningar. 

– Jag har gjort ett koncenterat nedslag i Linnqvist lÃ¥nga konstnärsliv, säger Adam. 

Verken som visas i utställningen är gjorda frÃ¥n 1910-talets mitt fram till 1922. Det är mestadels naivistiska mÃ¥lningar med svart eller mörk bakgrund, men ocksÃ¥ enkla blyertsteckningar och teckningsblock med skisser frÃ¥n Linnqvists resor, säger Adam. 

Hilding Linnqvist hade ett stora intresse för litteratur, däribland poesi. 

– Titeln på utställningen här är hämtad från Vilhelm Ekelunds dikt Åh det finns stunder, som Ekelund skrev 1906. En strof ur dikten lyder just ’allt blommar mot svart’ och Linnqvists målade ofta med svart bakgrund. Dikten handlar om ensamhet och är ganska mörk, säger Adam.

Mycket av Linnqvist arbete är dock allt annat än mörkt och det finns exempel i utställningen pÃ¥ ljusa och romantiska konstverk. Störst intresse väcker hans tidiga konst, den han gjorde fram till ungefär 1925. Han mÃ¥lade dÃ¥ flera bilder i en enkel, naivistisk stil; landskap i det som dÃ¥ var Stockholms utkanter, litterärt färgade och symbolladdade fantasibilder och verklighetsnära blomsterstilleben. Ofta med en mörk natthimmel som fond. 

Många förknippar Hilding Linnqvist med Liljevalchs konsthall, där han debuterade 1916 och sedan ställde ut sin konst vid ett flertal tillfällen fram till 1925. Ganska tidigt blev han en uppmärksammad konstnär i sin samtid och snart började han få uppdrag att göra konstverk till offentliga platser som Sveriges Riksdag, bibliotek och skolor.

Även om Linnqvist bodde på Södermalm i Stockholm var han från 1920-talet ofta på resande fot och många av hans målningar föreställer platser i olika länder i Europa. En berömd målning är den väldiga målningen Torgbild, Fransk småstad (Chinon), som finns på Moderna Museet, och en annan Strandliv vid Adriatiska havet.

FrÃ¥n 1930-talet arbetade Linnqvist med mjukare former än tidigare och Adam Rosenkvist berättar att Linnqvist efter mitten av 1920-talet tröttnade pÃ¥ naivismen. Kanske uppfattade han att han fastnat i en ”stil”. 

– FrÃ¥n 40-talet och framÃ¥t mÃ¥lade han med starkare färger än tidigare. Han levde ända till 1984 och producerade mycket konst under sitt liv. 

Under Hilding Linnqvist tidiga konstnärsliv tillhörde han samma kretsar som Bror Hjorth och de tvÃ¥ kände varandra, men umgicks inte privat. Linnqvist har har ställts ut i Bror Hjorths Hus tidigare, men Mattias Enström, intendent pÃ¥ museet, berättar att det var för tjugofem Ã¥r sen. 

– Det känns därför roligt att vi nu fick den här möjligheten och det är ett mycket fint urval av verk frÃ¥n den period som även Bror Hjorth uppskattade mest i Linnqvists produktion. 

Hilding Linnqvists konst har överhuvud taget haft en period dÃ¥ den inte vistats sÃ¥ mycket och Adam Rosenkvist hoppas nu att en ny generation vill lära känna Linnqvist – som han tycker är mycket sevärd. 

– Hans konst är fantastisk! Jag hoppas att mÃ¥nga tar tillfället i akt och besöker utställningen för att lära känna den närmare. 

Bilder: MÃ¥nga av de verk som nu ställs ut i Bror Hjorths Hus kommer frÃ¥n privata lÃ¥ngivare. Adam Rosenkvist, som är utställningskommissarie, är tacksam för möjligheten att kunna visa dem. Huvuddelen kommer dock frÃ¥n Stiftelsen Hilding Linnqvists konsts samlingar. Förhoppningen är att intresset för Hilding Linnqvists konstverk ska bli större. Kanske kan  utställningen  visas pÃ¥ fler ställen framöver? 

Allt blommar mot svart

"Ã…h det finns stunder, dÃ¥ sÃ¥ ensam sig själen känner, att det smärtar att se sin hand. 

Åh vad för sällsamt gift i dessa vårkvällsstrålar: Se! mina hjärterötter vitna, vitna!
Se, döden lyser på mitt anlets hud,
som vita krokos vitnar djupare 

pÃ¥ gräsplan mörk i solnedgÃ¥ngen. 

Allt blommar nu mot svart:
de gula hasslars hängen dallra
över dammars bleka vatten,
allt blommar nu mot svart,
syns liksom utan rötter hänga
i genomskinlig mörk glans, andlikt; men i mitt hjärtas rum är evig Februari, allt blommar där mot svart.” 

Vilhelm Ekelund, Ã…h det finns stunder (1906).

/Anna Löfving