En kvalitetsmarknad med god stämning – Höstmarknad vid Ulva kvarn, 5-6 september

– Höstmarknaden vid Ulva kvarn är jättetrevlig! Det är en riktig kvalitetsmarknad och allting sköts på bästa sätt. Man känner sig väldigt välkommen.

Helena Mattson, som medverkat som utställare på många marknader, både vid Ulva kvarn och på andra stallen, vet vad hon pratar om. Hon minns inte själv hur många marknader hon närvarat vid.

– Jul- och vårmarknaden medverkar jag alltid vid med mina fårskinn och andra produkter, medan just höstmarknaden ibland krockar med andra åtaganden.

I år kommer hon dock att vara med också på höstmarknaden och det ser hon mycket fram emot. Oavsett väder är det mycket folk på marknaden, både utställare och besökare. Det säljs hantverk och matprodukter i varje vrå och man kan fika och lyssna på musik. Ansiktsmålning och ponnyridning är populära inslag och naturligtvis är butikerna öppna och hantverkarna på plats. Helena kommer i år att befinna sig inne i butiken Fantasia och på så sätt kanske träffa ännu fler kunder än annars.

– Det ska bli väldigt roligt och lite annorlunda än det brukar vara. Till butiken kommer ju besökare som är intresserad av de andras vanor också.

I vanliga fall driver Helena och hennes familj en gård utanför Uppsala där de numera föder upp så kallade  Gotlandsfår. De köpte sina första får redan på 90-talet och Helena berättar att hon älskar sina får, men även djur av annat slag.

– Jag har alltid både jobbat och haft hand om djur på fritiden, men att få sköta om får är speciellt. De är trevliga på alla sätt, klarar sig mycket själva.

Helena är noga med att hennes får får leva ett mycket bra liv på hennes gård. När det är dags för slakt sker det på gården och djuren behöver inte transporteras någon annanstans.

– De ska känna sig hemma och trygga så länge de lever.

Skinnen skickar sedan Helena för beredning och när de kommer tillbaka bestämmer hon vilka som ska säljas hela och vilka som ska användas för kuddtillverkning, andra inredningsprylar, nallebjörnar eller till exempel handledsvärmare.

– Alla delar av skinnen kommer till användning och allting ska gå att tvätta, säger Helena.

Helena ser mycket fram emot att medverka vid Ulva kvarns höstmarknad i år. Besökarna brukar vara kunniga och vilja prata om produkterna som säljs och med henne om hur hennes fåren har det. Hon berättar gärna och uppskattar den goda stämningen som brukar råda. Hon skrattar.

– Jag känner mig lite som en institution på marknaderna vid Ulva kvarn. Folk kommer alltid fram för att prata och handla och det är verkligen jättekul. Hoppas det blir så i år också, välkomna alla som har möjlighet!

/Anna Löfving

– Uppsala är min stad!

Journalisten och kulturarbetaren Signe Rudberg Selin föddes i Uppsala och bodde här sina första 11 år. Efter det tog livet henne runt till olika platser i Sverige, men sedan 15 år är hon tillbaka.

– Och nu tänker jag stanna. Jag tycker verkligen om den här staden med dess intressanta historia.

Att hennes egen släkt är en del av det historiskt intressanta visste hon, hennes pappa Stig var professor i grekiska språket och litteraturen och hennes mamma skrev böcker om kulturhistoria, men under de senaste åren har hon blivit det än mer varse. Hennes faster – författaren Birgitta Rudberg – gav nämligen för några år sedan ut en bok om sin mormor Signe Hedenius.

– Min faster hade fått ärva brev och dagböcker efter sin och min pappas mormor, som liksom jag hette Signe. I hennes bok finns en mängd citat ur mormoderns liv från 10 års ålder till dess att hon gifte sig.

Signe, den yngre, var vid denna tid sysselsatt med att läsa och skriva om Uppsalas första kvinnliga student, Betty Pettersson från Gotland. Signe berättar att det kändes som om de olika skildringarna från 1800-talets slut gick ihop.

– Det var som att min pappas mormor Signe knackade mig på axeln och frågade: ”Men jag då? Hur kan jag komma in i det här?”

Signe har förutom att ha arbetat som journalist varit lärare i svenska och musik. Hon har skrivit både poesi och sångtexter och även skrivit manus till teaterpjäser. Idén om att göra en film om sin pappas mormor dök ganska fort upp.

