”Hallå! Är det någon hemma här?” – Om fossiler som gömts i sanden på Biotopia

Det är lördag eftermiddag och sommaren närmar sig slutet. På Biotopia, ett av Uppsalas mest besökta museer, märks det ännu ingen nedgång i besöksantalet. Andreas Karlström, som sommarjobbar som informatör och guide, ler.

– Det är mycket folk här varje dag. Mest uppsalabor och turister från Sverige, men också ganska många utländska besökare.

En av Andreas uppgifter i sommar är att berätta för barn (och vuxna) om fossiler. Varje onsdag och lördag samlas intresserade inne i museet för en introduktion, där Anderas informerar om vad fossiler egentligen är, hur de kunnat bevaras under lång tid och varför de är intressanta att lära sig mer om idag. Han börjar med att fråga dagens besökare hur gamla de är?

– Jag är 4 år, säger Folke, som tillsammans med kompisen Lycke, som fyller 5 år imorgon, slagit sig ner på golvet. Jag är 77 år, säger Folkes morfar.

Andreas nickar.

– Och fossilerna vi ska prata om nu är ungefär 500 miljoner år gamla.

En fossil är en rest av ett förhistoriskt djur och kan bestå av ett skal, en skelettdel, en tand eller något annat som bevarats under till exempel ett djupt lager av sand.

– Hur dog djuren då, frågar Lycke och Andreas berömmer honom.

– En bra fråga, men det vet man ju inte riktigt. De blev kanske uppätna av andra djur, som inte åt av skelettet.

Folke knackar på snäckan framför sig.

– Hallå, är det någon hemma här?

Efter en stund beger sig den lilla gruppen ut i Vasaparken, där Andreas ber barnen gräva i en stor sandlåda, där flera fossiler finns gömda. Nästan genast hittar barnen delar av de förhistoriska djuren och Ario, som anslutit lite senare, och hans föräldrar gräver frenetiskt.

– Ni behöver inte gräva så djupt, säger Andreas. De flesta fossiler ligger ganska lättillgängligt till.

Många av de fossiler som hittats i Uppland är rester av djur som tidigare har levt i vatten, marina ryggradslösa djur med hårda skal eller skelett. Det är fiskar, musslor, snäckor, koraller och så kallade trilobiter.

– Det är ett slags leddjur, berättar Andreas, som var väldigt vanliga i haven för flera hundra miljoner år sedan.

Småpojkarna i den stora sandlådan utanför Biotopia frågar efter dinosaurier. Särskilt Folke är väldigt intresserad av dem.

– Jag älskar dinosaurier, finns det rester av dem här?

Att det fanns levande dinosaurier i Sverige för ungefär 100 miljoner år sedan vet man, men just i Uppland var de ovanliga. Här har det inte hittats några fossil efter dem, vilket beror på bergarter och jordlager som inte kunnat bevara resterna. I Skåne finns däremot mycket rester – fossiler – av dinosaurier bevarade.

– Men vi vet att de fanns här i Uppland också, säger Andreas.

Övriga dagar under sommaren (förutom måndag) kan den som är intresserad lyssna på Andreas och hans kolleger två gånger per dag. Kvart över elva och tre. Du ser på Biotopias hemsida vad ”föreläsningarna” handlar om de olika tiderna och var och när du ska vara på plats. Allting är kostnadsfritt och ingen anmälan krävs.

– Det är så viktigt att barn – och vuxna – lär sig mer om den förhistoriska tiden, avslutar Andreas. Man får en förståelse för tiden och livet på jorden för länge sedan, vilket ger en förståelse också för hur vi lever idag.

/Anna Löfving

– Idag visar vi upp tusen år av mode, berättar Amanda Rimmer, som är museipedagog på Gamla Uppsala museum. Från Vendeltiden till slutet av 1800-talet.

Det är helg i mitten av oktober och utomhus duggar regnet. Den historiska modevisningen på Gamla Uppsala museum försiggår inomhus, men i pausen mellan catwalk 1 och catwalk 2 har mannekängerna en paus. De samlas framför de stora Kungshögarna för fotografering och en pratstund. Amanda ler.

– Alla är glada och tycker att det är roligt att träffa likasinnade idag. Många har sytt sina egna dräkter och har som sitt stora intresse att vara med i sådana här sammanhang.

Den första Historiska modevisningen vid Gamla Uppsala museum hölls 2018 och eftersom både medverkande modeller och besökare uppskattade evenemanget har det fortsatt. Det finns inga andra krav på de som medverkar än att kläderna de bär ska vara historiska, och under uppvisningen berättar två konferencier om plaggen och accessoarerna. Det kan handla om hattar, smycken, kjolar, kängor, väskor eller rockar. Alla plagg speglar tidsandan de härstammar från och man kan utläsa mycket av hur kläderna tillverkats, materialet de är gjorda av och hur de bärs. Såväl överklass som arbetarklass är representerade.

