”Vi är alla ett” – Teckningsstipendiaten Sebastian Blind ställer ut på Bror Hjorths hus

Publicerad 2026-09-08 – av Anna Löfving

Det är början av september och hösten nalkas. På Bror Hjorths hus i Uppsala har det samlats mycket folk för att vara med vid invigningen av konstnären Sebastian Blinds utställning, som bär titeln Passage. Sebastian är utsedd av museet till 2026 års teckningsstipendiat och i utmärkelsen ingår en separatutställning på Bror Hjorths hus. Hela staden får en pratstund.

– Jag är så vördnadsfullt lycklig för den här chansen, säger Sebastian med ett leende. Det är en otrolig möjlighet för mig att dela både mitt arbete och mitt budskap med andra.

För ett budskap har den duktige konststudenten från Umeå universitet. Han har i hela sitt liv tecknat och varit intresserad av konst. När han år 2021 inledde sina studier med konstinriktning undersökte han relationen till sitt samiska arv.

– Jag ville i början av mina studier undersöka vad som skett i bland annat min släkt på den samiska sidan och även fördjupa mig i de orättvisor som historiskt liksom i nutid råder gentemot samerna. Mina arbeten har i sig alltid haft olika form, men de viktiga aspekterna närvarar ständigt.

I livet har han påverkats starkt av urfolkens historia världen över. När han inledde studierna på Konsthögskolan vid Umeå universitet ville han kombinera sitt konstnärskap med ett budskap.

– Att alla människor är lika mycket värda och att minoriteter, urfolken, bör ha samma rättigheter till sin kultur och sina traditioner, världen över.

Under åren som Sebastian studerat Fri konst, han är nu inne på sitt första år vid masterprogrammet, har han fått kontakt med många av sina släktingar i Sápmi och känner en fin förståelse från dem. Även om han själv vuxit upp i Helsingborg känner han tillhörigheten, gemenskapen och värmen från dem.

– Vi tar det i sakta mak och ger rum att lära känna varandra.

Att samerna är illa behandlade är Sebastian inte ensam om att tycka, men han vill med sina monumentala teckningar i kol förmedla styrkan och visionerna som finns bland människor. Att arbeta med kol är ett sätt att visa hur viktig och förenande elden är för alla människor.

– Elden är en skyddande och vital kraft och när den slocknar blir kolet kvar. Att kunna använda det i min konstnärliga praktik är väldigt viktigt, säger Sebastian.

Ett centralt begrepp i Sebastians konstnärskap är Shamanismen, vilken för honom inte har något med religion att göra. Istället ser han den som en praktisk brygga till andra världar, tillgänglig för alla. Det gäller inte bara det samiska folket utan det är ett faktiskt levnadssätt bland många folk, där den direkta länken inte är bruten.

– Jag tillhör ett folk som alltid har vandrat mellan världar, jag vill väcka frågor och skapa samtal genom min konst. Det som driver mig i mitt liv och arbete är min vy och ståndpunkt att vi människor är ett enda folk, som behöver varandra.

Att se segregation och polarisering i samhällen runt sig tycker han är väldigt ledsamt och önskar att människor i stället lyssnar och försöker förstå varandra bättre. Det ska alltid även ske i relation till djuren, naturen och de platser människor lever och verkar på. Detta är en del av innebörden i utställningen Passage, som går att se fram till den 4 oktober i år. Under utställningsperioden kommer det även att anordnas en workshop med kolet i fokus, samt en konstnärspresentation med konstnären själv. Sebastian hälsar alla varmt välkomna till både utställning och tillhörande program.

/Anna Löfving

Dansföreställning utforskar kroppens plats i det digitala samhället

Publicerad 2026-10-24 – av Lina-Maria Hjortell

Mema Dans grundades 2021 och är en Uppsalabaserad frigrupp som arbetar med dans och produktionsverksamhet riktad till barn och unga i alla åldrar. Dessutom arbetar de med utvecklingen av en dansplattform, vilket innebär att skapa en samlingsplats för professionella dansaktörer.

Melody Sheikh Mantilla, som är koreograf och konstnärlig ledare, berättar att de är i full gång med repetitionerna inför föreställningen Allt jag inte visste. Föreställningen riktar sig till mellanstadiet och handlar om att utforska vilken plats vår kropp har i det digitala samhället samt väcka reflektioner kring hur vi påverkas av det ständiga informationsflödet vi matas med.

– Idén till föreställningen väcktes när jag började reflektera kring hur jag tar in information och hur det är annorlunda i jämförelse med till exempel mina barn.

Då väcktes nyfikenheten på hur det blir för barnen som är födda in i ett samhälle där de ständigt får information från olika håll. Melody berättar att frågor som bland annat uppstod var: Hur tar vi in information? Och när det blir för mycket, vad händer då? Vad händer med hjärnan och kroppen?

För att verkligen få barnens perspektiv och reflektioner kring detta ämne har de träffat barn i mellanstadieåldern från Kvarngärdesskolan. Tillsammans med barnen har de pratat om vad ett ständigt flöde är och vad som händer med oss när det ständigt pågår ett brus. De har ritat, dansat och rört på kropparna för att utforska detta ämne.

