I den mest fantastiska miljö som tänkas kan, strax utanför Västerås, möter vi John och Johanna Josephson. För några år sedan flyttade de in i det vackra huset Brottberga gård. Här har försiggått olika verksamheter under åren och John berättar att gården består av flera byggnader, som han och hans familj idag använder på olika sätt – och att de har stora planer för framtiden.

– Det finns en loge strax bakom huset, som snart ska bli en möteslokal med café för våra möten.

Till vardags har John ett företag som renoverar kakelugnar och att det blev just den verksamheten för honom tror han var något som Gud ledde honom till. I unga år träffade han en kakelugnsmakare som behövde hjälp och John gav sig in i branschen.

– Det är en bransch som lever och ger oss många uppdrag. Både Johanna och jag jobbar i företaget.

Dock är vi på Brottberga gård för att prata om det som upptar familjens tankar mest, nämligen deras kristna tro och livet de lever med Jesus. De är medvetna om att det inte är lika vanligt att följa Jesus i dagens Sverige som det en gång var, men de tror att det snart kommer en vändning i den frågan.

– Det känns som att vi snart är på botten, säger Johanna. Världen blir mörkare och man inser att det snart kan bli en riktig krasch. Då tror vi att fler kommer se sitt behov av Jesus.

Det är torsdag kväll och som vanligt ska paret snart välkomna en grupp människor som, liksom John och Johanna, valt Jesus som det viktigaste i sina liv. De kommer från trakten, även om flera av dem har rötter i andra länder och kulturer. Gemenskapen som är på Brottberga gård är unik och något de andra, som snart droppar in en efter en, inte kan vara utan.

– Jag kommer alltid hit, säger Annelie, som just promenerat in genom den öppna ytterdörren, och behöver verkligen de här träffarna.

Snart ska gruppen samlas i det generösa vardagsrummet, där flygeln står centralt placerad och Johanna ska spela en lovsång. Det som sedan följer är att John välkomnar gruppen genom att berätta om något som hänt under veckan, där Jesus är central. En av de andra, Robertino som också arbetar med kakelugnsverksamheten, och John har besökt en restaurang där ägarna bekänner sig till en annan tro och diskussionen dem emellan beskrivs.

– Vi kom överens om att vi inte var överens när det gäller vår syn på Jesus, berättar John. Vårt budskap är att det bara finns en väg till Gud och det är genom Jesus.

John, som växte upp i en kristen familj, beskriver sig själv som en mycket empatisk och hjälpsam person. Redan från tidiga tonår fanns han där för utsatta personer och tog ständigt hand om flyktingar, alkoholister, sjuka och gamla. En dag, när han var i 20-årsåldern, blev han dock utbränd och deprimerad.

– Det var en tuff period, men efteråt är jag tacksam. Det ledde till en förvandling – från att göra saker för att jag skulle bli älskad till att göra dem för att jag var älskad.

Han och Johanna, som också är uppvuxen i en kristen miljö, träffades som unga och har svetsats samman av sin tro på Jesus. Idag driver de både företaget och den lilla församlingen Heart of Jesus tillsammans i Västerås. Dess främsta syfte är att hjälpa människor att följa Jesus.

– Jesus är vårt allt, ler John. Han är sann Gud och sann människa och han är enda vägen till Gud.

Parets alla tre barn har samma tro som dem och dottern Dina Grimstad med sin man Markus Grimstad är med på mötet ikväll. De räcker fram ett magasin som de gjort, där de berättar om olika människors möten med Jesus och hur Jesus förändrat deras liv från mörker till ljus.

– Vi har gjort det här magasinet tillsammans, berättar Markus och här går att läsa om vår tro.

Den som vill är välkommen att besöka församlingen Heart of Jesus och man kan då höra av sig till John. Han ser som sin främsta uppgift att låta människor möta Jesus och och få uppleva den kärlek som förvandlat deras liv.

– Det är det centrala, avslutar John, Guds kärlek till var och en.

