”Vi är alla ett” – Teckningsstipendiaten Sebastian Blind ställer ut på Bror Hjorths hus

Det är början av september och hösten nalkas. På Bror Hjorths hus i Uppsala har det samlats mycket folk för att vara med vid invigningen av konstnären Sebastian Blinds utställning, som bär titeln Passage. Sebastian är utsedd av museet till 2026 års teckningsstipendiat och i utmärkelsen ingår en separatutställning på Bror Hjorths hus. Hela staden får en pratstund.

– Jag är så vördnadsfullt lycklig för den här chansen, säger Sebastian med ett leende. Det är en otrolig möjlighet för mig att dela både mitt arbete och mitt budskap med andra.

För ett budskap har den duktige konststudenten från Umeå universitet. Han har i hela sitt liv tecknat och varit intresserad av konst. När han år 2021 inledde sina studier med konstinriktning undersökte han relationen till sitt samiska arv.

– Jag ville i början av mina studier undersöka vad som skett i bland annat min släkt på den samiska sidan och även fördjupa mig i de orättvisor som historiskt liksom i nutid råder gentemot samerna. Mina arbeten har i sig alltid haft olika form, men de viktiga aspekterna närvarar ständigt.

I livet har han påverkats starkt av urfolkens historia världen över. När han inledde studierna på Konsthögskolan vid Umeå universitet ville han kombinera sitt konstnärskap med ett budskap.

– Att alla människor är lika mycket värda och att minoriteter, urfolken, bör ha samma rättigheter till sin kultur och sina traditioner, världen över.

Under åren som Sebastian studerat Fri konst, han är nu inne på sitt första år vid masterprogrammet, har han fått kontakt med många av sina släktingar i Sápmi och känner en fin förståelse från dem. Även om han själv vuxit upp i Helsingborg känner han tillhörigheten, gemenskapen och värmen från dem.

– Vi tar det i sakta mak och ger rum att lära känna varandra.

Att samerna är illa behandlade är Sebastian inte ensam om att tycka, men han vill med sina monumentala teckningar i kol förmedla styrkan och visionerna som finns bland människor. Att arbeta med kol är ett sätt att visa hur viktig och förenande elden är för alla människor.

– Elden är en skyddande och vital kraft och när den slocknar blir kolet kvar. Att kunna använda det i min konstnärliga praktik är väldigt viktigt, säger Sebastian.

Ett centralt begrepp i Sebastians konstnärskap är Shamanismen, vilken för honom inte har något med religion att göra. Istället ser han den som en praktisk brygga till andra världar, tillgänglig för alla. Det gäller inte bara det samiska folket utan det är ett faktiskt levnadssätt bland många folk, där den direkta länken inte är bruten.

– Jag tillhör ett folk som alltid har vandrat mellan världar, jag vill väcka frågor och skapa samtal genom min konst. Det som driver mig i mitt liv och arbete är min vy och ståndpunkt att vi människor är ett enda folk, som behöver varandra.

Att se segregation och polarisering i samhällen runt sig tycker han är väldigt ledsamt och önskar att människor i stället lyssnar och försöker förstå varandra bättre. Det ska alltid även ske i relation till djuren, naturen och de platser människor lever och verkar på. Detta är en del av innebörden i utställningen Passage, som går att se fram till den 4 oktober i år. Under utställningsperioden kommer det även att anordnas en workshop med kolet i fokus, samt en konstnärspresentation med konstnären själv. Sebastian hälsar alla varmt välkomna till både utställning och tillhörande program.

/Anna Löfving

Tomas Rimeika har gjort över 220 gigs sedan 2021, både i Sverige och utomlands,

han nominerades till Manifestgalan i kategorin Årets textförfattare 2023 och deltog

under 2025 både i Idol och Musikhjälpen. I april 2026 släppte han singeln Kvalborg

från det kommande albumet Den eviga ungdomens stad – en låt som leder till

allsång när den spelas live och som streamats över 100 000 gånger bara på Spotify.

Tomas menar att dagens brist på framtidstro och cynism behöver mötas med

gemenskap och hoppfull musik och att glädjen har en viktig roll i detta.

– Vi befinner oss i ett valår och en kärv omvärld. Det är många som har det tufft nu

och jag tror att glädje och vänlighet behövs mer än någonsin. Glädje är en urkraft i

oss människor som vi kan använda för att riva murar och sprida gemenskap, som

drivkraft till att skapa, och för att göra vardagen bättre för oss själva och andra.

