En bok om Gamla Uppsala järnvägsstation under 150 år 

I dag är könsfördelningen i Sveriges riksdag relativt lika – cirka 46 procent kvinnor och 54 procent män. Vänsterpartiet och Miljöpartiet domineras av kvinnor (cirka 67–71 % kvinnor). Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna av män (cirka 68–74 % män). Inom kommun- och regionfullmäktige har kvinnorna 43-45 procent, vilket räknas som en jämställd nivå. Men så har det inte alltid varit.

År 1909 fick män rösträtt vid val till andra kammaren om de hade betalat skatt och fullgjort värnplikten. Tio år senare fick också kvinnorna rösträtt, vilket tillämpades första gången vid valet 1921. Även om Sverige i dag ses som ett jämlikt land är det fortfarande obalans på vissa områden. I alla kommuner i Uppsala län dominerar männen i antal i respektive kommunfullmäktige utom i Östhammar, där kvinnorna har 51 procent av platserna och männen 49. Alla etablerade och anknutna partier i Uppsala kommunfullmäktige har kvinnor bland sina förtroendevalda och på sina kandidatlistor. I kommunstyrelsen, som fungerar som kommunens "regering", är fördelningen i det närmaste helt jämn med 9 kvinnor och 10 män av totalt 19 ledamöter.

Uppsalas historia är rik på kvinnliga politiker. Lydia Wahlström hette en framträdande rösträttskvinna och medgrundare till Uppsala kvinnliga studentförening. Hon dog 1954. Bland dagens kvinnliga politiker med rötter i Uppsala kan räknas Magdalena Andersson som är född och uppvuxen i den staden. Riksdagens första kvinnliga talman Birgitta Dahl studerade vid Uppsala universitet och började sin politiska bana i Uppsala. Diplomaten och statsrådet Alva Myrdal föddes i Uppsala och var under långa perioder verksam där.

Mellan åren 1903 och 1921 var ”Uppsalaföreningen för kvinnans politiska rösträtt” verksam i Uppsala. Den grundades av Ellen Hagen, som också var ordförande i Folkpartiets kvinnoförbund och i Svenska Kvinnors Medborgarförbund. När hon år 1896 hade gift sig med juristen och ämbetsmannen Robert Hagen, flyttade paret  till Uppsala 1902 där Ellen Hagen påbörjade sitt starka politiska engagemang. Hon kom under årens lopp att hålla över 3 000 föredrag runtom i Sverige och Europa. När hon höll föredrag om rätten till kvinnlig rösträtt, var det inte särskilt populärt inom överklassen, men eftersom hon själv tillhörde den, lyckades hon värva medlemmar och sympatisörer.

I maj 1919 ordnade Socialdemokratiska kvinnoförbundet tillsammans med rösträttsrörelsen en stor medborgarfest i Stockholm. Festen hölls för att fira  riksdagsbeslutet den 24 maj 1919, då principen om allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män klubbades igenom. Tal hölls av bland andra Hjalmar Branting, Selma Lagerlöf och Lydia Wahlström. Dagen efter festen firade man riksdagsbeslutet i Uppsala universitets aula och Ellen Hagen talade som första kvinna från podiet där.

Ellen Hagens man var landshövding i Gävleborgs län och efter hans död 1922 ville många att hon skulle efterträda honom, men stadgan krävde att en landshövding vid krigsutbrott eller uppror skulle bli tvungen att ställa sig på torget och lugna allmänheten, vilket hon tydligen inte ansågs kapabel till.

”Attribut som strålande, charmant, oförliknelig, okuvlig, slösades som rosor på hennes väg. Hennes rakryggade hållning, hennes sinne för realiteter prisades också liksom trofastheten mot vänner och kamrater i olika kretsar”, skriver Greta Wieselgren om Ellen Hagman i Svenskt biografiskt lexikon.

Ellen Hagen dog 1967 och ligger begravd tillsammans med sin make på Uppsala gamla kyrkogård.

