Sankt Eriks torg bär ett av Uppsalas memorialnamn 

Walmstedtska gården på Sysslomansgatan 1 i Uppsala är en typisk ämbetsmannagård. Hela Staden har skrivit om flera sådana, till exempel Clasonska gården, Grillska gården och Ärkebiskopsgården. Ämbetsmannagårdarna var mer påkostade än handelsmännens och hantverkarnas och skulle också vara representationsvåningar. Ofta hade ämbetsmännen trädgårdar med fruktträd och bärbuskar i. De centrala och västra delarna av Uppsala präglades av universitetet och ämbetsmännen, medan handelsmän och hantverkare hade sin hus i exempelvis Svartbäcken och Dragarbrunn.

Walmstedtska gården ligger i det lilla kvarteret Karin, som avgränsas av Sysslomansgatan, S:t Olofsgatan (tidigare Järnbrogatan) och S:t Johannesgatan. När det stora kvarteret Disa delades 1825 fick den nya delen ett eget namn och Karin ansågs vara passande, då kända historiska personer genom århundraden burit det. Mest känd är kanske Erik XIV:s hustru drottning Karin Månsdotter på 1500-talet.

Walmstedtska gården uppfördes i mitten av 1800-talet av professorerna Lars Peter Walmstedt och sonen Lars Edward Walmstedt – också han professor. Den äldre av professorerna Walmstedt dog 1858 efter en gedigen insats inom  den akademiska världen – mest ihågkommen som universitetslärare. Han bodde i universitetets tjänstebostad Chemicum vid Västra Ågatan och hann inte flytta in i huset på Sysslomansgatan. Det blev sonen som avslutade byggnationen och bosatte sig med familjen i den övre våningen och hyrde ut den undre till två professorer. Både far och son har sina gravar på Uppsala gamla kyrkogård.

Två stora lägenheter och fyra små vindskamrar fanns i varje våning. Lägenheterna var nästan helt lika med åtta respektive nio rum, kök, skafferi, serveringsrum och två förstugor eller tamburer. Andra bostadshus av trä i Uppsala vid den här tiden var inte så stora som detta. Den särskilda köksingången med köksfarstu var en nyhet precis som tamburen innanför förstugan. För att få inne lite ljus där fanns en glasad innerdörr mellan förstugan och själva lägenheten. Huset kläddes med den typiska Uppsalapanelen som var vanlig på 1800-talet. Det är slät, platt panel med stående lister i block och markerade fönsteraxlar. Uppsalapanel finns endast bevarad på några enstaka hus i staden, bland annat Edlingska gården på Öfre Slottsgatan.

En nyhet i Walmstedtska huset var att tapeterna i båda våningarna var maskintryckta i stället för som tidigare handmålade. I båda våningarna är fönstren tre rutor höga och där inga fönster egentligen behövdes gjordes blindfönster. Toalett inomhus fanns inte utan det var dass på gården som gällde. Edvard Walmstedt flyttade in i övervåningen när han blivit professor och bodde där med sin familj till sin död 1892. Bottenvåningen hyrdes ut till de två professorskollegorna Herman Ludvig Rudin och Isak Landtmansson.

Under 1900-talet ändrade Walmstedtska gården utseende. I bottenvåningen blev det butiker och i före detta brygg-och bagarstugan lägenheter. År 1963 köpte Uppsala stad Walmstedtska gården för att bevara den, och huvudbyggnadens övervåning fick sitt ursprungliga skick och inreddes av Upplandsmuseet till ett professorshem från slutet av 1800-talet. Bottenvåningen gjorde Uppsala kommun till representation och sammanträden. Den stod färdig i december 1973.

Walmstedska gården består av tre delar: Professorshuset, som är en museilägenhet på sex rum och kök, visar hur det såg ut när professor Herman Rydin med sin familj bodde där mellan 1860 och 1904. Konstnärernas hus används av Uppsala Konstnärsklubb med olika gallerier. Litteraturens hus - också kallat Å-huset – används för litteratur- och författarverksamhet. Verksamheten drivs av Upplandsmuseet som har regelbundna visningar.