– Jag visste ju redan en hel del om kvinnors situation vid den här tiden, så att skildra min släkting Signes liv under en period i 1880-talets Uppsala kändes naturligt.

Även om Signe var fullt sysselsatt med boken om Betty Pettersson kändes det roligt att göra kortfilmen ”Konsten eller kärleken?”. Tack vare ett stipendium har hon haft möjlighet att tränga djupare in i skildringar om den här tiden och hitta såväl musik som skådespelare och rekvisita som passar in. Det ligger mycket arbete bakom filmen och Signe hoppas på stort intresse när den nu visas för allmänheten.

– Filmen visas den 3 oktober på Slottsbiografen på Nedre Slottgatan 6D. Det är insläpp klockan halv sex och vi kommer att få lyssna på tidsenlig pianomusik och äta godbitar med dryck – precis som de gjorde på den tiden.

Ett exempel på att Signes två olika berättelser hör samman är upptäckten att Signe den äldres pappa, som också var professor, var den som skrev under Betty Petterssons ansökan om att få studera i Uppsala.

– Även om Bettys och Signes drömmar var lite olika är det mycket som stämmer överens, säger Signe. De levde under precis samma spännande tid i Sverige.

Signe Hedenius planer var kanske främst att bli konstnär och i sina dagböcker berättar hon om friheten hon kände när hon fick åka till Stockholm för att måla. Till vardags var unga flickor i hennes samhällsgrupp ofta hårt bevakade på den här tiden och att till exempel få välja vem man skulle gifta sig med var inte självklart.

– Just den tiden som jag berättar om i filmen och senare i min bok är en banbrytande tid för unga kvinnor i Sverige. Det är nu som mycket börjar hända som leder till en större frihet för dem.

– Jag tror det var meningen att jag skulle få möjlighet att skildra båda dessa historier, avslutar Signe Rudberg Selin.

Pianist Edward von Past spelar tidstypisk musik när filmen ”Konsten eller kärleken?” visas på  kulturkvällen med rubriken Välkommen till Signe Hedenius värld den 3 oktober på Slottsbiografen. Entrén är 150 kronor och betalar gör du i dörren (swish går bra). 90 kronor för studenter. Arrangörer är DP-Bild & Kulturica i samarbete med Bilda, Uppsala kvinnliga akademikers förening och Kvinnohistoriska föreningen.

/Anna Löfving

Det är söndag mitt i augusti och lite dramatiskt väder över Ulva kvarn. Det passar fint eftersom det för andra dagen i rad arrangeras Historiska dagar och de mörka skyarna fint ramar in riddare, gycklare, hästar, lägertält och marknad. Temat är vendeltid, vikingatid och medeltid och både de medverkande och många av besökarna är tidsenligt klädda. Några som går in ordentligt för sitt historiska intresse är Sara Normansson och Malin och Erik Rönn. De kommer från Alundatrakten och berättar att det just där gjorts fynd från vendeltiden som gjort att de blivit nyfikna.

– Vi är kanske lite nördiga, skrattar Erik, men har ett väldigt stort historieintresse.

Sara håller med och berättar att de bildat en förening som nu har ett 100-tal medlemmar, varav många är hantverkare och kombinerar praktiskt arbete med teoretiskt.

– Vi bjuder in föreläsare några gånger per år och sen träffas vi förstås ofta i föreningen och har det jättetrevligt.

En annan mycket aktiv grupp på plats vid Ulva kvarn dessa dagar är Riddarna af Bardhe. Bardhe är ett gammalt namn för Bålsta och mycket av deras aktiviteter kretsar kring en ridskola där. Idag är de vid Ulva för att visa upp hur medeltida stridskonst, bland annat till häst, kunde se ut. Erik Modin, konferencier och utklädd till riddare, berättar.

– Vi kommer snart att visa upp hur skickliga riddarna kunde vara, inte minst till häst. Dels var de ofta i krig, dels hade de uppvisningar av olika slag.

Föreningen i Bålsta startade 2012 och idag är både barn, ungdomar och vuxna engagerade. Erik säger att det handlar om rolig gemenskap, historieintresse och en särskild typ av idrott.

– En unik typ av sport får man säga, som är väldigt rolig, men det viktigaste är att träffas och ha kul.

Kristina Emanuelsson och hennes kollega Lars Eriksson har rest från Västergötland för att medverka vid Ulva kvarn och trots att gårdagen var väl varm för att försäljningen av deras hantverk, allt knutet till vikingatiden, skulle gå jättebra är hon nöjd med de historiska dagarna.

