I de historiska kvarteren intill Fyrisån i hjärtat av Uppsala finns Kulturkvarteret Walmstedtska. Under våren anordnar Upplandsmuseet visningar av professor Herman Rydins våning en trappa upp, där tiden tycks ha stått still sedan slutet på 1800-talet.

– Det är rofyllt att kliva in i våningen. Man kommer bort från trafikljuden och det är en särskild stämning där inne, säger Stina Flink som är Museipedagog på Upplandsmuseet.

Professor Herman Rydin, hans fru Eleonora, de fyra barnen och två tjänstefolk bodde i våningen från 1860-talet. Tack vare fotografier, anteckningar och vittnesmål från levande släktingar till familjen kunde rummen rekonstrueras under 1970-talet, för att återfå sitt forna utseende.

En solig dag ligger ljuset fint i rummen över de gamla möblerna, men en mulen höstdag kan det kännas mörkt och skumt i hörnen. På 1800-talet använde man fotogenlampor i kvällsmörkret, och även om el finns i huset idag så håller man ljuskällorna på tidsenlig dunkel nivå.

– Vi vill visa vardagslivet såsom det var då, och så som det såg ut för familjen Rydin när de bodde här.

Även familjemedlemmarnas närvaro märks av. I köket har någon hastigt gått ut för att hämta något mitt i matlagningen och professorn har lämnat sitt skrivbord för att närsomhelst återgå till sin plats. För den som besöker hemmet tycks tiden ha stannat.

– Våra besökare tycker att det är roligt och intressant att få se vardagslivet under en annan tid. Vissa finner inredningen intressant, vissa intresserar sig för professorn och hans arbete vid universitetet medan andra fascineras över leksakerna som barnen lekte med, säger Stina.

Herman Ryding var professor i juridik vid Uppsala universitet under andra halvan av 1800-talet. Genom berättelser om familjen Rydin och deras vardag i våningen får besökare en inblick i livet, så som det såg ut för många uppsalabor under den här tiden. Mycket från idag är detsamma, men på andra sätt var det vardagliga livet också väldigt annorlunda.

– De hade ju inte badrum i hemmet, utan det var utedass och en tvättstation i sovrummen. Det var ett annat sätt, som för många idag känns svårt att föreställa sig.

Stina tror att historia, och att lära oss om dåtidens människors liv, i mångt och mycket kan hjälpa oss att förstå vår samtid.

– Vi kan också lära oss mycket av historien. Både att vi kan undvika att upprepa samma misstag, men även från sättet de levde på. Till exempel har vi mycket att lära från 1800-talet kring hållbarhet, som hur de använde allt och fick hushålla med maten.

Under våren håller Upplandsmuseet visningar i familjen Rydins våning varje helg 15.00. Visningen ingår i entrébiljetten och utgår från Upplandsmuseet ett stenkast bort.

/Emma Tapper

Foto: Upplandsmuseet

Stadsdelen Luthagen i Uppsala ligger lite nordväst om själva centrum och genomkorsas av Luthagsesplanaden, som förutom esplanad också har kallats ”tungt trafikerad boulevard".

Namnet Luthagen härstammar från 1600-talet och går enligt ortnamnsforskaren Mats Wahlberg tillbaka till professor Olof Luth, som skall ha ägt beteshagar i området utanför stadens dåvarande gräns vid nuvarande Skolgatan. Namnet ”Luths hage” är dokumenterat i skrift första gången i ett protokoll år 1646. Där står om ”giärdzgårdens upbrytningh widh Luthehagen” där  ”borgmästaren Mörk hafft 3 stycken koor gående i beet bådhe natt och dagh”. På en karta över Uppsala stads åkrar från 1699 är ”Luth hagen” ett område som begränsades i öster av Fyrisån och i väster av nuvarande Börjegatan samt i norr ungefär av det som i dag är Fredsgatan.

Lantmätaren och kartografen Gustaf Ljunggren gav 1858 ut en ”Atlas över Sveriges städer med deras ägor”, och där är Luthagen ett obebyggt område. Först på 1870-och 1880-talen började området bebyggas. Men enligt Ortnamnsarkivet i Uppsala beskrev konstnären Harald Lindberg det så sent  som 1941-42 som ”ett brett träsk vid Sturegatan med gungfly och tuvor, där det var ”rysligt roligt att springa”. Norr om Luthagen låg Lutgärdena, det vill säga ”Öfra Luth gärdet och Nedra Luth gärdet”.