I dag ägs och förvaltas Walmstedtska gården på Sysslomansgatan 1 av det kommunala bolaget Uppsala arenor och fastigheter. Upplandsmuseet hyr lokaler för museiverksamheten.

Under våren var det visningar i Walmstedska gården och en av Hela Stadens skribenter var där och skrev en artikel om sina intryck i tidningen då.

/Birgitta Markendahl

I dag är könsfördelningen i Sveriges riksdag relativt lika – cirka 46 procent kvinnor och 54 procent män. Vänsterpartiet och Miljöpartiet domineras av kvinnor (cirka 67–71 % kvinnor). Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna av män (cirka 68–74 % män). Inom kommun- och regionfullmäktige har kvinnorna 43-45 procent, vilket räknas som en jämställd nivå. Men så har det inte alltid varit.

År 1909 fick män rösträtt vid val till andra kammaren om de hade betalat skatt och fullgjort värnplikten. Tio år senare fick också kvinnorna rösträtt, vilket tillämpades första gången vid valet 1921. Även om Sverige i dag ses som ett jämlikt land är det fortfarande obalans på vissa områden. I alla kommuner i Uppsala län dominerar männen i antal i respektive kommunfullmäktige utom i Östhammar, där kvinnorna har 51 procent av platserna och männen 49. Alla etablerade och anknutna partier i Uppsala kommunfullmäktige har kvinnor bland sina förtroendevalda och på sina kandidatlistor. I kommunstyrelsen, som fungerar som kommunens "regering", är fördelningen i det närmaste helt jämn med 9 kvinnor och 10 män av totalt 19 ledamöter.

Uppsalas historia är rik på kvinnliga politiker. Lydia Wahlström hette en framträdande rösträttskvinna och medgrundare till Uppsala kvinnliga studentförening. Hon dog 1954. Bland dagens kvinnliga politiker med rötter i Uppsala kan räknas Magdalena Andersson som är född och uppvuxen i den staden. Riksdagens första kvinnliga talman Birgitta Dahl studerade vid Uppsala universitet och började sin politiska bana i Uppsala. Diplomaten och statsrådet Alva Myrdal föddes i Uppsala och var under långa perioder verksam där.

Mellan åren 1903 och 1921 var ”Uppsalaföreningen för kvinnans politiska rösträtt” verksam i Uppsala. Den grundades av Ellen Hagen, som också var ordförande i Folkpartiets kvinnoförbund och i Svenska Kvinnors Medborgarförbund. När hon år 1896 hade gift sig med juristen och ämbetsmannen Robert Hagen, flyttade paret  till Uppsala 1902 där Ellen Hagen påbörjade sitt starka politiska engagemang. Hon kom under årens lopp att hålla över 3 000 föredrag runtom i Sverige och Europa. När hon höll föredrag om rätten till kvinnlig rösträtt, var det inte särskilt populärt inom överklassen, men eftersom hon själv tillhörde den, lyckades hon värva medlemmar och sympatisörer.

I maj 1919 ordnade Socialdemokratiska kvinnoförbundet tillsammans med rösträttsrörelsen en stor medborgarfest i Stockholm. Festen hölls för att fira  riksdagsbeslutet den 24 maj 1919, då principen om allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män klubbades igenom. Tal hölls av bland andra Hjalmar Branting, Selma Lagerlöf och Lydia Wahlström. Dagen efter festen firade man riksdagsbeslutet i Uppsala universitets aula och Ellen Hagen talade som första kvinna från podiet där.

Ellen Hagens man var landshövding i Gävleborgs län och efter hans död 1922 ville många att hon skulle efterträda honom, men stadgan krävde att en landshövding vid krigsutbrott eller uppror skulle bli tvungen att ställa sig på torget och lugna allmänheten, vilket hon tydligen inte ansågs kapabel till.

”Attribut som strålande, charmant, oförliknelig, okuvlig, slösades som rosor på hennes väg. Hennes rakryggade hållning, hennes sinne för realiteter prisades också liksom trofastheten mot vänner och kamrater i olika kretsar”, skriver Greta Wieselgren om Ellen Hagman i Svenskt biografiskt lexikon.