– Vi säljer kläder och trä- och läderprodukter för stora och små och idag har intresset varit stort. Det är första gången vi är här, men vi kommer gärna tillbaka.

Sagoberättaren Rosenfinken samlar vi flera tillfällen under söndagen en stor skara barn som vill höra henne berätta nordiska folksagor. Sagorna har hon hittat i gamla skrifter och gestaltar på ett medryckande sätt.

– Vill ni höra en saga om blod, frågar hon och barnen i publiken ropar glatt att det vill de gärna.

/Anna Löfving

Vildfåglar – om drömmar, vänskap och framtidstro

– Jag tror att många idag längtar efter en annan värld. Eller en annan tid. När framtiden inte kändes så hopplös.

Det är fredag och framför mig på Café Ofvandahls sitter en av Uppsalas mest framstående författare just nu. Vi har träffats tidigare, Ellinor Skagegård och jag, men det är tre år sedan – när hennes förra bok, Quelqu’une, kom ut. Den handlar om stjärnreportern Märta Lindqvists liv under tidigt 1900-tal. 2019 gav Ellinor ut För dig ska musiken bara vara ett smycke, som beskriver den tyska tonsättaren Fanny Mendelssohns gärningar. De båda berättelserna är till allra största delen autentiska, där dagböcker och sanna historieskildringar ligger till grund. Den nya boken, som är anledningen till dagens möte, är uppbyggd på ett annat sätt.

– Vildfåglar är min första roman. Jag har gjort mycket historisk research, allt från läsning i arkiv till att titta på gamla fotografier och boken är baserad på några verkliga händelser, men min huvudperson är helt fiktiv.

Ellinor, som är från Uppsala, har skrivit i hela sitt liv. Hon har arbetat – och arbetar – som journalist på olika stora tidningar och hon har alltid varit intresserad av sin omvärld och av historia. Att vara nyhetsreporter var dock inte Ellinors grej. Hon ler.

– Nog det värsta jag varit med om! Stressigt och kortsiktigt och passade mig inte alls.

Istället älskar hon att grotta ner sig i stora projekt. Att ha tid till research, gärna bakåt i tiden och få berätta en historia på djupet. Och hennes berättelser, såväl inom journalistiken som när hon skriver böcker, ska ha en mening. Ellinor betraktar omvärlden, den dåtida eller nutida, och reflekterar över det som sker. Tiden runt det förra sekelskiftet samt det tidiga 1900-talet har alltid särskilt fascinerat henne.

– Det är en period som inte är så omskriven. Från tiden runt och efter de båda världskrigen finns mycket skildrat, men perioden före är inte lika förekommande i kulturen.

I Sverige var kvinnor på universitetet om inte vanligt förekommande, så ändå inte unika under tidigt 1900-tal. Ellinor kallar de studentskor som hon skriver om i Vildfåglar för den andra generationen kvinnliga studenter i Sverige. Den första generationen, i slutet av 1800-talet, var rebeller och forcerade många hinder. Den andra, där huvudpersonen Lottie Jung och hennes vänner ingår, hamnade i lite av ett vakuum. Vad gör vi nu med den frihet vi fått? Med alla möjligheter den gett oss.

– De mötte på ett sätt en ny verklighet, men var också tvungna att förhålla sig till den gamla. Oskrivna regler om ansvar, familjeliv och äktenskap, yrkesval och politik fanns överallt.

Vildfåglar handlar om fyra nära vänner, som alla studerar vid universitetet i Uppsala. Lottie kommer från landsbygden runt Gävle, men hennes vänner är från Stockholm och vana vid ett annat liv. Deras vänskap blir djup och kan sägas vara grunden i berättelsen, samtidigt som de drömmer om den stora kärleken och hoppas möta en man och få bilda familj.

– Drömmar som krossas, säger Ellinor. Vildfåglar är ingen feelgoodhistoria, utan många gånger det motsatta.

Ett av bokens mysterium, som Ellinor uttrycker det, är ett självmord som sker bland vännerna och anledningen till den berättelsen är tre verkliga självmord som Ellinor fick vetskap om under reseracharbetet till sin förra bok. Livet för många unga kvinnor i början på 1900-talet var inte enkelt.

– Jag blev nyfiken på hur det kunde gå så långt som till självmord. Ramarna som kvinnorna levde efter var svåra och snäva.