I sitt arbete på BB möter barnmorskan Jennifer Berglund dagligen mammor som

känner sig bortglömda efter förlossningen. Många vittnar om att tiden efteråt

kommer som lite av en chock, och det är svårt att hinna ge tillräckligt med tid och

stöd till varje mamma. För att hjälpa nyblivna mammor genom en omtumlande

period i livet skrev hon boken Den fjärde trimestern som släpps den 28 maj.

Graviditeten och förlossningen får stort utrymme inom både vården och

samhällsdebatten. Men enligt barnmorskan Jennifer Berglund är tiden efteråt

fortfarande ett område där många mammor känner sig oförberedda, ensamma och

bortglömda. Med sin bok vill hon skifta fokus från bebisen till mamman; hennes känslor,

kropp och återhämtning under de första månaderna efter förlossningen.

– Det är såklart inte konstigt att det blir mycket fokus på just förlossningen. Det är en stor

sak, något vi minns hela livet. Men samtidigt varar den bara i max några dygn. Sedan står

mammorna där med smärta, sömnbrist och tusen frågor samtidigt som hormonerna

åker berg- och dalbana. Då behövs information, tröst och en trygg hand att hålla i, säger

Jennifer.

Normalt delas en graviditet in i tre trimestrar, men begreppet ”den fjärde trimestern”

används allt oftare för att beskriva den första tiden efter förlossningen – en omvälvande

period där både kropp och identitet förändras samtidigt som en ny människa ska tas om

hand.

– Många går hem och googlar sina frågor och symptom mitt i natten och skrämmer upp

sig själva. Jag ville skriva den bok jag själv önskar att alla mammor fick med sig hem från

BB, säger Jennifer.

Utanför, såväl som inne i, Uppsala domkyrka tar mystiska människogestalter i olika storlekar plats. Det är skulpturutställningen “Who Am I?” av den brittiske konstnären Sean Henry som tar form. En dryg vecka innan utställningens öppnande 28 maj var teamet i form av konstnären själv, galleristen Stefan Andersson och prästen Kristin Windolf i full färd med att installera de totalt sexton skulpturerna som ska ingå i utställningen.

På kullerstenarna framför domkyrkan spatserar en jättekvinna med bestämda steg och målmedveten blick. Skulpturen heter “Walking figure” och är en av de totalt sexton skulpturer av konstnären Sean Henry som visas upp för allmänheten i sommar. Utställningen tar plats i Uppsala domkyrka, invigs torsdagen den 28 maj med vernissage och pågår fram till 30 augusti.

Seans skulpturer föreställer människor i olika form och storlek och han berättar att han finner

inspiration i människor han ser och möter. De är skapade i olika material, varav många gjuts i brons och målas med oljefärg för att ge dem ett levande intryck. Men ingen av dem i precis mänsklig storlek, och de allra flesta skulpturer får förbli anonyma.

– Det är lite av en lek med vår perception, att de är antingen större eller signifikant mindre än oss människor. Det lämnar utrymme för fantasin.

Sean är baserad i Hampshire i Storbritannien och har haft många utställningar i USA och Europa. I Sverige finns några av hans skulpturer utplacerade, i Umeå, Borås och i Stockholm. Skulpturerna gestaltar helt vanliga och ibland marginaliserade människor, som får ta plats i kyrkorummet precis som alla andra.

Sean åker upp i liften och placerar den ganska tunga skulpturen på en av kragstenarna närmast altaret i Domkyrkan. Under kyrkans katolska tid satt helgonfigurer på de sju kragstenarna runtom i kyrkan. Nu yr åratal av damm upp, när Sean placerar några av de mindre skulpturerna på de tomma avsatserna.

– När man kliver in i Domkyrkan saktar tiden ner. Ljuset känns annorlunda och förändras under dagens gång. Det är ett privilegium att få ta med mina verk och visa upp dem i den här miljön, säger Sean.

Stefan har arbetat tillsammans med Sean i 20 år och har varit med och placerat flera av hans publika verk. 2011 såg Stefan Seans en utställning i Salisbury cathedral i Storbritannien, och där föddes idén att ta en liknande utställning till Sverige.

– Den här idén har jäst i femton år och det är fantastiskt att nu se den ta form. Det är en sak att se skulpturerna i ett galleri, men något annat att se dem i den här miljön, säger Stefan.

