För Anna började problemen när hon var 11 år. En friidrottstävling väntade och hennes övertygelse var att om hon gick ner i vikt skulle det gå bättre. Hon slutade äta och föräldrar och omgivning reagerade. Anna fick vård, men i början på 80-talet visste man inte så mycket om ätstörningsproblematik. Sjukdomen stannade hos henne i mer än tio år, i form av anorexi och bulimi.
– Jag blev besatt av att förbruka kalorier. Och av självförakt, berättar Anna Ehn, författare och journalist.
Idag mår Anna väldigt bra. Hon har skrivit fem böcker på tema ätstörningar, den senaste – Om jag inte tränar går jag under – släpps idag. Hon äter och tränar numera på ett normalt sätt, men tankarna på kalorier kan fortfarande dyka upp.
– Nuförtiden låter jag dem passera förbi utan att agera på dem. Jag ser dem som rester från det förflutna.
Ätstörningsproblematiken handlar i grunden inte om mat och kropp utan är ett sätt att hantera svåra känslor och kaos inombords. Vem som helst kan drabbas av sjukdomen, oavsett kön eller ålder. Det är en myt att alla med en ätstörning är ”magra tonårstjejer”. Många vuxna är drabbade och för det mesta syns det inte på utsidan att en person är sjuk. Däremot är det vanligt att sjukdomen debuterar i tonåren. Det är en tid i livet då man är särskilt känslig för krav och rådande ideal. Man ska vara smal och snygg och lyckad på livets alla områden – annars duger man inte. Det är en omöjlig målbild för de flesta och i synnerhet för den som har lätt att känna sig misslyckad eller otillräcklig. Sociala medier påverkar också.
– Exakt hur vet vi inte än. Men att sociala medier leder till kroppsmissnöje är belagt, något som i sin tur är en riskfaktor för att utveckla sjukdomen.
Under pandemin drabbades fler än annars. Orsaken tros vara att många miste sitt naturliga sätt att leva, med aktiviteter, rutiner och umgänge. ”Friskfaktorerna” försvann och för dem med en sårbarhet gällande ätstörningar ökade risken att drabbas. Det handlar dels om en medfödd benägenhet, dels om den miljön man befinner sig i.
– En kombination av dålig självkänsla, spröten ute för vad som förväntas av en och den egentliga situation man befinner sig i.
Anna, som följer forskningen och nya rön tycker att mycket har blivit bättre när det gäller behandlingen av dem som drabbas. Ännu återstår mycket att göra och väntetiderna för att få vård är långa. Ofta hänger ätstörning ihop med depression, ångest eller annan form av samsjuklighet. En sak som är säker är dock att det går att bli frisk, de flesta blir det, men att det kan ta lång tid.
– Tiden det tar beror på olika faktorer, säger Anna, men man måste komma ihåg att det går att bli helt fri från sjukdomen. Det är viktigt att veta.
Det är bra att upptäcka sjukdomen tidigt. Ju fortare man får hjälp desto bättre. Därför är det viktigt att våga prata med den sjuka. Att ställa frågor och erbjuda stöd. Över 200 000 människor i Sverige är drabbade och mörkertalet är stort. Många av de som lider finns inte inskrivna i vården och får ingen hjälp. Anna är glad över det stöd som hon har fått.
– Det viktigaste är att förstå att det inte är ditt fel och att det finns hjälp. Att inte skämmas över sin situation utan att ta emot det stöd man får.
