Bärby brandstation är en av tre heltidsbemannade brandstationer i Uppsala. Dygnets alla timmar står brandmännen redo att rycka ut när olyckan är framme - men de behöver bli fler! Nationellt är behovet av brandmän stort, och även Uppsala brandförsvar står inför ett ökat bemanningsbehov.

– Det är ett krävande men stimulerande jobb. Känslan att få vara där och hjälpa en människa i kris betyder mycket. Det är därför vi alla är här, säger Emma Knös, som varit brandman i drygt tio år.

Tobias Berglund är styrkeledare och har jobbat som brandman i tjugotre år. Det som hållit honom kvar i yrket är ständiga utmaningar och snabb problemlösning.

– Ingen dag är den andra lik, säger han och får medhåll av Emma.

– En fördom som finns är att vi mest hänger på stationen och kanske spelar innebandy hela dagarna när inga larm går, men så är det inte riktigt.

Bland annat behöver allt på stationen tas om hand, från städning till att hålla bilarna och utrustningen rena och hela, redo för larm. Mycket tid går också till övningar och kontroller.

– Bilarna är som rullande verktygslådor. Det är hjärtstartare, handverktyg och pumpar som vi behöver öva på och kontrollera kontinuerligt, säger Emma.

Utöver det behöver byggnader och platser i närområdet emellanåt inspekteras för utrymningsvägar och framkomlighet - något som också förändras i och med byggarbeten runtom Uppsala.

– Att ha kännedom och vara förberedda kan rädda liv när larmet går, säger Tobias.

Elin Öberg är kvalitetsutvecklare på Uppsala brandförsvar och jobbar bland annat med synlighet för att locka fler till yrket brandman. Myndigheten för civilt försvar har som målbild till år 2035 att under höjd beredskap kunna fördubbla antalet brandmän nationellt, från dagens 16000 till 32000. För det krävs en bredare rekryteringsbas. Både kvinnor och män, och större mångfald överlag bidrar även med olika erfarenheter och styrkor.

– Det är positivt med olikheter. Brandmännen möter alla möjliga människor i sitt arbete och kåren ska spegla samhället, säger Elin.

Inom Uppsala brandförsvar är rekryteringsbehovet stort de kommande åren. Bland annat planeras en utökad bemanning i Östhammar och Tierp. Här i Uppsala hålls prova-på-dagar för kvinnor, och ungdomar bjuds in för att fler ska få upp ögonen för yrket.

Emma, som är en av få kvinnliga brandmän i Uppsala brandförsvar, hoppas att fler kvinnor ska se möjligheten inom yrket. Hon tror att kraven på fysisk styrka tyvärr kan skrämma bort många tjejer.

– Jag får kanske lägga ner lite extra jobb jämfört med flera av mina manliga kollegor, men jag är helt övertygad om att många andra klarar det precis lika bra. Många som provat inser också att de faktiskt hade klarat det, även om det kanske krävs lite ansträngning, säger hon.

För att motverka uppdelningen mellan kvinnor och män används sedan några år gemensamma omklädningsrum för alla. Där råder så kallat badhusetikett, vilket innebär att underkläder ska vara på i de gemensamma utrymmena, och dusch och ombyte sker i bås.

De fysiska testerna är samma för kvinnor och män, för att alla helt enkelt ska klara av jobbet lika bra. Träning är en del av jobbet, och Emma och Tobias ser det både som en förmån och som en absolut nödvändighet för att klara av uppdraget.

– För vissa låter det kanske som väldigt tuffa krav, men vi tränar ju på vår arbetstid och för att vi ska klara det som krävs i utryckningar. Som att bära utrustning eller dra ut en livlös person från en brinnande byggnad.

I mycket av den dagliga träningen får de in övning på olika moment i räddningsarbetet, något som också bidrar till sammanhållningen. Att klara av att jobba som ett lag - även under krissituationer - är livsviktigt.

Att möta människor i kris, bevittna otäcka scener och agera under pressade situationer är även det en del av jobbet som brandman. I ett yrke där själva jobbet är att möta och hantera olyckor, vore det snarare otroligt att inte bli berörd.

