Feelgood om livet i Paris och barnbok om rififikupp på Tullgarns slott

– Mångsidiga uppsalaförfattaren Karolina Schützer ger ut två böcker samtidigt

– Vad händer när en person, som i vanliga fall är stark och modig, faller? När någon som alltid klarat sig själv tappar masken? Det tycker jag är intressant att skriva om.

Det har blivit försommar i Uppsala och Karolina Schützer, tidigare reporter på SVT och numera välkänd författare, har slagit sig ner vid fikabordet. Hon vill berätta inte bara om den tredje delen i feelgoodserien Sophia i Paris, utan också om sin alldeles nya barnbok. Den heter Blodspår på slottet och är hennes andra.

– Den första boken för barn heter Flykten från cell 38 och är baserad på ett verkligt fall om en fånge som slutade äta för att bli så smal att han kunde rymma genom ett rör. Den här har också ett verkligt fall som utgångspunkt.

Under de fyra år som Karolina arbetat som författare har hon dessutom hunnit ge ut två deckare. De heter Dödens lustgård och Mördarens melodi och utspelar sig i Uppsala. Hon kallar dem ”cozy crime” eftersom de är både spännande och ”mysiga”. Innan hon skrev dem tog hon reda på mycket om de platserna i Uppsala där karaktärerna befinner sig.

– Jag utgår ofta från staden eller platsen och det som hänt där på riktigt när jag skriver, berättar hon. Att miljö- och historiebeskrivningarna är verkliga är viktigt för mig.

Personerna som beskrivs i hennes böcker är dock påhittade. Som för de flesta andra författare blandar hon egenskaper och händelser från sitt eget och sina vänners och familjemedlemmars liv. Sedan kokar hon ihop en historia som passar i den miljön hon valt för sin berättelse. Södertälje, där Karolina växte upp, är en favoritstad i hennes böcker. Uppsala är en annan – men den stad som lockar allra mest ligger inte i Sverige.

– Jag älskar Paris! Där har jag varit många gånger, pluggat och arbetat och dit kommer jag alltid tillbaka. Nu senast var jag där och intervjuade fyra äldre personer, som flyttat från Sverige som unga och levt sina liv i Paris. Så spännande.

Att träffa de personerna var en del av det gedigna förarbetat hon alltid gör innan hon börjar skriva. Hennes senaste bok, När morgonen gryr i Paris, handlar om Hayley, en väninna till Sophia, som var huvudpersonen i de två första böckerna. Hayley var i de böckerna en stark och självständig person, men i del tre råkar hon ut för saker som får henne att vackla. Vad händer då? Att se starka personer bli svaga, vilket kan hända vem som hest, är något Karolina intresserat sig för.

– När man kommit upp lite i ålder har det hänt en del i ens vänskapskrets. Människor blir sjuka, förlorar jobbet eller råkar ut för annat som får dem att tappa fotfästet. Det händer Hayley, som är huvudperson i den senaste boken.

Samtidigt är När morgonen gryr i Paris full av vackra miljöskildringar av favoritstaden Paris. Den handlar om relationer – kärlek, vänskap – och om stadslivet med caféer, barer, vin och mat.

– Massor med mat, skrattar Karolina. Mat, möten och vackra miljöer.

Det roligaste med livet som författare tycker Karolina är mötet med läsarna. Hon gillar att göra research, fantisera och skriva, men att få träffa barn och vuxna som läst hennes böcker och vill prata om dem är väldigt roligt. Hon besöker ofta skolar och bibliotek och berättar om sitt skrivande och lyssnar till barnens berättelser. Ibland möter hon barn som aldrig läser.

– Då kan vi prata om tv-spel eller liknande. De kan ju också vara bra berättelser.

Den senaste barnboken, som släpptes för bara en vecka sedan, handlar om en så kallad rififikupp, där brottslingarna sågar upp ett hål i taket på ett slott och firar sig ner för att stjäla värdesäker. Karolina har inte kunnat glömma de fantastiska miljöerna kring Tullgarns slott som hon ofta besökte som liten.

– Jag tyckte det var en spännande plats och det kändes perfekt att placera en rififikupp där. Boken är inspirerad av en av de största konstkupperna som skett i Sverige, nämligen den rififikupp som gjorde på Moderna Museet 1993.

Både den nya barnboken och den nya boken om Paris har blivit väl mottagna och går att beställa på nätet eller köpa i Uppsalas boklådor. Nästa vår kommer Morgonen gryr i Paris i pocket och Karolina ser mycket fram emot att höra vad hennes läsare tycker om både den och Blodspår på slottet.

– Jag är igång med att skriva nya böcker nu, men så fort jag får möjlighet vill jag ut och träffa nya läsare. Det är det roligaste av allt.

/Anna Löfving

– Idag visar vi upp tusen år av mode, berättar Amanda Rimmer, som är museipedagog på Gamla Uppsala museum. Från Vendeltiden till slutet av 1800-talet.

Det är helg i mitten av oktober och utomhus duggar regnet. Den historiska modevisningen på Gamla Uppsala museum försiggår inomhus, men i pausen mellan catwalk 1 och catwalk 2 har mannekängerna en paus. De samlas framför de stora Kungshögarna för fotografering och en pratstund. Amanda ler.

– Alla är glada och tycker att det är roligt att träffa likasinnade idag. Många har sytt sina egna dräkter och har som sitt stora intresse att vara med i sådana här sammanhang.