– Vi arbetar med en metod som intresserar sig för den målgrupp som är tänkt att nås av det här, säger Melody. När vi sedan repeterar bygger skapandet på våra tolkningar av mötena, och ju mer vi lär känna vår målgrupp, desto friare är vi i skapandet.

Förutom att de präglas av barnen i sitt skapande av föreställningen utgår de också från sig själva och sitt eget rörelsespråk. Melody berättar att de ofta arbetar i ganska abstrakta rörelsevärldar.

– Det är fritt för tolkning när man i slutändan ser det här.

Melody hoppas att publiken kommer att hitta några moment av igenkänning och att de känner att det finns en lekfullhet i föreställningen. Hon tror att föreställningen kommer att bjuda på en massa information, men att det blir ett annat sätt att ta in information på jämfört med till exempel en skärm.

– Det blir ett livefeed i 3D, det blir maxat.

En dansföreställning är levande och utvecklas i mötet med publiken, vilket betyder att något kan förändras under processens gång. Många moment innehåller improvisation, men de arbetar också lite med text.

– Rösten finns där, vi använder alla fysiska medel när vi står på scen. Men dansen har sitt eget språk, konstaterar Melody.

Det är fyra dansare och scenkonstnärer som kommer att gestalta detta i föreställningen Allt jag inte visste, som har offentlig premiär på Gottsunda dans och teater den 6 november. Melody är förväntansfull och hoppas att det kommer många barnfamiljer. Och även om de i första hand riktar sig till mellanstadiebarn är alla välkomna att ta del av föreställningen.

– Jag tror att alla skulle må bra av mer dans och rörelse och av att öppna upp för de här abstrakta världarna, avslutar Melody.

Biljetter finns via kulturbiljetter.se

Koreografi- Melody Sheikh Mantilla (i samarbete med dansarna)

Musik: Petrus Königsson

Scenografi och Kostym: Hanna Cecilia Lindkvist

Ljus: Pontus Eklund.

Historisk modevisning vid Gamla Uppsala museum – Tusen år av flärd och mode

Publicerad 2026-10-11 – av Anna Löfving

– Idag visar vi upp tusen år av mode, berättar Amanda Rimmer, som är museipedagog på Gamla Uppsala museum. Från Vendeltiden till slutet av 1800-talet.

Det är helg i mitten av oktober och utomhus duggar regnet. Den historiska modevisningen på Gamla Uppsala museum försiggår inomhus, men i pausen mellan catwalk 1 och catwalk 2 har mannekängerna en paus. De samlas framför de stora Kungshögarna för fotografering och en pratstund. Amanda ler.

– Alla är glada och tycker att det är roligt att träffa likasinnade idag. Många har sytt sina egna dräkter och har som sitt stora intresse att vara med i sådana här sammanhang.

Den första Historiska modevisningen vid Gamla Uppsala museum hölls 2018 och eftersom både medverkande modeller och besökare uppskattade evenemanget har det fortsatt. Det finns inga andra krav på de som medverkar än att kläderna de bär ska vara historiska, och under uppvisningen berättar två konferencier om plaggen och accessoarerna. Det kan handla om hattar, smycken, kjolar, kängor, väskor eller rockar. Alla plagg speglar tidsandan de härstammar från och man kan utläsa mycket av hur kläderna tillverkats, materialet de är gjorda av och hur de bärs. Såväl överklass som arbetarklass är representerade.

– Människor har alltid velat visa upp vilka de är genom sina kläder, berättar Amanda. Här finns amerikanska sydstatare och svenska bondflickor. Det är olika material, som ylle, siden, sammet, läder och mycket annat.

Tre av de som medverkar vid modevisningen idag är Olle Paulsson, Lovisa Klingfors och Fredrik Kullenberg. Olle, som bor i Stockholm, säger att han är intresserad av det mesta som har med 1700-talet att göra. Han går gärna på fester med tema 1700-tal, spelar själv fiolmusik från den tiden och har låtit sy upp en dräkt som påminner om sådana en del män hade under det århundradet. Att träffa andra med samma intresse tycker Olle är toppen.

– Vi har det jättetrevligt och har myket att prata om.

Fredrik tycker att vikingatiden är en väldigt spännande tid och har klätt sig som en bryggare från Birka idag. Han var även med på förra årets modevisning och säger att det är väldigt roligt att delta och att träffa andra med samma intresse under sådana här premisser.

– Det är kul att hänga runt här och prata historia och visa sina kläder. Jag föreställer en bryggare med pösbyxor och en rock av ylle. Det är en vän till mig om sytt upp det här.

Lovisa Klingfors från Tobo har till skillnad mot de andra sytt hela sin vackra 1700-tals dräkt själv. Klänningen som hon bär idag är inspirerad av engelskt 1780-talet, men hon har har flera andra liknande klänningar hemma.

– Jag lär mig från Youtube, berättar hon, och har sytt flera olika historiska dräkter. Det är jätteroligt, men än har jag inte sytt plagg till andra.

