Välkommen till Signes värld!

– Uppsala är min stad!

Journalisten och kulturarbetaren Signe Rudberg Selin föddes i Uppsala och bodde här sina första 11 år. Efter det tog livet henne runt till olika platser i Sverige, men sedan 15 år är hon tillbaka.

– Och nu tänker jag stanna. Jag tycker verkligen om den här staden med dess intressanta historia.

Att hennes egen släkt är en del av det historiskt intressanta visste hon, hennes pappa Stig var professor i grekiska språket och litteraturen och hennes mamma skrev böcker om kulturhistoria, men under de senaste åren har hon blivit det än mer varse. Hennes faster – författaren Birgitta Rudberg – gav nämligen för några år sedan ut en bok om sin mormor Signe Hedenius.

– Min faster hade fått ärva brev och dagböcker efter sin och min pappas mormor, som liksom jag hette Signe. I hennes bok finns en mängd citat ur mormoderns liv från 10 års ålder till dess att hon gifte sig.

Signe, den yngre, var vid denna tid sysselsatt med att läsa och skriva om Uppsalas första kvinnliga student, Betty Pettersson från Gotland. Signe berättar att det kändes som om de olika skildringarna från 1800-talets slut gick ihop.

– Det var som att min pappas mormor Signe knackade mig på axeln och frågade: ”Men jag då? Hur kan jag komma in i det här?”

Signe har förutom att ha arbetat som journalist varit lärare i svenska och musik. Hon har skrivit både poesi och sångtexter och även skrivit manus till teaterpjäser. Idén om att göra en film om sin pappas mormor dök ganska fort upp.

– Jag visste ju redan en hel del om kvinnors situation vid den här tiden, så att skildra min släkting Signes liv under en period i 1880-talets Uppsala kändes naturligt.

Även om Signe var fullt sysselsatt med boken om Betty Pettersson kändes det roligt att göra kortfilmen ”Konsten eller kärleken?”. Tack vare ett stipendium har hon haft möjlighet att tränga djupare in i skildringar om den här tiden och hitta såväl musik som skådespelare och rekvisita som passar in. Det ligger mycket arbete bakom filmen och Signe hoppas på stort intresse när den nu visas för allmänheten.

– Filmen visas den 3 oktober på Slottsbiografen på Nedre Slottgatan 6D. Det är insläpp klockan halv sex och vi kommer att få lyssna på tidsenlig pianomusik och äta godbitar med dryck – precis som de gjorde på den tiden.

Ett exempel på att Signes två olika berättelser hör samman är upptäckten att Signe den äldres pappa, som också var professor, var den som skrev under Betty Petterssons ansökan om att få studera i Uppsala.

– Även om Bettys och Signes drömmar var lite olika är det mycket som stämmer överens, säger Signe. De levde under precis samma spännande tid i Sverige.

Signe Hedenius planer var kanske främst att bli konstnär och i sina dagböcker berättar hon om friheten hon kände när hon fick åka till Stockholm för att måla. Till vardags var unga flickor i hennes samhällsgrupp ofta hårt bevakade på den här tiden och att till exempel få välja vem man skulle gifta sig med var inte självklart.

– Just den tiden som jag berättar om i filmen och senare i min bok är en banbrytande tid för unga kvinnor i Sverige. Det är nu som mycket börjar hända som leder till en större frihet för dem.

– Jag tror det var meningen att jag skulle få möjlighet att skildra båda dessa historier, avslutar Signe Rudberg Selin.

Pianist Edward von Past spelar tidstypisk musik när filmen ”Konsten eller kärleken?” visas på  kulturkvällen med rubriken Välkommen till Signe Hedenius värld den 3 oktober på Slottsbiografen. Entrén är 150 kronor och betalar gör du i dörren (swish går bra). 90 kronor för studenter. Arrangörer är DP-Bild & Kulturica i samarbete med Bilda, Uppsala kvinnliga akademikers förening och Kvinnohistoriska föreningen.

/Anna Löfving

– Idag visar vi upp tusen år av mode, berättar Amanda Rimmer, som är museipedagog på Gamla Uppsala museum. Från Vendeltiden till slutet av 1800-talet.

Det är helg i mitten av oktober och utomhus duggar regnet. Den historiska modevisningen på Gamla Uppsala museum försiggår inomhus, men i pausen mellan catwalk 1 och catwalk 2 har mannekängerna en paus. De samlas framför de stora Kungshögarna för fotografering och en pratstund. Amanda ler.

– Alla är glada och tycker att det är roligt att träffa likasinnade idag. Många har sytt sina egna dräkter och har som sitt stora intresse att vara med i sådana här sammanhang.

Den första Historiska modevisningen vid Gamla Uppsala museum hölls 2018 och eftersom både medverkande modeller och besökare uppskattade evenemanget har det fortsatt. Det finns inga andra krav på de som medverkar än att kläderna de bär ska vara historiska, och under uppvisningen berättar två konferencier om plaggen och accessoarerna. Det kan handla om hattar, smycken, kjolar, kängor, väskor eller rockar. Alla plagg speglar tidsandan de härstammar från och man kan utläsa mycket av hur kläderna tillverkats, materialet de är gjorda av och hur de bärs. Såväl överklass som arbetarklass är representerade.

