I förra numret av Hela staden handlade historiesidan om S:t Eriks torg i Uppsala – det som tidigare kallades Oxtorget. Det stod också att torget omgavs av Saluhallen, Konsistoriehuset, Kyrkans hus, Vetenskaps-Socitetens hus och Akademikvarnen. I dag ska en av dem hamna i rampljuset en stund – saluhallen.

Uppsala saluhall ligger i hörnet S:t Eriks torg och Vattugränd. Den ritades av arkitekten Ture Stenberg år 1907 och invigdes två år senare. Stenberg var en välkänd arkitekt och kallades i lokaltidningar “det nyaste Uppsalas arkitekt”. Han utformade hallen som en basilika, det vill säga som en rektangulär kyrka indelad i längsgående skepp eller avdelningar med mittskeppet lite högre än de andra. Den halvrunda avslutningen mot öster är vänd mot Fyrisån. Bara några år senare byggdes saluhallen om och denna gång var det den andre store Uppsalaarkitekten Gunnar Leche som låg bakom.

PÃ¥ frÃ¥gan vad en saluhall egentligen är svarar AI: ”En saluhall är en inomhusmarknad, ofta en vacker och historisk byggnad, där försäljare säljer kvalitetslivsmedel som kött, fisk, ost, frukt, grönt och delikatesser, kombinerat med restauranger, caféer och matställen, som en modern mötesplats för matälskare och en utveckling av den gamla torghandeln. De byggdes förr för att förbättra hygien och skydda mot skadedjur, men idag är de populära sociala och gastronomiska center med fokus pÃ¥ hantverk och lokala rÃ¥varor.”

I maj 2002 bröt det ut eld i Saluhallens tak, som var av trä och hela hallen förstördes men byggdes upp igen nÃ¥got Ã¥r senare. Den ägs sedan 2013 av Svenssons krogar och lokalerna har fÃ¥tt genomgripande renoveringar. Flera välbesökta restauranger finns  där ocksÃ¥. Under vÃ¥r och sommar kan man äta lunch, middag eller ta en drink pÃ¥ restaurang Ã…kanten precis intill FyrisÃ¥n.

PÃ¥ det övre planet av Saluhallen ligger festvÃ¥ningen Hyllan, där detaljer frÃ¥n Saluhallens ursprung finns kvar, kombinerade med modern teknik. Den gÃ¥r att hyra för fester av olika slag. Ibland är det nattklubb i lokalen och vissa helger skaldjursfrossa. Den som är rullstolsburen har inga problem med utrymme och pÃ¥  gatan finns handikapparkering. Saluhallen lovar i sin reklam att vissa rÃ¥varor ”har färdats lÃ¥ngt, andra har växt upp här, nÃ¥gra är pÃ¥ tillfälligt besök”.

Den 18 april blir det ”en fantastisk dinner show” med Tommy Körberg på Hyllan. ”Under 90 oförglömliga minuter bjuder Tommy på ett noga urval ur sin långa musikaliska karriär, blandat med sin omisskännliga humor och spännande historier från hans liv.”

Och redan nu uppmanar Ã…kanten Uppsalaborna att boka bord vid restaurangens klassiska julbord.

/Birgitta Markendahl

Uppsala är en av Sveriges stora städer och växer undan för undan. Det innebär att nya stadsdelar, gator, vägar och torg växer fram och ska namnges. Arbetet med detta har pÃ¥gÃ¥tt i vÃ¥rt land sedan 1643, och i början av 1920-talet tillkom den officiella Gatunamnskommittén. Den senaste förteckningen med namn pÃ¥ gator, vägar och torg i hela Uppsala kommun gjordes 2025. Lantmäteriet och kommunerna bestämmer över namnen inom sitt omrÃ¥de men kan ocksÃ¥ lÃ¥ta Institutet för sprÃ¥k och folkminnen tycka till om förslagen. 

