Vildfåglar – om drömmar, vänskap och framtidstro

Vildfåglar – om drömmar, vänskap och framtidstro

– Jag tror att många idag längtar efter en annan värld. Eller en annan tid. När framtiden inte kändes så hopplös.

Det är fredag och framför mig på Café Ofvandahls sitter en av Uppsalas mest framstående författare just nu. Vi har träffats tidigare, Ellinor Skagegård och jag, men det är tre år sedan – när hennes förra bok, Quelqu’une, kom ut. Den handlar om stjärnreportern Märta Lindqvists liv under tidigt 1900-tal. 2019 gav Ellinor ut För dig ska musiken bara vara ett smycke, som beskriver den tyska tonsättaren Fanny Mendelssohns gärningar. De båda berättelserna är till allra största delen autentiska, där dagböcker och sanna historieskildringar ligger till grund. Den nya boken, som är anledningen till dagens möte, är uppbyggd på ett annat sätt.

– Vildfåglar är min första roman. Jag har gjort mycket historisk research, allt från läsning i arkiv till att titta på gamla fotografier och boken är baserad på några verkliga händelser, men min huvudperson är helt fiktiv.

Ellinor, som är från Uppsala, har skrivit i hela sitt liv. Hon har arbetat – och arbetar – som journalist på olika stora tidningar och hon har alltid varit intresserad av sin omvärld och av historia. Att vara nyhetsreporter var dock inte Ellinors grej. Hon ler.

– Nog det värsta jag varit med om! Stressigt och kortsiktigt och passade mig inte alls.

Istället älskar hon att grotta ner sig i stora projekt. Att ha tid till research, gärna bakåt i tiden och få berätta en historia på djupet. Och hennes berättelser, såväl inom journalistiken som när hon skriver böcker, ska ha en mening. Ellinor betraktar omvärlden, den dåtida eller nutida, och reflekterar över det som sker. Tiden runt det förra sekelskiftet samt det tidiga 1900-talet har alltid särskilt fascinerat henne.

– Det är en period som inte är så omskriven. Från tiden runt och efter de båda världskrigen finns mycket skildrat, men perioden före är inte lika förekommande i kulturen.

I Sverige var kvinnor på universitetet om inte vanligt förekommande, så ändå inte unika under tidigt 1900-tal. Ellinor kallar de studentskor som hon skriver om i Vildfåglar för den andra generationen kvinnliga studenter i Sverige. Den första generationen, i slutet av 1800-talet, var rebeller och forcerade många hinder. Den andra, där huvudpersonen Lottie Jung och hennes vänner ingår, hamnade i lite av ett vakuum. Vad gör vi nu med den frihet vi fått? Med alla möjligheter den gett oss.

– De mötte på ett sätt en ny verklighet, men var också tvungna att förhålla sig till den gamla. Oskrivna regler om ansvar, familjeliv och äktenskap, yrkesval och politik fanns överallt.

Vildfåglar handlar om fyra nära vänner, som alla studerar vid universitetet i Uppsala. Lottie kommer från landsbygden runt Gävle, men hennes vänner är från Stockholm och vana vid ett annat liv. Deras vänskap blir djup och kan sägas vara grunden i berättelsen, samtidigt som de drömmer om den stora kärleken och hoppas möta en man och få bilda familj.

– Drömmar som krossas, säger Ellinor. Vildfåglar är ingen feelgoodhistoria, utan många gånger det motsatta.

Ett av bokens mysterium, som Ellinor uttrycker det, är ett självmord som sker bland vännerna och anledningen till den berättelsen är tre verkliga självmord som Ellinor fick vetskap om under reseracharbetet till sin förra bok. Livet för många unga kvinnor i början på 1900-talet var inte enkelt.

– Jag blev nyfiken på hur det kunde gå så långt som till självmord. Ramarna som kvinnorna levde efter var svåra och snäva.

Ändå är den värld som Vildfåglar bjuder in till full av framtidstro och en kamp för att kvinnor skulle få det bättre. Det hoppas Ellinor att hon lyckats förmedla och att hennes läsare ska uppskatta.

– Vildfåglar är första i trilogin Uppsalakransen. I de två återstående delarna kommer man att få följa Lottie och hennes värld, ungefär fram till 1920. Genom världskrig, kvinnliga vänskaper, arbete och förstås, drömmen om kärleken.

Ellinor Skagegårds tidigare böcker är “För dig ska musiken bara vara ett smycke”, om tonsättaren Fanny Mendelssohn (Leopard 2019) och “Quelqu’une, berättelsen om Märta Lindqvists otroliga liv” (Polaris 2023). Romanen Vildfåglar ges ut av bokförlaget Polaris.

– Idag visar vi upp tusen år av mode, berättar Amanda Rimmer, som är museipedagog på Gamla Uppsala museum. Från Vendeltiden till slutet av 1800-talet.

Det är helg i mitten av oktober och utomhus duggar regnet. Den historiska modevisningen på Gamla Uppsala museum försiggår inomhus, men i pausen mellan catwalk 1 och catwalk 2 har mannekängerna en paus. De samlas framför de stora Kungshögarna för fotografering och en pratstund. Amanda ler.

– Alla är glada och tycker att det är roligt att träffa likasinnade idag. Många har sytt sina egna dräkter och har som sitt stora intresse att vara med i sådana här sammanhang.