Både Tobias och Emma ser att det har skett en stor förändring över tid gällande möjlighet till emotionellt stöd efter insatser. Dels utvärderas insatsen efter varje larm, det skapas en helhetsbild av förloppet och vid behov ventileras jobbiga känslor, dels finns kamratstödjare, det vill säga en annan brandman som vid behov kan leda samtal med kollegor efter en svårare insats.

– Det är jättestor skillnad idag mot för kanske tjugo år sen, när det absolut fanns en sorts machokultur. Vi är alla olika motståndskraftiga och behovet att prata kan variera genom livet eller från dag till dag. Nu är det väldigt lätt och att lyfta något, det är inget stort steg, säger Tobias.

/Emma Tapper

Att forskningen om verksam medicin mot sjukdomen Alzheimers går framåt känner nog många till. Men kanske inte att den nu tagit ett ordentligt steg i rätt riktning. Lars Lannfelt, prisbelönt forskare i ämnet och nyligen utsedd till ”Årets forskare” på galan Mest lovande över 60, är nöjd.

– Det är fantastiskt att vi nu är så nära att kunna ge våra patienter ett riktigt bra läkemedel mot den fruktade sjukdomen.

Lars, som lett arbetet (inte bara i Sverige utan i världen) under många år, berättar att läkemedlet Leqembi egentligen har funnits länge, men att det dröjt med godkännanden.

– Det är tråkigt att det tagit så lång tid, när behovet är så stort, men sådant går inte att skynda på.

Att han, tillsammans med andra, hittat ett ämne som stoppar de så kallade amyloida placken i hjärnan, som är  orsaken till Alzheimers sjukdom, beror på olika saker. Dels insjuknar allt fler, beroende på hög ålder, dels har det länge funnits ett stort intresse – och därmed resurser – att röra sig med. Men i Lars fall handlar det också om en slump.

– Jag kom redan för 25 år sedan i kontakt med Alzheimers sjukdom eftersom jag – i samband med annan forskning – stötte på en familj i norra Sverige där många medlemmar var drabbade av sjukdomen.

Genom att jämföra dem med andra kom han fram till mycket intressant information som gick att använda för att söka botemedel. Ungefär 50 procent av de som drabbas av Alzheimers har en nära släkting med sjukdomen, varför man kan säga att den till viss del är genetisk. Det finns också andra orsaker till att man drabbas.

– Det går inte att förutspå eller säga exakt varför en person får sjukdomen och en annan inte, säger Lars. Där kan man bara spekulera.

Det man med säkerhet kan säga är att ju tidigare sjukdomen upptäcks desto bättre biter det nya läkemedlet. Lars råd är alltså att man ska gå till en läkare så fort man misstänker att man drabbats av Alzheimers.

– Det här preparatet kan då stoppa förloppet. Det botar inte det som redan uppstått, men det kan förhindra att mer plack bildas och att sjukdomen fortskrider.

För att en läkare säkert ska kunna konstatera Alzheimers sjukdom behövs idag både ryggmärgsprov, kognitiva tester och en hjärnröntgen. I framtiden kan det komma att räcka med ett blodprov, som kan tas på en vårdcentral. Lars ser mycket fram emot att det snart bir enklare att få en diagnos och att patienter därmed snabbare kan få hjälp.

– Vetskapen om att det finns ett medel som stannar upp sjukdomen kommer nog att få fler att gå till vårdcentralen.

Medicinen har ganska nyss godkänts i EU – även i Sverige – men redan för 2,5 år sedan började den användas i USA. Därför vet man med säkerhet att den fungerar. Lars kallar utvecklingen riktigt häftig.

– Att kunna följa patienter som fått medicinen ett tag och se hur effekten blir större ju tidigare patienten får hjälp. Det är häftigt.

En av orsakerna till att fler och fler människor i världen drabbas av Alzheimers är att vi lever allt längre. Sjukdomen är förknippad med åldrandet, även om också en del yngre drabbas. Förutom Sverige är de ledande länderna inom forskningen USA och Japan. Där har man länge varit med och drivit utvecklingen framåt och Lars är glad över det fina internationella samarbetet som forskare har.

– Vi är många engagerade forskare och läkare i världen, vilket betyder mycket.