Kristin är präst i Domkyrkan och arbetar sedan tolv år även med den konst som finns i kyrkorummet. När Stefan kontaktade henne med idén var beslutet inte svårt. Hon menar att konsten talar ett eget språk och det är viktigt att konst och kultur får ta plats i kyrkan.

– Oavsett språk och religion är konsten ett ypperligt språk för att tala om de existentiella frågorna i livet, säger hon.

/Emma Tapper

Lördagen den 23 maj var det full fart kring Gottsunda Centrum för firandet av

Gottsundadagen. Dagen bjöd på ett fullspäckat program med marknad, mat, musik,

4H, aktiviteter, panelsamtal och dans.

– Det är en viktig dag för Gottsundaborna. Dagen arrangeras av, med och för invånarna och

vi firar den sammanhållning och familjekänsla som finns här i Gottsunda, säger Hoda Abou

El Oula, centrumchef på Gottsunda centrum.

Hon och Mathias Rosendahl, verksamhetsledare på Gottsunda Kulturhus, är

huvudarrangörer av dagen i samarbete med Föreningshuset Kontakten, Fritidsbanken,

Allaktivitetshuset, Victoriahem och Uppsalahem. Att arrangera evenemang och samarbeta är

inget nytt för verksamheterna i Gottsunda, snarare tvärtom.

På parkeringen utanför Gottsunda centrum har matvagnar och stånd ställts upp, som

ackompanjeras av olika uppträdanden från utomhusscenen. Flera programpunkter och

aktiviteter finns också inne i centrumet, men Mathias är väldigt nöjd över att de haft tur med

vädret i år.

– Det är varken för varmt eller kallt, säger han när han blickar ut över folkvimlet, och

tillägger:

– Om det regnat hade vi behövt flytta in allt men jag inser att det hade blivit rätt trångt.

Och många har hittat till Gottsunda idag. Mathias och Hoda hälsar på många bekanta

ansikten när de kryssar genom vimlet.

– Det bästa är att se glädjen hos alla. Vi är helt slut efter en sån här dag men det är kvittot

på att det är värt det, säger Hoda.

En av programpunkterna under dagen är ett panelsamtal som modereras av unga vuxna i

projektet Framtidskraft. En av gästerna, Gottsundabördige artisten Jacco, deltog i samtal om

utanförskap.

– Vi arbetar aktivt för att nå ut till de som känner sig ensamma, men jag tror att många

känner igen sig i ämnet. Det är viktigt att prata om för att fler ska känna sig mindre

ensamma, säger Hoda.

Inne i Gottsunda centrum är luften svalare. Många barn står i kö för att få sig en fin

ansiktsmålning av centrumets personal.Malliha Husseini som är här idag med sin storasyster Dunya Husseini är i full färd med att få

en ansiktsmålning av Hello Kitty.

– Det är en superrolig dag och vi ska nog gå runt och kolla och köpa en glass. Men nästa blir

nog hoppborgen, säger Dunya.

Utomhus har 4H-gården anlänt. Getter, kaniner och höns betar i små inhägnader i skuggan.

Doften av grillat från matmarknaden blandas hödoft och getternas bräkande skär igenom

musiken från scenen. Djuren blir snabbt populära bland många barn som vill titta och klappa.

/Emma Tapper

Bärby brandstation är en av tre heltidsbemannade brandstationer i Uppsala. Dygnets alla timmar står brandmännen redo att rycka ut när olyckan är framme - men de behöver bli fler! Nationellt är behovet av brandmän stort, och även Uppsala brandförsvar står inför ett ökat bemanningsbehov.

– Det är ett krävande men stimulerande jobb. Känslan att få vara där och hjälpa en människa i kris betyder mycket. Det är därför vi alla är här, säger Emma Knös, som varit brandman i drygt tio år.

Tobias Berglund är styrkeledare och har jobbat som brandman i tjugotre år. Det som hållit honom kvar i yrket är ständiga utmaningar och snabb problemlösning.

– Ingen dag är den andra lik, säger han och får medhåll av Emma.