När Luthagen började bebyggas var det efter en plan gjord av lantmätaren Carl Sjöholm, men en offentlig stadsplan för området kom inte förrän 1880. Den omfattade många nya kvarter i stadsdelarna Luthagen, Svartbäcken och Kvarngärdet. Kvarteren i dessa områden gavs främst fornnordiska personnamn. Vid en stadsplanering på 1870-talet hade de ansvariga valt namn ur hjälte-och gudasagor. Exempel på sådana kvartersnamn mellan Skolgatan och Luthagsesplanaden är Ginnar, ett binamn på guden Oden. Mellan Luthagsesplanaden och Ringgatan ligger kvarteret Alfhild, ett gammalt fornnordiskt namn.

Några kvartersnamn har litterär anknytning. Kvarteren Fritiof och Ingeborg ligger vid Tegnérgatan. Författaren Esaias Tegnér skrev om dessa två i sitt diktverk Fritiofs saga 1825. Kvarteret Astolf har fått sitt namn från Atterboms diktverk Lycksalighetens ö från 1820-talet. Kvarteret Gjuke har sitt namn efter kung Gjuke, stamfader till ”gjukungarna”. Enligt Volsungasagan hade ett rike söder om floden Rhen.

Kända gatorna med gudanamn i Luthagen är till exempel Odensgatan, uppkallad efter asarnas främste gud Oden, och åskguden Tor har gett namn till en annan gata.

/Birgitta Markendahl

Sveriges historia är som bekant indelad i olika epoker och en av dem bär namnet Vikingatiden. Den omfattar ungefär tiden mellan 750 och 1050 efter Kristus och avlöstes av medeltiden, då asatron i Sverige försvann och ersattes av kristendomen. Konkreta spår av svensk vikingatid finns på flera ställen i Sverige – inte minst i Uppland och till stor del i form av runstenar. Ja, Uppland är faktiskt det område i världen som har flest runstenar, mer än 1300 stycken.

Det var i slutet av vikingatiden som de flesta runstenar i Uppland kom till, och många av dem bär både det kristna korset och böner som ”Gud hjälpe hans ande” tillsammans med hedniska drakslingor. Vanliga hedniska symboler är Tors hammare Mjölner och draken Fafner. Människor som gått över till kristendomen ville ofta ha minnesstenar efter sina anhöriga med kristna fraser på.

I Uppland finns som sagt väldigt många runstenar. Den som är intresserad kan gå en guidad tur på Gamla Uppsala museum och får då lära sig mycket om runstenarnas historia. Men man kan också stanna i universitetsparken och få sitt lystmäte när det gäller sådana stenar. Där finns nämligen nio stycken hämtade från olika delar av Uppland nu utspridda över hela parken. De är numrerade U 489, U 896, U 932, U 937, U 938, U 939, U 940, U 943 och U 1011.

Stenen U 1011 kallas Örbystenen, och Vigmund högg den på 1000-talet. Den har en spännande historia. När världsutställningen i Paris gick av stapeln 1867 var Örbystenen med där och belönades med en bronsmedalj. Men vid ett stopp i Le Havre på hemresan föll stenen överbord och fick ligga kvar på havsbotten i mer än 30 år. Vid en muddring i hamnen då upptäcktes den och fick komma tillbaka till Sverige och så småningom hamna som en av de nio i universitetsparken. Vigmund kallar sig själv skeppshövding och en ”av de bland människor mest konstförfarnaste”. Det står att ”Vigmund lät hugga denna stenen”, men lingvisten, runologen och professorn i svenska språket vid Uppsala universitet Otto von Frisen ansåg att det var Vigmund som själv ristade stenen. Han påpekade att även några andra stenar norr och öster om Uppsala – i synnerhet stenarna i Rasbo socken – vittnar om en konstnärlig smak och säkerhet i det tekniska utförandet.