Vissa gator i Uppsala har sÃ¥ kallade memorialnamn, det vill säga ortnamn som ges för att hedra en avliden person som haft betydelse för platsen i frÃ¥ga. Detta bör ske tidigast 3 till 5 Ã¥r efter dödsfallet. Exempel pÃ¥ memorialnamn i Uppsala är Dag Hammarskjölds väg, uppkallad efter diplomaten och FN-chefen Dag Hammarskjöld. Ett annat är Ingmar Bergmansgatan, uppkallad efter regissören Ingmar Bergman, som var född i Uppsala. Botanikern Carl von Linné hedras med Linnés trädgÃ¥rdar, Linnégatan och flera kaféer. Olof Palme har fÃ¥tt sin plats i närheten av Uppsala centralstation. Uppsala domkyrkas skyddshelgon Erik den helige har gett upphov till S:t Eriks torg, och von Kraemers allé är uppkallad efter familjen von Kraemer, som har kopplingar till bÃ¥de litteratur och akademien. Ã…r 1897 fick Robert von Kraemer Svenska akademiens Karl Johans pris, som delades ut första gÃ¥ngen 1836. 

Av dessa fem känner de flesta till Dag Hammarskjöld, Ingmar Bergman och Carl von Linné, medan det krävs lite mera ljus pÃ¥ Erik den helige och Robert von Kraemer. 

När det gäller Erik den helige fÃ¥r vi gÃ¥ lÃ¥ngt tillbaka i tiden. Han föddes omkring 1125 och dog den 18 maj 1160, och han anses ha varit kung i Sverige de fyra sista Ã¥ren av sitt liv. De mirakel som skedde i samband med hans död gjorde att han blev Sveriges särskilda skyddshelgon och kallas Erik den helige eller Sankt Erik. Enligt legenden rann det upp en källa pÃ¥ den plats där han dödades – den öppna platsen söder om domkyrkan i Uppsala, som nu bär namnet Sankt Eriks torg. 

Enligt legenden var Erik en god kung och troende kristen. Det finns uppgifter om att Erik for till Finland tillsammans med biskop Henrik för att omvända finnarna till kristendomen, men historiker som exempelvis Dick Harrison betvivlar detta korstÃ¥g. Troligtvis genomfördes det vid denna tid militära expeditioner frÃ¥n svenskt hÃ¥ll, vilka sÃ¥ smÃ¥ningom ledde till att Egentliga Finland inlemmades i det svenska riket. 

Torget i Uppsala, som i dag har memorialnamnet S:t Eriks torg, fick sitt namn 1828 pÃ¥ förslag av landshövdingen i Uppsala län Berndt Wilhelm Fock, som för resten var företrädare till Robert von Kraemer, som nämndes tidigare.  

S:t Eriks torg ligger i stadsdelen Fjärdingen nedanför domkyrkan och är omgivet av Konsistoriehuset, Saluhallen, Kyrkans hus, Vetenskaps-Socitetens hus och Akademikvarnen. Tidigare kallades torget Oxtorget pÃ¥ grund av den kreaturshandel som ibland pÃ¥gick där, och det namnet levde kvar i dagligt tal ända in pÃ¥ 1940-talet. 

/Birgitta Markendahl

– Det handlar om kvinnohistoria, om Europa och länderna runt Östersjön, om konst, makt, mod och kärlek, säger Tina Landgren som är projektledare för Uppsala slotts bÃ¥da museers stora utställning det här Ã¥ret.  

– Speglat genom tvÃ¥ renässansdrottningar och deras levnadsöden. 

Utställningen Queens, som invigs den 14 februari, finns att se pÃ¥ Uppsala slottshistoriska och Uppsala konstmuseum – bÃ¥da belägna pÃ¥ Uppsala slott. Man löser entré till utställningen och kan sedan besöka bÃ¥da delarna av utställningen. 

– Det är ett unikt samarbete mellan museerna, säger Tina, där vi lyfter bÃ¥de historia och konst. 

De tvÃ¥ drottningarna frÃ¥n renässansens dramatiska 1500-tal är Katarina Jagellonica (1526-1583) och Barbara Radziwill (1520-1551). Katarina föddes i Polen och kom till Sverige genom sitt giftermÃ¥l med Johan III. Tillsammans med sin man satt hon fängslad i Gripsholms slott under fyra Ã¥r. Katarina kröntes till drottning i Uppsala domkyrka och hon ligger begravd här. Hon var under sin levnad en viktig länk mellan Sverige och övriga Europa och introducerade ny musik, konst, arkitektur och ett modernt klädmode i vÃ¥rt land. Hon var ocksÃ¥ religiöst och politiskt intresserad och är känd för sitt mod och sin kunskap. 