”Äpplet faller inte långt från trädet” säger att gammalt ordspråk. Ellen Hagen var Cecilia Hagens farmor.

Bild: Ellen Hagen, kvinnosakskvinna och rösträttskämpe.

/Birgitta Markendahl

”Som en ’Vasaborg’ ligger Televerkets hus i hörnet av Bangårdsgatan och Kungsängsgatan i centrala Uppsala.” Så skriver Länsstyrelsen Uppsala om detta hus, som inte väcker stort uppseende i dag. Huset är i fyra våningar och byggdes 1916-1917 i den nationalromantiska stil som hade slagit igenom inom arkitekturen på 1910-talet.

Fasaden i Televerkets hus är av mörkt, handslaget tegel. Det sistnämnda tillverkades genom en metod där blöt lera släpptes ner i en form för att brännas. På så sätt fick man fram en känsla av att det var gjort för hand med naturliga färgskiftningar och en schattering som gav ytan liv. Det var ett sätt att få sådana byggnader att se ålderdomliga ut. Huset har burspråk, det vill säga utbyggnader från den vanliga väggen med fönster – stora och småpröjsade. En spröjs är en list som delar ett fönster, och förr i tiden användes spröjs för att sätta samman många små glasrutor till ett stort fönster.

Arkitekten bakom Televerkets hus hette Aron Johansson och han levde mellan 1860 och 1936. Han var på sin tid en mycket omtalad och uppskattad arkitekt. Hans livsöde är intressant. Fadern var torpare i Småland och utvandrade med sin hustru till USA 1877. Då var sonen 17 år och tydligen en talang av stora mått. Han fick understöd av olika mecenater, bland andra den kände köpmannen och donatorn James Dickson. Aron Johansson var i slutet av 1800-talet en av Sveriges mest anlitade arkitekter. Allra mest känd för att han ritade både riksdags- och riksbankshuset i Stockholm 1894. Riksdagshuset användes första gången vid 1905 års riksdag. Bankbyggnaden var klar 1906. På 1920-talet ritade han telegrafhus i Lund och Halmstad. Det sistnämnda är ganska likt Uppsalas.

Länge var den stora byggnaden i centrum stadens telefon- och telegrafverksamhet, och i början av 1920-talet kunde omkring 10 000 lokalanslutningar administreras härifrån.

Ända fram till 1950-talet kunde uppsalabor utan egen telefon (till exempel studenter) gå till Televerkets hus i hörnet av Bangårdsgatan och Kungsängsgatan för att ringa. Där fanns det tysta hytter att gå in i när samtalet var klart att kopplas. Man kunde välja mellan vanligt samtal (som kunde ta timmar att få fram om det var kö på linjerna) eller ett dyrare il-samtal för att gå före i kön. När samtalet var över betalade man till någon av telefonisterna som arbetade där.

Televerkets hus användes av Televerket fram till 1977 och hade då kapacitet för omkring 10 000 abonnenter. I dag ägs huset av Uppsala akademiförvaltning, en fristående organisation som förvaltar stiftelser med anknytning till Uppsala universitet.

Det finns flera anledningar till att Televerkets hus är ett byggnadsminne:

Den till det yttre välbevarade byggnaden har ett betydande arkitekturhistoriskt värde som en av få nationalromantiska byggnader i Uppsala.

Byggnaden berikar intrycket av arkitektonisk mångfald i stadsdelen.

Televerkets hus berättar om teknikens historia, telefonens och kommunikationens historia och har såsom telefon- och telegrafstation ett stort kultur- och teknikhistoriskt värde.

I dag är Televerkets hus en modern kontors- och affärsfastighet i kvarteret Draken och ägs och förvaltas av Uppsala Akademiförvaltning. Det är en attraktiv plats för kommersiella verksamheter. Bland välkända kontorshyresgäster genom åren kan exempelvis Sveriges Radio nämnas.

Tidigare har det i gatuplanet varit klassiska skomakerier och hantverksbutiker och nu finns där butiker av olika slag.

