I mitten av veckan gästade konstnären Kent Iwemyr Bror Hjorts hus. Han är en humoristisk 80-åring som rest världen runt för att han ”målar som ett barn”. Den här onsdagskvällen är han Uppsala och berättar om sitt konstnärskap i den pågående utställningen Från en dag till en annan.
– Det är inte många som målar som ett barn trots att man är gammal. Det här har kommit att bli mitt sätt, säger han med ett leende.
Kent föddes 1944 i Hallstahammar. Många av motiven han målar kommer från hembygden. Det är berättelser från en svunnen tid. Han skapar porträtt av den svenska landsbygden, och historian om svenskarna. Det är liv i målningarna och man ser ögonblick från hans egna upplevelser.
Vi spelar för älvor och troll är en av tavlorna som visas upp i veckans utställning. Han har målat två historier i en bild.
– Gunnar Karl Nilsson, en kompis till mig, skulle skapa en brinnande orgel. Han är skulptör och hade en vision om att bygga en stor orgel. Den skulle användas på en konsert och stå i lågor, berättar Kent.
Många konstnärer har vilda idéer som aldrig blir av, säger han och flera i publiken skrattar. Hanvisar tavlan Anna och Alma dansar i skogen bredvid orgeln. De var hans söndagsskollärare. De lärde honom något han minns än idag.
– Ta aldrig den största frukten, den kan vara rutten. Orgeln och flickorna på bilden är målade i skogsmiljö lik den jag är uppväxt i. Uppe vid molnen skådar du en person som flyger på en kvast.
Varje konstverk har sin berättelse, och det är inte svårt att förstå att Kent knutit band med flera gallerister världen över. Han är glad, en berättare ut i fingerspetsarna och får kvällens gäster att både skratta och nyfiket ställa frågor för att få veta mer. Han berättar om sina konstutställningar i New York, Milano, Köpenhamn och Berlin. Det är bara några av alla städer som visat upp hans konst.
Ytterligare en tavla visas upp ikväll och utspelar sig på 50-talet. Man skulle rösta fram Sveriges nästa stad och Hallstahammar och Solna tävlade in i det sista.
– Vi vet ju alla hur det gick, att Solna vann, säger Kent. Så jag målade Hallstahammar med tunnelbana, vino-tinto-bar, katter, musiker och pissoarer. Så hade det ju kunnat se ut.
Han fortsätter.
– Ni kan hitta pissoarer på fler av mina konstverk. Min kompis Olle, också skulptör, hade en gång tidigare skapat ett konstföremål som var så fult att det blev kallat pissoaren.
I publiken ikväll hittar vi bland andra Theodora Eriksson.
– Han målar så finurligt, och man kan se att det är mycket tankar.
En annan åskådare ikväll är konstnärinnan Stina Wollter.
– Det är närmast filmiskt målat, det som händer på bilden fortsätter utanför duken, säger hon. I dessa ängsliga tider, är hans konst och berättelser som frisk luft. Han målar en värld man vill se.
Kents fru Sonja är med ikväll, de är ett team. Det Kent inte minns fyller Sonja i. De har gjort denna resa tillsammans, och hon är lika pigg och pratglad som sin man. Sonja brukade spara sina favorittavlor hos sin mamma.
– Kent kör dem nämligen annars till tippen, eller så slätar han över motivet med filler (spackel) och målar om den. Jag kan se när något är på gång, berättar Sonja. Tavlan står bak och fram, då gömmer jag den.
Efter många skratt från publiken tackar Kent och Sonja för sig. Tomas Järliden, museichef för Bror Hjorts hus, lämnar över en bukett med röda tulpaner och säger.
– Det var ju tur att det blev som det blev, när det inte blev som det skulle.
/Mariia Rönström