– En intressant kvinna, som är värd mer uppmärksamhet, säger Tina. 

Barbara Radziwill var en litauisk adelskvinna som gifte sig – av kärlek – med den polske kungen Sigismund II. PÃ¥ den tiden var äktenskap baserat pÃ¥ kärlek ovanligt och deras förhÃ¥llande ansÃ¥gs skandalöst. Barbra var välutbildad och kunde läsa och skriva, vilket var ovanligt, och ansÃ¥gs dessutom som en av Europas vackraste kvinnor. 1550 kröntes hon till drottning i Polen. Hon avled tidigt och det sägs att hon förgiftades av sin svärmor.  

– Barbaras levnadsöde och mytbildning är otroligt intressant och det är roligt att kunna lyfta henne även i Sverige, säger Tina 

Utställningen Queens producerades i Vilnius i Litauen och Tina berättar att anledningen till att den nu, med en del kompletterande och samtida konstverk, visas i Sverige är det ständiga samarbetet – ocksÃ¥ kulturellt – som försiggÃ¥r mellan länderna runt Östersjön.  

– Ett arbete som blir alltmer viktigt med tanke pÃ¥ den politiska situationen i världen. 

De bÃ¥da drottningarna levde ungefär samtidigt, men pÃ¥ olika sidor av Östersjön och de verkade pÃ¥ olika sätt. De är dock bÃ¥da symboler för sÃ¥dant som idag är mycket aktuellt – makt, identitet, lojalitet, motstÃ¥nd, frihet – och kvinnors viktiga roll i utvecklingen. Tina är glad över möjligheten att fÃ¥ visa delar av deras liv och hur de pÃ¥verkade sin samtid – och framtid. 

– BÃ¥da drottningarna är viktiga i Europas historia och särskilt Katarina har ju en lokal anknytning för oss.   

Barbara RadziwiÅ‚Å‚ betraktas numera av mÃ¥nga som en frihetssymbol och i de baltiska länderna och under tiden för Sovjets ockupation bannlystes berättelsen om henne. 

Utställningen som gÃ¥r att se fram till slutet av augusti i Ã¥r innehÃ¥ller även konstverk och tillägg av annat slag för att visa drottningarnas liv. PÃ¥ Uppsala slottshistoriska är utställningen lite mer lekfull och vänder sig även till barn. Hela familjen är välkommen till bÃ¥da museerna och det kommer att finnas guidade visningar att följa. Under sportlovet finns det Speciella aktiviteter för barnfamiljer, med kronverkstad och familjevisningar. Utställningen är intressant bÃ¥de för den historieintresserade och för den som är intresserad av samtidskonst. Dessutom är den vacker, berättar Tina. 

– Den som tycker om konst och design har stor behÃ¥llning, liksom den historiskt och politiskt intresserade. Välkomna hit alla uppsalabor!  

Exempel pÃ¥ föremÃ¥l frÃ¥n renässansen som ocksÃ¥ visas pÃ¥ utställningen: BordsföremÃ¥l – utsökta italienska silver- och kristallföremÃ¥l. De visar hur mÃ¥ltiden pÃ¥ 1500-talet blev en scen för maktspel, prakt och diplomati. Mynt och medaljer – porträtt av Katarina Jagellonica, Johan III och Sigismund. Smycken – praktfulla 1500-talssmycken frÃ¥n Litauen samt en bröllopskrona som sägs vara Katarina Jagellonicas 

Rita Jokiranta – presenterar ett nyproducerat videoverk. 

Charlotte Gyllenhammar – deltar med flera verk där kropp, blick och utsatthet stÃ¥r i centrum. 

/Anna Löfving

I mitten av november 2025 gav Gamla Upsala hembygdsförening ut en bok om järnvägsstationen i Gamla Uppsala. Den är skriven av Per Hellström och i förordet tackar han studenten MÃ¥ns Höög som hittat information och gjort det möjligt för Hellström att skriva boken. 