Ellen Hagen dog 1967 och ligger begravd tillsammans med sin make på Uppsala gamla kyrkogård.

”Äpplet faller inte långt från trädet” säger att gammalt ordspråk. Ellen Hagen var Cecilia Hagens farmor.

Bild: Ellen Hagen, kvinnosakskvinna och rösträttskämpe.

/Birgitta Markendahl

”Som en ’Vasaborg’ ligger Televerkets hus i hörnet av Bangårdsgatan och Kungsängsgatan i centrala Uppsala.” Så skriver Länsstyrelsen Uppsala om detta hus, som inte väcker stort uppseende i dag. Huset är i fyra våningar och byggdes 1916-1917 i den nationalromantiska stil som hade slagit igenom inom arkitekturen på 1910-talet.

Fasaden i Televerkets hus är av mörkt, handslaget tegel. Det sistnämnda tillverkades genom en metod där blöt lera släpptes ner i en form för att brännas. På så sätt fick man fram en känsla av att det var gjort för hand med naturliga färgskiftningar och en schattering som gav ytan liv. Det var ett sätt att få sådana byggnader att se ålderdomliga ut. Huset har burspråk, det vill säga utbyggnader från den vanliga väggen med fönster – stora och småpröjsade. En spröjs är en list som delar ett fönster, och förr i tiden användes spröjs för att sätta samman många små glasrutor till ett stort fönster.

Arkitekten bakom Televerkets hus hette Aron Johansson och han levde mellan 1860 och 1936. Han var på sin tid en mycket omtalad och uppskattad arkitekt. Hans livsöde är intressant. Fadern var torpare i Småland och utvandrade med sin hustru till USA 1877. Då var sonen 17 år och tydligen en talang av stora mått. Han fick understöd av olika mecenater, bland andra den kände köpmannen och donatorn James Dickson. Aron Johansson var i slutet av 1800-talet en av Sveriges mest anlitade arkitekter. Allra mest känd för att han ritade både riksdags- och riksbankshuset i Stockholm 1894. Riksdagshuset användes första gången vid 1905 års riksdag. Bankbyggnaden var klar 1906. På 1920-talet ritade han telegrafhus i Lund och Halmstad. Det sistnämnda är ganska likt Uppsalas.

Länge var den stora byggnaden i centrum stadens telefon- och telegrafverksamhet, och i början av 1920-talet kunde omkring 10 000 lokalanslutningar administreras härifrån.

Ända fram till 1950-talet kunde uppsalabor utan egen telefon (till exempel studenter) gå till Televerkets hus i hörnet av Bangårdsgatan och Kungsängsgatan för att ringa. Där fanns det tysta hytter att gå in i när samtalet var klart att kopplas. Man kunde välja mellan vanligt samtal (som kunde ta timmar att få fram om det var kö på linjerna) eller ett dyrare il-samtal för att gå före i kön. När samtalet var över betalade man till någon av telefonisterna som arbetade där.

Televerkets hus användes av Televerket fram till 1977 och hade då kapacitet för omkring 10 000 abonnenter. I dag ägs huset av Uppsala akademiförvaltning, en fristående organisation som förvaltar stiftelser med anknytning till Uppsala universitet.

Det finns flera anledningar till att Televerkets hus är ett byggnadsminne:

Den till det yttre välbevarade byggnaden har ett betydande arkitekturhistoriskt värde som en av få nationalromantiska byggnader i Uppsala.

Byggnaden berikar intrycket av arkitektonisk mångfald i stadsdelen.

Televerkets hus berättar om teknikens historia, telefonens och kommunikationens historia och har såsom telefon- och telegrafstation ett stort kultur- och teknikhistoriskt värde.

I dag är Televerkets hus en modern kontors- och affärsfastighet i kvarteret Draken och ägs och förvaltas av Uppsala Akademiförvaltning. Det är en attraktiv plats för kommersiella verksamheter. Bland välkända kontorshyresgäster genom åren kan exempelvis Sveriges Radio nämnas.

Tidigare har det i gatuplanet varit klassiska skomakerier och hantverksbutiker och nu finns där butiker av olika slag.

/Birgitta Markendahl