Stenen U 896, Hågastenen, anses vara den mest framträdande och välbevarade av parkens runstenar. Den kommer ursprungligen från Håga några kilometer sydväst om centrala Uppsala. Stenen förvarades en tid på Gustavianum, innan den 1949 hamnade på den plats den har i dag. På den står att den är till minne av ”en som dog i vita kläder”. Det har tolkats som att den döde hade övergått från hedendom till kristendom. En gesäll till runmästaren Öpir ristade den stenen, men Öpir själv ristade många runstenar.

U 897 heter Gullögs sten och man tror att en kvinna som hette Gullög lät resa den. Texten berättar om brobyggande, vilket var vanligt på runstenar. På så sätt hedrades den döde, och orden på stenen kunde göra det lättare för den döde att komma till himlen.

Alla dessa stenar har ju fått en mycket förnäm placering här i Uppsala universitetspark, men ingen av dem kan ändå mäta sig med Rökstenen vid Röks kyrka i Östergötland med världens längsta runinskrift. Den anses vara från första halvan av 800-talet och har till och med ansetts vara startpunkten för den svenska litteraturhistorien som det äldsta bevarade litterära verket.

/Birgitta Markendahl

Mitt i den mest anrika delen av Uppsala ligger universitet och dess park, som nu heter Universitetsparken. Under 1700-talet hette den Gustavianska Academiens trädgård och förvaltades som en del av universitetets botaniska verksamhet.

På den plats där universitetshuset ligger i dag fanns sedan 1600-talet en byggnad som hette Exercitiegården eller Stallgården. Sådana fanns vid universiteten i Uppsala, Lund och Åbo. Exercitier var övningar som unga adelsmän gjorde och behövde senare i livet. En språkmästare lärde dem att konversera på franska, italienska och spanska, en ridmästare lärde dem att rida, en fäktmästare att fäkta, en ritmästare att rita och en dansmästare att dansa. Musik var viktigt och Director musices ansvarade för universitets musikliv. Bland berömda sådan kan nämnas Hugo Alfvén och Wilhelm Stenhammar. Stallgården revs på 1880-talet och på den platsen uppfördes sedan universitetshuset, som invigdes den 17 maj 1887.

Exercitiegården var en envåningsbyggnad med två flyglar. Huvudbyggnaden, som kallades Exercitie mästarens rum, låg mot norr och hade en flygel mot öster och en mot väster. Den östra kallades Stallet och den västra Beridare huset. Beridare är ”en yrkestitel för en person som yrkesmässigt rider in och utbildar unga hästar till och med svår nivå.” Mellan flyglarna fanns en öppen gårdsplan som avgränsades av en mur mot söder.

Runt Stallgården var det murar och trädgården där innanför höjde sig i terrasser upp mot byggnaden. Från 1813 var trädgården ibland öppen för allmänheten som kunde bjudas på uppvisningar i gymnastiska och idrottsliga färdigheter som fäktning och ridning. Voltigering, som också förekom, var gymnastik på hästryggen.

När universitetshuset hade byggts på 1880-talet ändrades trädgården radikalt, och bakom denna förändring låg Thore Fries, professor i botanik och mellan 1893 och 1899 rektor för Uppsala universitet. Nu planterades träd av olika sorter främst för att studenterna skulle lära sig känna igen olika trädslag. Även om parken fick ett lyft inför 500-årsjubileet 1977, finns grundkaraktären kvar än i dag. Nu finns ungefär 100 träd i parken fördelade på omkring 40 arter. Hälften av träden planterades 1887 och sedan 1970-talet har träden beskurits, och nya träd har planterats. Parkens lindar beskars 2010 för att öka deras livslängd med cirka 20 år.

I oktober 1888 invigdes poeten och historikern Erik Gustaf Geijers staty mitt i universitetsparken. Den är gjord av skulptören John Börjesson. På sockeln sitter en kvinnogestalt, som ska symbolisera Geijers ”tanke”. Enligt vissa genusforskare speglar kvinnan vid Geijers fötter en patriarkal syn, och UNT skrev för några år sedan en artikel om statyn och den vandalism som drabbat både Geijer själv och kvinnan vid hans fötter.

Universitetsparken har förnäma grannar som nästan alla omskrivits vid olika tillfällen i Hela staden, nämligen Gustavianum, Ekermanska huset, Södermanlands-Nerikes nation, Universitetshuset, Kyrkans hus och ärkebiskopsgården.

/Birgitta Markendahl