Ändå är den värld som Vildfåglar bjuder in till full av framtidstro och en kamp för att kvinnor skulle få det bättre. Det hoppas Ellinor att hon lyckats förmedla och att hennes läsare ska uppskatta.

– Vildfåglar är första i trilogin Uppsalakransen. I de två återstående delarna kommer man att få följa Lottie och hennes värld, ungefär fram till 1920. Genom världskrig, kvinnliga vänskaper, arbete och förstås, drömmen om kärleken.

Ellinor Skagegårds tidigare böcker är “För dig ska musiken bara vara ett smycke”, om tonsättaren Fanny Mendelssohn (Leopard 2019) och “Quelqu’une, berättelsen om Märta Lindqvists otroliga liv” (Polaris 2023). Romanen Vildfåglar ges ut av bokförlaget Polaris.

Det är lördag eftermiddag och sommaren närmar sig slutet. På Biotopia, ett av Uppsalas mest besökta museer, märks det ännu ingen nedgång i besöksantalet. Andreas Karlström, som sommarjobbar som informatör och guide, ler.

– Det är mycket folk här varje dag. Mest uppsalabor och turister från Sverige, men också ganska många utländska besökare.

En av Andreas uppgifter i sommar är att berätta för barn (och vuxna) om fossiler. Varje onsdag och lördag samlas intresserade inne i museet för en introduktion, där Anderas informerar om vad fossiler egentligen är, hur de kunnat bevaras under lång tid och varför de är intressanta att lära sig mer om idag. Han börjar med att fråga dagens besökare hur gamla de är?

– Jag är 4 år, säger Folke, som tillsammans med kompisen Lycke, som fyller 5 år imorgon, slagit sig ner på golvet. Jag är 77 år, säger Folkes morfar.

Andreas nickar.

– Och fossilerna vi ska prata om nu är ungefär 500 miljoner år gamla.

En fossil är en rest av ett förhistoriskt djur och kan bestå av ett skal, en skelettdel, en tand eller något annat som bevarats under till exempel ett djupt lager av sand.

– Hur dog djuren då, frågar Lycke och Andreas berömmer honom.

– En bra fråga, men det vet man ju inte riktigt. De blev kanske uppätna av andra djur, som inte åt av skelettet.

Folke knackar på snäckan framför sig.

– Hallå, är det någon hemma här?

Efter en stund beger sig den lilla gruppen ut i Vasaparken, där Andreas ber barnen gräva i en stor sandlåda, där flera fossiler finns gömda. Nästan genast hittar barnen delar av de förhistoriska djuren och Ario, som anslutit lite senare, och hans föräldrar gräver frenetiskt.

– Ni behöver inte gräva så djupt, säger Andreas. De flesta fossiler ligger ganska lättillgängligt till.

Många av de fossiler som hittats i Uppland är rester av djur som tidigare har levt i vatten, marina ryggradslösa djur med hårda skal eller skelett. Det är fiskar, musslor, snäckor, koraller och så kallade trilobiter.

– Det är ett slags leddjur, berättar Andreas, som var väldigt vanliga i haven för flera hundra miljoner år sedan.

Småpojkarna i den stora sandlådan utanför Biotopia frågar efter dinosaurier. Särskilt Folke är väldigt intresserad av dem.

– Jag älskar dinosaurier, finns det rester av dem här?

Att det fanns levande dinosaurier i Sverige för ungefär 100 miljoner år sedan vet man, men just i Uppland var de ovanliga. Här har det inte hittats några fossil efter dem, vilket beror på bergarter och jordlager som inte kunnat bevara resterna. I Skåne finns däremot mycket rester – fossiler – av dinosaurier bevarade.

– Men vi vet att de fanns här i Uppland också, säger Andreas.

Övriga dagar under sommaren (förutom måndag) kan den som är intresserad lyssna på Andreas och hans kolleger två gånger per dag. Kvart över elva och tre. Du ser på Biotopias hemsida vad ”föreläsningarna” handlar om de olika tiderna och var och när du ska vara på plats. Allting är kostnadsfritt och ingen anmälan krävs.

– Det är så viktigt att barn – och vuxna – lär sig mer om den förhistoriska tiden, avslutar Andreas. Man får en förståelse för tiden och livet på jorden för länge sedan, vilket ger en förståelse också för hur vi lever idag.

/Anna Löfving