/Birgitta Markendahl

I slutet av den senaste artikeln på den här sidan nämndes ”Villa Göth” och det är ett så intressant hus att det får vara med även den här veckan.

Under 1930-talet ritade Sveriges arkitekter hus som krävde dyrt material medan de under 1940-talet, påverkade av kriget, tvingades rita hus som krävde billigare material. Det blev en mjukare stil som kallades ”folkhemsarkitektur”. I början av 1940-talet grundade Ingvar Kamprad IKEA och alla vet vad som kännetecknar de möblerna.

I början av 1950-talet kom från England en ny arkitekturstil som i Sverige kallades ”The new brutalism”, och Villa Göth lär ha varit den byggnad för vilken begreppet myntades. Arkitekterna strävade efter att göra enkla och funktionella byggnader, vars former varken kunde ge associationer eller skapa känslor. Lennart Holm och Bengt Edman ritade 1950 huset till Holms morbror Elis Göth. Ny mark hade brutits inom arkitekturen och begreppet nybrutalism var myntat.

När Villa Göth för några år sedan var till salu sa mäklaren enligt UNT: ”Det är något för dem som vill kunna säga 'Det här har bara vi.’ ”

Karl Johan Eklund, länsantikvarie i Uppsala län, har skrivit om tillkomsten av Villa Göth och varför det blev ett byggnadsminne. Många har ifrågasatt att ett så nytt hus klassats som byggnadsminne, men Eklund hävdar att det inte finns några anvisningar om ett hus ålder, men huset i fråga ska ”vara synnerligen märkligt”.

Arkitekturhistorikern Eva Rudberg har också uttalat sig om Villa Göth och hävdar att det är en av de få byggnader som placerat Sverige på den internationella arkitekturhistoriens karta. ”Byggnaden har kommit att bli symbol för och är det första exemplet på den riktning inom arkitekturhistorien som kallas ’brutalism’. Begreppet står både för ett förhållningssätt och ett arkitektoniskt uttryck. Det innebär en klarhet och enkelhet i funktionalismens kompromisslösa anda, resursmedvetenhet och funktionsuppfyllande i planlösningar, materialval och konstruktioner.”

En originell lösning som tillämpats i Villa Göth är att ytterväggarna och de bärande innerväggarna är murade i halvstenstegel. Det betyder att man använder en halv tegelsten vid murning för att till exempel avsluta hörn eller skapa vackra mönster. En halv tegelsten kallas också koppsten. Innerväggarna ser ut som ett slags vertikalt blixtlås som bildas av tegelstenarnas kortsidor när de går ut i ytterfasaden. ”Det finns inget romantiskt eller insmickrande i denna praktiska och genomtänkta byggnad”, säger Eklund.

Omkring 1950, när villan byggdes, var Elis Göth vd för Pharmacia som nu hade lokaliserats till Uppsala, främst för att kunna samarbeta med forskare vid Uppsala universitet. Göth hade av Uppsala kommun blivit anvisad en tomt på Kåbo gärde och systersonen Lennart Holm, nybliven arkitekt, fick uppdraget att rita ett hus, vilket han alltså gjorde tillsammans med kollegan Bengt Edman. Göth önskade få en funktionell bostad för en sin familj men också rejäla utrymmen för representationen som krävdes av en Pharmaciachef. Under hösten 1950 byggdes villan under den välkände byggmästaren Nils Jorilds ledning, och vid årsskiftet 1951 var den inflyttningsklar.

Den dominerande arkitekten i Uppsala hade under många år varit Gunnar Leche, vars hus inte alls såg ut som detta nya i Kåbo. När han fick se ritningarna i samband med bygglovsansökan, lär han ha sagt: "Det är tur att det finns träd.” Folk i allmänhet var också lite undrande inför detta nya hus, som i folkmun kom att kallas ”transformatorstationen”.

Hur länge Villa Göth sedan var i familjen Göths ägo finns inga uppgifter om, men att den senaste ägaren övertog den 2018 finns belägg för.

/Birgitta Markendahl