Den vanligaste tecknet på Alzheimers är glömska, men också problem som bristande orienteringsförmåga, förändrat humör och nedstämdhet är vanliga. Ibland är det patienten själv som upptäcker sjukdomen, ibland är det anhöriga. Det viktiga är att snabbt komma till doktorn.

– Jag vill verkligen uppmana människor att söka vård så fort som möjligt. Snart går sjukdomsförloppet att stoppa och patienten kan leva normalt i många år till.

Läkemedlet är godkänt, men finns på grund av de höga kostnaderna ännu inte att få i Sverige. Den som vill ha Leqembi måste därför åka utomlands och själv bekosta sin behandling. Detta hoppas Lars Lannfelt och många med honom snart ska ändras.

/Anna Löfving

Utomhusutställningen Skog – mångfald eller enfald hade invigning i Vasaparken den 18 april. Det är föreningen Naturfotograferna som ligger bakom utställningen, och naturfotografen Bilal Chebaro är projektledare. Med bakgrund som IT-chef har han en vana av att leda stora projekt.

– Det var en perfekt kombination för mig att kombinera mitt intresse för naturen med mina kunskaper om att driva större projekt, säger Bilal.

Många människor i Sverige har en stark relation till skogen. Syftet med projektet är att nå ut till människor och lyfta viktiga frågor om biologisk mångfald, hotade arter, skogsbruk, klimat och människans relation till skogen.

– Skogsfrågan i sig är ganska komplex och därför vill vi använda naturfoto för att göra frågorna mer konkreta och tillgängliga, berättar Bilal. Vi tror att en stark bild kan få människor att se detaljer de annars hade missat.

I föreningen finns cirka 100–140 fotografer, varav 40 deltar i utställningen. Där finns allt från större bilder till kollage med rödlistade arter. Utställningen är också uppdelad i olika teman, med allt från gammelskogens magi till industriskogens verklighet.

Utställningen består inte bara av bilder, utan besökare kan också ta del av korta filmer och texter. Filmerna är utplacerade på sju olika platser och går att titta på via qr-koder. Dessutom samarbetar de med Biotopia gällande guidningar, tipspromenader och skolaktiviteter. Alla aktiviteter är gratis.

– De hjälper oss att plocka fram ett pedagogiskt material som skolor kan ladda ner och använda i sin undervisning, säger Bilal. Det finns också möjlighet för skolor att boka visningar.

Att utställningen placerats i Vasaparken beror på närheten till Biotopia, som redan är en samlingsplats för naturintresserade, men också för att det är en plats som folk korsar naturligt på väg till jobb eller skola. Dessutom har Uppsala en särskild betydelse i Naturfotografernas historia, då idén till att grunda Naturfotograferna kom till på ett möte i Uppsala för 60 år sedan.

– Uppsala ligger oss väldigt varmt om hjärtat, säger Bilal.

Bilal hoppas att utställningen ska väcka nyfikenhet, eftertanke och att människor ska reflektera kring vikten av biologisk mångfald och att bevara skogen. Det är till exempel en stor skillnad på en gammal artrik skog och en planterad produktionsskog, vilket också visas i bildmaterialet.

– Jag hoppas att folk går därifrån med en känsla för vilken sorts skog vi vill ha framåt och vilken skog våra barn ska ärva efter oss. Om folk börjar tänka på det har vi gjort något viktigt.

Intresset för utställningen har hittills varit stort och redan på invigningen var det mycket folk. Responsen från människor som tagit del av utställningen är väldigt positiv och de upplever att de lärt sig något nytt.

Bilal berättar att han också har lärt sig massor genom projektets gång, bland annat genom samarbete med kollegor, andra fotografer, författare och olika specialister.

– Nu vill jag dokumentera ännu fler arter och deras livsmiljöer, inte minst mossor och lavar som är otroligt viktiga för skogen.

Framöver kommer utställningen att vandra vidare till fler orter. Bilal hoppas att utställningen ska nå ännu fler människor och att samtal ska skapas kring skogen och biologisk mångfald. Utställningen i Vasaparken visas fram till 7 juni och den går att ta del av dygnet runt. Dessutom är den upplyst på kvällen.

– Det var en helt annan upplevelse att se den kvällstid. Det var också en fantastisk upplevelse, avslutar Bilal.

/Lina-Maria Hjortell