Här brinner golvet – och gåtorna väntar

Uppdaterad 2026-10-02, Publicerad 2026-09-26

Nio escape rooms med helt olika världar – och nu ett lavagolv. UniQuest i centrala Uppsala har blivit en självklar plats för kompisgäng, familjer och arbetslag som vill göra något tillsammans.

Konceptet är enkelt: ni blir inlåsta i ett rum, har 60 minuter på er och måste samarbeta för att lösa gåtorna och ta er ut. Men det är i detaljerna som UniQuest sticker ut. Varje rum är en egen värld – från sagolika Alice i Underlandet till isiga Kingdom of Ice. Här finns också bland annat museikuppen i Robbery, jakten på The Holy Grail och laglösa Wild West. Totalt nio rum på två adresser i centrala Uppsala, för 2–6 spelare och med svårighetsgrader från nybörjare till riktigt rutinerad.

Nu har UniQuest dessutom öppnat något helt nytt: Floor is Lava. Leken som många minns från barndomen, där golvet plötsligt är lava, har blivit ett fysiskt lagspel på riktigt. På ett neonbelyst lavafält gäller det att röra sig snabbt, hoppa rätt och undvika lavan för att samla poäng. Med två identiska banor och 40 nivåer att klå finns alltid en ny utmaning. I läget Combat tävlar lagen mot varandra, och i "Kids-mode" kan barn från sex år spela, med eller utan föräldrar.

Floor is Lava kräver ingen förkunskap, bara lite mod och bra kommunikation. Det gör aktiviteten lika populär på barnkalas som på möhippor, svensexor och bland arbetskamrater.

För företag är kombinationen extra lätt att planera. Upp till 60 personer kan spela samtidigt, uppdelade på escape rooms och lavabanor, och lagen kan tävla mot varandra om vem som blir dagens vinnare. Ett enkelt sätt att få en kickoff eller teamdag att sätta sig på riktigt.

Boka på uniquest.se, ring 018-14 07 07 eller mejla bokning@uniquest.se.

/Samarbete

Han fick guldbiljetten från Idoljuryn

Publicerad 2026-09-26 – av Emma Tapper

För nästan ett år sedan när Hela staden Uppsala träffade musikstudenten Max Lautner drömde han om att bli Sveriges nästa popsensation. Sedan dess har han gjort klart kandidatutbildningen i musikvetenskap vid Uppsala universitet, släppt flera nya låtar och charmat juryn i TV-programmet Idol.

Max Lautner ler genom datorskärmen. Han har flyttat hem till Älmhult igen efter åren i Uppsala, men han saknar U-town, som han kallar staden.

– Jag saknar alla mina vänner, musikprogrammet och hela viben i Uppsala. Kanske blir det en master så att jag får lite mer av det, säger Max.

Mycket har hänt året som gått. I våras bestämde sig Max för att söka till Idol, TV-programmet där vem som helst har en chans att tävla om att bli Sveriges nästa stora artist.

– Jag visste att jag tävlade mot tusentals andra, men man vet aldrig. Jag ville ändå testa, säger Max.

I programmets tredje avsnitt som sändes i början på september dyker multiinstrumentalisten Max upp med en stor bunt rör – närmare bestämt instrument som han har byggt själv. Max bekänner att han faktiskt hade två stora resväskor med instrument med sig att visa upp, men bara en liten del av det kom med i programmet. Men det han minns mest från dagen är den långa väntan.

– Det dröjde länge innan det var min tur och jag såg många komma ut jätteglada med en guldbiljett, men de allra flesta kom ut ledsna och besvikna. Det gjorde mig också väldigt nervös.

När det väl blev Max tur framförde han den egna låten She´s got a bag and it costs a thousand dollars till applåder och lovord från juryn. Med fyra rungande ja fick han med sig en av guldbiljetterna hem.

– Jag var otroligt nervös att stå framför dem som man bara sett på TV. Det kändes overkligt men de gillade det, säger Max.

Max hade guldbiljetten i sina händer, men fick inte berätta för någon förrän programmet skulle sändas i höst, vilket var en utmaning.

– Jag var så glad över guldbiljetten och många undrade var jag var när jag behövde skippa en lektion. Så det var lite svårt, säger han.

Tyvärr blev idolresan inte så lång som Max hade hoppats på. Efter den tuffa slutauditionen behövde Max och många av hans medtävlande packa väskorna och resa hem igen. Men Max tar ändå med sig mycket från Idol, och han blickar inte bakåt.

– Det var väldigt lärorikt och jag träffade flera nya vänner. Folk känner igen mig efter Idol och visar sitt stöd, så det är jätteroligt.

Max tar också med sig den nyfunna vännen Ellinor Nordman som även var med på hans senaste låt på Spotify, samma låt som han framförde i Idolaudition. Och ännu mer musik är på gång, som kommer på Spotify i höst.

Är du närmare drömmen att slå igenom som artist?

– Ja det känns som det. Det är fortfarande drömmen och jag kommer att fortsätta med låtskrivandet och att göra mer som artist.

/Emma Tapper