– Människor har alltid velat visa upp vilka de är genom sina kläder, berättar Amanda. Här finns amerikanska sydstatare och svenska bondflickor. Det är olika material, som ylle, siden, sammet, läder och mycket annat.

Tre av de som medverkar vid modevisningen idag är Olle Paulsson, Lovisa Klingfors och Fredrik Kullenberg. Olle, som bor i Stockholm, säger att han är intresserad av det mesta som har med 1700-talet att göra. Han går gärna på fester med tema 1700-tal, spelar själv fiolmusik från den tiden och har låtit sy upp en dräkt som påminner om sådana en del män hade under det århundradet. Att träffa andra med samma intresse tycker Olle är toppen.

– Vi har det jättetrevligt och har myket att prata om.

Fredrik tycker att vikingatiden är en väldigt spännande tid och har klätt sig som en bryggare från Birka idag. Han var även med på förra årets modevisning och säger att det är väldigt roligt att delta och att träffa andra med samma intresse under sådana här premisser.

– Det är kul att hänga runt här och prata historia och visa sina kläder. Jag föreställer en bryggare med pösbyxor och en rock av ylle. Det är en vän till mig om sytt upp det här.

Lovisa Klingfors från Tobo har till skillnad mot de andra sytt hela sin vackra 1700-tals dräkt själv. Klänningen som hon bär idag är inspirerad av engelskt 1780-talet, men hon har har flera andra liknande klänningar hemma.

– Jag lär mig från Youtube, berättar hon, och har sytt flera olika historiska dräkter. Det är jätteroligt, men än har jag inte sytt plagg till andra.

– Jag är hoppfull, säger Katarina med ett leende. Jag har framtidstro och ger inte upp. Det är nog det jag vill förmedla med min bok.

Katarina Hellgren är uppsalabo sedan födelsen och har bland annat arbetat som lärare under livet. Hon har alltid känt sig trygg och tillfreds, trots – eller tack vare – arvet från sin mamma.

– Min fantastiska mamma, som gick bort 2009, kom till Sverige från koncentrationslägret Bergen- Belsen 1945. Hon, och jag, är av judiskt ursprung och hon deporterades från Ungern till Auschwitz under krigets sista år.

Efter befrielsen och väl i Sverige fick Marta Klein ett bra liv. Hon gifte sig med Katarinas pappa, som värnade och beskyddade henne. Hon fick en dotter och blev hemmafru. Ändå beskriver Katarina mamman som rädd och ibland väldigt tillbakadragen.

– Hon kallade sig en ”överlevare”, men jag undrade ofta om hon egentligen ville leva?

Katarina som alltid tyckt om att skriva och gjort det både i jobbet och privat, bestämde sig för några år sedan att försöka skildra sin mammas liv. Parallellt med sitt eget. Det finns skillnader och likheter mellan de båda kvinnornas liv, och i boken Martas röst i mig vävs deras levnadsöden samman.

– Det är ingen bok om Förintelsen, säger Katarina, även om min mamma upplevde den och jag påverkades av den. Det är snarare en bok om att det trots svårigheter går att överleva och hitta ett ljus.

Marta var den enda i den stora judiska släkten från Budapest som överlevde vistelsen i koncentrationslägret. Hennes föräldrar och övriga familjen gasades ihjäl och när Marta kom till Sverige med en rödakorsbåt 1945 var hon svårt sjuk. Hon hamnade på ett konvalescenthem i Enköping och flyttade sedan till Uppsala. Marta hade tidigare arbetat som fotograf, men fick i Sverige arbete på en konfektionsfabrik eftersom hon i början inte kunde svenska. Katarina berättar att Marta förlorat sitt människovärde under vistelsen i Auschwitz-Birkenau och att hon under resten av sitt liv kämpade med att få det tillbaka.

– Hon kände sig tom, och även om hon så småningom fick ett bra liv i Sverige, vågade hon sig aldrig riktigt ut igen. Jag tog med henne på resor utomlands och hon fick uppleva mycket roligt, men skörheten fanns alltid där.

Under 1990-talet började Marta att skriva ner sin historia och efter hennes bortgång bestämde sig Katarina för att göra en bok. Inte bara av mammans anteckningar utan också av sina egna minnen och upplevelser. Hon säger att den nyutkomna boken är en berättelse som varvar svåra upplevelser med lättsamma. Mörker blandas med ljus och den starka judiska traditionen genomsyrar historien.

– Vi är både stolta över vår judiska bakgrund, som innehåller så mycket värdefullt. Särskilt i dessa tider, när antisemitismen blossat upp igen, är det viktigt att få berätta.

Katarina, som numera är pensionär, är glad att boken getts ut och finns att köpa i Uppsalas boklådor. Hon är redan igång med att skriva en ny bok och säger att drömmen är att många ska läsa om hennes mammas öde och förstå att trots svårigheter och mörker går det att leva vidare.

– Jag är tacksam över att jag fått möjligheten att berätta och stolt över resultatet. Vi måste lära oss av vår historia och försäkra oss om att den inte upprepar sig.

/Anna Löfving