Den första Historiska modevisningen vid Gamla Uppsala museum hölls 2018 och eftersom både medverkande modeller och besökare uppskattade evenemanget har det fortsatt. Det finns inga andra krav på de som medverkar än att kläderna de bär ska vara historiska, och under uppvisningen berättar två konferencier om plaggen och accessoarerna. Det kan handla om hattar, smycken, kjolar, kängor, väskor eller rockar. Alla plagg speglar tidsandan de härstammar från och man kan utläsa mycket av hur kläderna tillverkats, materialet de är gjorda av och hur de bärs. Såväl överklass som arbetarklass är representerade.

– Människor har alltid velat visa upp vilka de är genom sina kläder, berättar Amanda. Här finns amerikanska sydstatare och svenska bondflickor. Det är olika material, som ylle, siden, sammet, läder och mycket annat.

Tre av de som medverkar vid modevisningen idag är Olle Paulsson, Lovisa Klingfors och Fredrik Kullenberg. Olle, som bor i Stockholm, säger att han är intresserad av det mesta som har med 1700-talet att göra. Han går gärna på fester med tema 1700-tal, spelar själv fiolmusik från den tiden och har låtit sy upp en dräkt som påminner om sådana en del män hade under det århundradet. Att träffa andra med samma intresse tycker Olle är toppen.

– Vi har det jättetrevligt och har myket att prata om.

Fredrik tycker att vikingatiden är en väldigt spännande tid och har klätt sig som en bryggare från Birka idag. Han var även med på förra årets modevisning och säger att det är väldigt roligt att delta och att träffa andra med samma intresse under sådana här premisser.

– Det är kul att hänga runt här och prata historia och visa sina kläder. Jag föreställer en bryggare med pösbyxor och en rock av ylle. Det är en vän till mig om sytt upp det här.

Lovisa Klingfors från Tobo har till skillnad mot de andra sytt hela sin vackra 1700-tals dräkt själv. Klänningen som hon bär idag är inspirerad av engelskt 1780-talet, men hon har har flera andra liknande klänningar hemma.

– Jag lär mig från Youtube, berättar hon, och har sytt flera olika historiska dräkter. Det är jätteroligt, men än har jag inte sytt plagg till andra.

– Jag är hoppfull, säger Katarina med ett leende. Jag har framtidstro och ger inte upp. Det är nog det jag vill förmedla med min bok.

Katarina Hellgren är uppsalabo sedan födelsen och har bland annat arbetat som lärare under livet. Hon har alltid känt sig trygg och tillfreds, trots – eller tack vare – arvet från sin mamma.

– Min fantastiska mamma, som gick bort 2009, kom till Sverige från koncentrationslägret Bergen- Belsen 1945. Hon, och jag, är av judiskt ursprung och hon deporterades från Ungern till Auschwitz under krigets sista år.

Efter befrielsen och väl i Sverige fick Marta Klein ett bra liv. Hon gifte sig med Katarinas pappa, som värnade och beskyddade henne. Hon fick en dotter och blev hemmafru. Ändå beskriver Katarina mamman som rädd och ibland väldigt tillbakadragen.

– Hon kallade sig en ”överlevare”, men jag undrade ofta om hon egentligen ville leva?

Katarina som alltid tyckt om att skriva och gjort det både i jobbet och privat, bestämde sig för några år sedan att försöka skildra sin mammas liv. Parallellt med sitt eget. Det finns skillnader och likheter mellan de båda kvinnornas liv, och i boken Martas röst i mig vävs deras levnadsöden samman.

– Det är ingen bok om Förintelsen, säger Katarina, även om min mamma upplevde den och jag påverkades av den. Det är snarare en bok om att det trots svårigheter går att överleva och hitta ett ljus.

Marta var den enda i den stora judiska släkten från Budapest som överlevde vistelsen i koncentrationslägret. Hennes föräldrar och övriga familjen gasades ihjäl och när Marta kom till Sverige med en rödakorsbåt 1945 var hon svårt sjuk. Hon hamnade på ett konvalescenthem i Enköping och flyttade sedan till Uppsala. Marta hade tidigare arbetat som fotograf, men fick i Sverige arbete på en konfektionsfabrik eftersom hon i början inte kunde svenska. Katarina berättar att Marta förlorat sitt människovärde under vistelsen i Auschwitz-Birkenau och att hon under resten av sitt liv kämpade med att få det tillbaka.

– Hon kände sig tom, och även om hon så småningom fick ett bra liv i Sverige, vågade hon sig aldrig riktigt ut igen. Jag tog med henne på resor utomlands och hon fick uppleva mycket roligt, men skörheten fanns alltid där.

Under 1990-talet började Marta att skriva ner sin historia och efter hennes bortgång bestämde sig Katarina för att göra en bok. Inte bara av mammans anteckningar utan också av sina egna minnen och upplevelser. Hon säger att den nyutkomna boken är en berättelse som varvar svåra upplevelser med lättsamma. Mörker blandas med ljus och den starka judiska traditionen genomsyrar historien.

– Vi är både stolta över vår judiska bakgrund, som innehåller så mycket värdefullt. Särskilt i dessa tider, när antisemitismen blossat upp igen, är det viktigt att få berätta.

Katarina, som numera är pensionär, är glad att boken getts ut och finns att köpa i Uppsalas boklådor. Hon är redan igång med att skriva en ny bok och säger att drömmen är att många ska läsa om hennes mammas öde och förstå att trots svårigheter och mörker går det att leva vidare.

– Jag är tacksam över att jag fått möjligheten att berätta och stolt över resultatet. Vi måste lära oss av vår historia och försäkra oss om att den inte upprepar sig.

/Anna Löfving