– Människor har alltid velat visa upp vilka de är genom sina kläder, berättar Amanda. Här finns amerikanska sydstatare och svenska bondflickor. Det är olika material, som ylle, siden, sammet, läder och mycket annat.

Tre av de som medverkar vid modevisningen idag är Olle Paulsson, Lovisa Klingfors och Fredrik Kullenberg. Olle, som bor i Stockholm, säger att han är intresserad av det mesta som har med 1700-talet att göra. Han går gärna på fester med tema 1700-tal, spelar själv fiolmusik från den tiden och har låtit sy upp en dräkt som påminner om sådana en del män hade under det århundradet. Att träffa andra med samma intresse tycker Olle är toppen.

– Vi har det jättetrevligt och har myket att prata om.

Fredrik tycker att vikingatiden är en väldigt spännande tid och har klätt sig som en bryggare från Birka idag. Han var även med på förra årets modevisning och säger att det är väldigt roligt att delta och att träffa andra med samma intresse under sådana här premisser.

– Det är kul att hänga runt här och prata historia och visa sina kläder. Jag föreställer en bryggare med pösbyxor och en rock av ylle. Det är en vän till mig om sytt upp det här.

Lovisa Klingfors från Tobo har till skillnad mot de andra sytt hela sin vackra 1700-tals dräkt själv. Klänningen som hon bär idag är inspirerad av engelskt 1780-talet, men hon har har flera andra liknande klänningar hemma.

– Jag lär mig från Youtube, berättar hon, och har sytt flera olika historiska dräkter. Det är jätteroligt, men än har jag inte sytt plagg till andra.

– Jag är hoppfull, säger Katarina med ett leende. Jag har framtidstro och ger inte upp. Det är nog det jag vill förmedla med min bok.

Katarina Hellgren är uppsalabo sedan födelsen och har bland annat arbetat som lärare under livet. Hon har alltid känt sig trygg och tillfreds, trots – eller tack vare – arvet från sin mamma.

– Min fantastiska mamma, som gick bort 2009, kom till Sverige från koncentrationslägret Bergen- Belsen 1945. Hon, och jag, är av judiskt ursprung och hon deporterades från Ungern till Auschwitz under krigets sista år.

Efter befrielsen och väl i Sverige fick Marta Klein ett bra liv. Hon gifte sig med Katarinas pappa, som värnade och beskyddade henne. Hon fick en dotter och blev hemmafru. Ändå beskriver Katarina mamman som rädd och ibland väldigt tillbakadragen.

– Hon kallade sig en ”överlevare”, men jag undrade ofta om hon egentligen ville leva?

Katarina som alltid tyckt om att skriva och gjort det både i jobbet och privat, bestämde sig för några år sedan att försöka skildra sin mammas liv. Parallellt med sitt eget. Det finns skillnader och likheter mellan de båda kvinnornas liv, och i boken Martas röst i mig vävs deras levnadsöden samman.

– Det är ingen bok om Förintelsen, säger Katarina, även om min mamma upplevde den och jag påverkades av den. Det är snarare en bok om att det trots svårigheter går att överleva och hitta ett ljus.

Marta var den enda i den stora judiska släkten från Budapest som överlevde vistelsen i koncentrationslägret. Hennes föräldrar och övriga familjen gasades ihjäl och när Marta kom till Sverige med en rödakorsbåt 1945 var hon svårt sjuk. Hon hamnade på ett konvalescenthem i Enköping och flyttade sedan till Uppsala. Marta hade tidigare arbetat som fotograf, men fick i Sverige arbete på en konfektionsfabrik eftersom hon i början inte kunde svenska. Katarina berättar att Marta förlorat sitt människovärde under vistelsen i Auschwitz-Birkenau och att hon under resten av sitt liv kämpade med att få det tillbaka.

– Hon kände sig tom, och även om hon så småningom fick ett bra liv i Sverige, vågade hon sig aldrig riktigt ut igen. Jag tog med henne på resor utomlands och hon fick uppleva mycket roligt, men skörheten fanns alltid där.

Under 1990-talet började Marta att skriva ner sin historia och efter hennes bortgång bestämde sig Katarina för att göra en bok. Inte bara av mammans anteckningar utan också av sina egna minnen och upplevelser. Hon säger att den nyutkomna boken är en berättelse som varvar svåra upplevelser med lättsamma. Mörker blandas med ljus och den starka judiska traditionen genomsyrar historien.

– Vi är både stolta över vår judiska bakgrund, som innehåller så mycket värdefullt. Särskilt i dessa tider, när antisemitismen blossat upp igen, är det viktigt att få berätta.

Katarina, som numera är pensionär, är glad att boken getts ut och finns att köpa i Uppsalas boklådor. Hon är redan igång med att skriva en ny bok och säger att drömmen är att många ska läsa om hennes mammas öde och förstå att trots svårigheter och mörker går det att leva vidare.

– Jag är tacksam över att jag fått möjligheten att berätta och stolt över resultatet. Vi måste lära oss av vår historia och försäkra oss om att den inte upprepar sig.

/Anna Löfving