”Gamla Uppsala järnvägsstation under 150 Ã¥r” heter boken, som innehÃ¥ller 125 sidor och är försedd med bilder pÃ¥ sÃ¥ gott som alla sidor – ungefär hälften svartvita. Tidslinjen, som inleder boken, börjar Ã¥r 1874, när järnvägen Stockholm-Gävle invigdes och avslutas 2024, dÃ¥ Gamla Uppsala kulturfastigheter köpte stationshuset i Gamla Uppsala, som dÃ¥ var i privat ägo. 

De första sidorna handlar om järnvägens barndom. Statsbanan mellan Stockholm och Uppsala invigdes i september 1866, och 1874 var det dags för tÃ¥gen mot Gävle att passera Gamla Uppsala station. I boken illustreras detta med tidningsurklipp ur Uppsalaposten och Tidningen Upsala pÃ¥ 1870-talet. I början av 1900-talet är klippen hämtade frÃ¥n UNT. 

Ã…r 1875 var järnvägsstationen i Gamla Uppsala klar. ”Stationen är fornnordiskt influerad och bestÃ¥r av ovanligt mycket snickarglädje”, skriver Hellström. Major C.A. Adelsköld, som hade betalt alla byggnader vid järnvägen, hade under tre minuters uppehÃ¥ll vid stationen gjort en skiss av den, som finns med i boken. Majoren mÃ¥ste ha varit mycket snabb, för under dessa tre minuter hann han även göra en skiss av östra sidan av stationen. Den bilden finns ocksÃ¥ med i boken. 

Ã…r 1936 ändrade stationshuset utseende eftersom ocksÃ¥ gods nu mÃ¥ste förvaras där, och mycket av den fornnordiska influensen och snickarglädjen försvann. Stationen hade sedan detta utseende tills den lades ner 1962. Den 30 juni 1966 tog Riksantikvarieämbetet över huset och tomten, men allt missköttes. Ã…r 1977 flyttade hyresgäster in och de fick själva stÃ¥ för renovering. Under nÃ¥gra Ã¥r 2012 till 2019 bodde familjen Utas i huset, som 2015 gick över i Statens Fastighetsverks ägo. 

När hela tomten sÃ¥ldes 2023 köpte Gamla Uppsala Kulturfastigheter det och Anna och John som nu äger den säger: ”VÃ¥r vision är att förena kulturarv med nutida behov pÃ¥ ett sätt som stärker Gamla Uppsalas unika miljö och skapar lÃ¥ngsiktig samhällsnytta.” 

Ett kapitel i boken har rubriken Vykort, och motivet pÃ¥ de flesta bilder är stationshuset. Faran med att vara banvakt illustreras av en sida fylld med klipp ur Uppsalatidningar frÃ¥n 1883, 1886, 1900 och 1906.  

Sedan maj 2017 syns inga tÃ¥g längre eftersom en tunnel hade byggts. ”Nu försvinner tÃ¥get pÃ¥ ena sidan om Gamla Uppsala för att dyka upp pÃ¥ andra sidan.” Ett foto pÃ¥ sidan 11 visar det första tÃ¥get som gÃ¥r igenom tunneln. 

Stationen avvecklades1962 och dÃ¥ hamnade skylten "Gamla Uppsala” pÃ¥ Järnvägsmuseet. När detta skulle flytta till Tomteboda tio Ã¥r senare ”hittades” skylten och skickades tillbaka men blev inte omhändertagen dÃ¥. Vid grävning för tunneln 2012 hittades den i dÃ¥ligt skick men ”fick ligga i buskarna”. Sedan hände nÃ¥got. Thomas Ã…hman, specialist pÃ¥ järnskyltar, dök upp pÃ¥ julmarknaden 2024 och lovade ta hand om den. Det gÃ¥r inte att ta miste pÃ¥ den glädje bokens författare och Hembygdsförening känner inför den gamla skylten. MÃ¥nga sidor fylls med text och foton pÃ¥ hur den har sett ut, var den har stÃ¥tt och text om hur fint det kommer att bli. 

I bokens Slutord tackar författaren ocksÃ¥ Gamla Uppsalabon Anna-Märta Vlugt för information och korrekturläsning. Eftersom Stiftelsen E.E. Erikssons Testamentsfond bidragit till finansieringen och möjliggjort tryckningen av boken fÃ¥r den ocksÃ¥ ett tack. 

/Birgitta Markendahl