Den första Historiska modevisningen vid Gamla Uppsala museum hölls 2018 och eftersom både medverkande modeller och besökare uppskattade evenemanget har det fortsatt. Det finns inga andra krav på de som medverkar än att kläderna de bär ska vara historiska, och under uppvisningen berättar två konferencier om plaggen och accessoarerna. Det kan handla om hattar, smycken, kjolar, kängor, väskor eller rockar. Alla plagg speglar tidsandan de härstammar från och man kan utläsa mycket av hur kläderna tillverkats, materialet de är gjorda av och hur de bärs. Såväl överklass som arbetarklass är representerade.

– Människor har alltid velat visa upp vilka de är genom sina kläder, berättar Amanda. Här finns amerikanska sydstatare och svenska bondflickor. Det är olika material, som ylle, siden, sammet, läder och mycket annat.

Tre av de som medverkar vid modevisningen idag är Olle Paulsson, Lovisa Klingfors och Fredrik Kullenberg. Olle, som bor i Stockholm, säger att han är intresserad av det mesta som har med 1700-talet att göra. Han går gärna på fester med tema 1700-tal, spelar själv fiolmusik från den tiden och har låtit sy upp en dräkt som påminner om sådana en del män hade under det århundradet. Att träffa andra med samma intresse tycker Olle är toppen.

– Vi har det jättetrevligt och har myket att prata om.

Fredrik tycker att vikingatiden är en väldigt spännande tid och har klätt sig som en bryggare från Birka idag. Han var även med på förra årets modevisning och säger att det är väldigt roligt att delta och att träffa andra med samma intresse under sådana här premisser.

– Det är kul att hänga runt här och prata historia och visa sina kläder. Jag föreställer en bryggare med pösbyxor och en rock av ylle. Det är en vän till mig om sytt upp det här.

Lovisa Klingfors från Tobo har till skillnad mot de andra sytt hela sin vackra 1700-tals dräkt själv. Klänningen som hon bär idag är inspirerad av engelskt 1780-talet, men hon har har flera andra liknande klänningar hemma.

– Jag lär mig från Youtube, berättar hon, och har sytt flera olika historiska dräkter. Det är jätteroligt, men än har jag inte sytt plagg till andra.

– Jag är hoppfull, säger Katarina med ett leende. Jag har framtidstro och ger inte upp. Det är nog det jag vill förmedla med min bok.

Katarina Hellgren är uppsalabo sedan födelsen och har bland annat arbetat som lärare under livet. Hon har alltid känt sig trygg och tillfreds, trots – eller tack vare – arvet från sin mamma.

– Min fantastiska mamma, som gick bort 2009, kom till Sverige från koncentrationslägret Bergen- Belsen 1945. Hon, och jag, är av judiskt ursprung och hon deporterades från Ungern till Auschwitz under krigets sista år.

Efter befrielsen och väl i Sverige fick Marta Klein ett bra liv. Hon gifte sig med Katarinas pappa, som värnade och beskyddade henne. Hon fick en dotter och blev hemmafru. Ändå beskriver Katarina mamman som rädd och ibland väldigt tillbakadragen.

– Hon kallade sig en ”överlevare”, men jag undrade ofta om hon egentligen ville leva?

Katarina som alltid tyckt om att skriva och gjort det både i jobbet och privat, bestämde sig för några år sedan att försöka skildra sin mammas liv. Parallellt med sitt eget. Det finns skillnader och likheter mellan de båda kvinnornas liv, och i boken Martas röst i mig vävs deras levnadsöden samman.

– Det är ingen bok om Förintelsen, säger Katarina, även om min mamma upplevde den och jag påverkades av den. Det är snarare en bok om att det trots svårigheter går att överleva och hitta ett ljus.

Marta var den enda i den stora judiska släkten från Budapest som överlevde vistelsen i koncentrationslägret. Hennes föräldrar och övriga familjen gasades ihjäl och när Marta kom till Sverige med en rödakorsbåt 1945 var hon svårt sjuk. Hon hamnade på ett konvalescenthem i Enköping och flyttade sedan till Uppsala. Marta hade tidigare arbetat som fotograf, men fick i Sverige arbete på en konfektionsfabrik eftersom hon i början inte kunde svenska. Katarina berättar att Marta förlorat sitt människovärde under vistelsen i Auschwitz-Birkenau och att hon under resten av sitt liv kämpade med att få det tillbaka.

– Hon kände sig tom, och även om hon så småningom fick ett bra liv i Sverige, vågade hon sig aldrig riktigt ut igen. Jag tog med henne på resor utomlands och hon fick uppleva mycket roligt, men skörheten fanns alltid där.

Under 1990-talet började Marta att skriva ner sin historia och efter hennes bortgång bestämde sig Katarina för att göra en bok. Inte bara av mammans anteckningar utan också av sina egna minnen och upplevelser. Hon säger att den nyutkomna boken är en berättelse som varvar svåra upplevelser med lättsamma. Mörker blandas med ljus och den starka judiska traditionen genomsyrar historien.

– Vi är både stolta över vår judiska bakgrund, som innehåller så mycket värdefullt. Särskilt i dessa tider, när antisemitismen blossat upp igen, är det viktigt att få berätta.

Katarina, som numera är pensionär, är glad att boken getts ut och finns att köpa i Uppsalas boklådor. Hon är redan igång med att skriva en ny bok och säger att drömmen är att många ska läsa om hennes mammas öde och förstå att trots svårigheter och mörker går det att leva vidare.

– Jag är tacksam över att jag fått möjligheten att berätta och stolt över resultatet. Vi måste lära oss av vår historia och försäkra oss om att den inte upprepar sig.

/Anna Löfving