– En fördom som finns är att vi mest hänger på stationen och kanske spelar innebandy hela dagarna när inga larm går, men så är det inte riktigt.

Bland annat behöver allt på stationen tas om hand, från städning till att hålla bilarna och utrustningen rena och hela, redo för larm. Mycket tid går också till övningar och kontroller.

– Bilarna är som rullande verktygslådor. Det är hjärtstartare, handverktyg och pumpar som vi behöver öva på och kontrollera kontinuerligt, säger Emma.

Utöver det behöver byggnader och platser i närområdet emellanåt inspekteras för utrymningsvägar och framkomlighet - något som också förändras i och med byggarbeten runtom Uppsala.

– Att ha kännedom och vara förberedda kan rädda liv när larmet går, säger Tobias.

Elin Öberg är kvalitetsutvecklare på Uppsala brandförsvar och jobbar bland annat med synlighet för att locka fler till yrket brandman. Myndigheten för civilt försvar har som målbild till år 2035 att under höjd beredskap kunna fördubbla antalet brandmän nationellt, från dagens 16000 till 32000. För det krävs en bredare rekryteringsbas. Både kvinnor och män, och större mångfald överlag bidrar även med olika erfarenheter och styrkor.

– Det är positivt med olikheter. Brandmännen möter alla möjliga människor i sitt arbete och kåren ska spegla samhället, säger Elin.

Inom Uppsala brandförsvar är rekryteringsbehovet stort de kommande åren. Bland annat planeras en utökad bemanning i Östhammar och Tierp. Här i Uppsala hålls prova-på-dagar för kvinnor, och ungdomar bjuds in för att fler ska få upp ögonen för yrket.

Emma, som är en av få kvinnliga brandmän i Uppsala brandförsvar, hoppas att fler kvinnor ska se möjligheten inom yrket. Hon tror att kraven på fysisk styrka tyvärr kan skrämma bort många tjejer.

– Jag får kanske lägga ner lite extra jobb jämfört med flera av mina manliga kollegor, men jag är helt övertygad om att många andra klarar det precis lika bra. Många som provat inser också att de faktiskt hade klarat det, även om det kanske krävs lite ansträngning, säger hon.

För att motverka uppdelningen mellan kvinnor och män används sedan några år gemensamma omklädningsrum för alla. Där råder så kallat badhusetikett, vilket innebär att underkläder ska vara på i de gemensamma utrymmena, och dusch och ombyte sker i bås.

De fysiska testerna är samma för kvinnor och män, för att alla helt enkelt ska klara av jobbet lika bra. Träning är en del av jobbet, och Emma och Tobias ser det både som en förmån och som en absolut nödvändighet för att klara av uppdraget.

– För vissa låter det kanske som väldigt tuffa krav, men vi tränar ju på vår arbetstid och för att vi ska klara det som krävs i utryckningar. Som att bära utrustning eller dra ut en livlös person från en brinnande byggnad.

I mycket av den dagliga träningen får de in övning på olika moment i räddningsarbetet, något som också bidrar till sammanhållningen. Att klara av att jobba som ett lag - även under krissituationer - är livsviktigt.

Att möta människor i kris, bevittna otäcka scener och agera under pressade situationer är även det en del av jobbet som brandman. I ett yrke där själva jobbet är att möta och hantera olyckor, vore det snarare otroligt att inte bli berörd.

Både Tobias och Emma ser att det har skett en stor förändring över tid gällande möjlighet till emotionellt stöd efter insatser. Dels utvärderas insatsen efter varje larm, det skapas en helhetsbild av förloppet och vid behov ventileras jobbiga känslor, dels finns kamratstödjare, det vill säga en annan brandman som vid behov kan leda samtal med kollegor efter en svårare insats.

– Det är jättestor skillnad idag mot för kanske tjugo år sen, när det absolut fanns en sorts machokultur. Vi är alla olika motståndskraftiga och behovet att prata kan variera genom livet eller från dag till dag. Nu är det väldigt lätt och att lyfta något, det är inget stort steg, säger Tobias.

/Emma Tapper