– Sångerna på albumet handlar om tröst och empati och det känns extra viktigt när vi

har så mycket toxisk maskulinitet i samhället, fuck det, tycker jag. Heja glädjen! Det är

budskapet jag vill sprida live landet runt under sommarens och höstens spelningar,

säger Tomas.

Albumet Den eviga ungdomens stad, som är Tomas fjärde studioalbum, är

en hyllning till Uppsala – och innan det släpps digitalt på streamingplattformarna

släpps albumet som vinyl. Det betyder att det även blir två releasefester.

– Jag har alltid spelat mycket live och eftersom glädje, vänlighet och hoppfullhet

sprids bäst fysiskt känns det kul att ge en möjlighet till alla som älskar det analoga att

kunna köpa vinylen och höra hela albumet innan det har nått streamingtjänsterna.

Livemusik är en motståndshandling mot skärmberoendet, menar Tomas.

Tomas Rimeika är från Säffle men är sedan 2020 bosatt i Uppsala och har byggt sig

en fanskara bland stadens unga invånare. När tonåringar tillfrågades om varför dom

gillade Tomas Rimeika, var svaren “han är glad” och “han gör mig stolt över att vara

från Uppsala”.

– Det finns en poäng med glädjen, den är en injektion vi behöver för att orka med, och

den är helt gratis, avslutar Tomas.

Tomas Rimeika albumturné 2026 – Den eviga ungdomens stad

Galna Tuppen, Säffle, 4 september

Nomad, Stockholm, 11 september

Kaliber Room, Uppsala, 12 september

Pipeline, Sundsvall, 19 september

Pa Enn, Arvika, 25 september

Blå, Åmål, 26 september

Grand, Malmö, 3 oktober

Hängmattan, Göteborg 10 oktober

Bull Bar, Karlstad, 16 oktober

Café Mosaic, Västerås 23 oktober

Musikhuset, Gävle, 12 november

– Höstmarknaden vid Ulva kvarn är jättetrevlig! Det är en riktig kvalitetsmarknad och allting sköts på bästa sätt. Man känner sig väldigt välkommen.

Helena Mattson, som medverkat som utställare på många marknader, både vid Ulva kvarn och på andra stallen, vet vad hon pratar om. Hon minns inte själv hur många marknader hon närvarat vid.

– Jul- och vårmarknaden medverkar jag alltid vid med mina fårskinn och andra produkter, medan just höstmarknaden ibland krockar med andra åtaganden.

I år kommer hon dock att vara med också på höstmarknaden och det ser hon mycket fram emot. Oavsett väder är det mycket folk på marknaden, både utställare och besökare. Det säljs hantverk och matprodukter i varje vrå och man kan fika och lyssna på musik. Ansiktsmålning och ponnyridning är populära inslag och naturligtvis är butikerna öppna och hantverkarna på plats. Helena kommer i år att befinna sig inne i butiken Fantasia och på så sätt kanske träffa ännu fler kunder än annars.

– Det ska bli väldigt roligt och lite annorlunda än det brukar vara. Till butiken kommer ju besökare som är intresserad av de andras vanor också.

I vanliga fall driver Helena och hennes familj en gård utanför Uppsala där de numera föder upp så kallade  Gotlandsfår. De köpte sina första får redan på 90-talet och Helena berättar att hon älskar sina får, men även djur av annat slag.

– Jag har alltid både jobbat och haft hand om djur på fritiden, men att få sköta om får är speciellt. De är trevliga på alla sätt, klarar sig mycket själva.

Helena är noga med att hennes får får leva ett mycket bra liv på hennes gård. När det är dags för slakt sker det på gården och djuren behöver inte transporteras någon annanstans.

– De ska känna sig hemma och trygga så länge de lever.

Skinnen skickar sedan Helena för beredning och när de kommer tillbaka bestämmer hon vilka som ska säljas hela och vilka som ska användas för kuddtillverkning, andra inredningsprylar, nallebjörnar eller till exempel handledsvärmare.

– Alla delar av skinnen kommer till användning och allting ska gå att tvätta, säger Helena.

Helena ser mycket fram emot att medverka vid Ulva kvarns höstmarknad i år. Besökarna brukar vara kunniga och vilja prata om produkterna som säljs och med henne om hur hennes fåren har det. Hon berättar gärna och uppskattar den goda stämningen som brukar råda. Hon skrattar.

– Jag känner mig lite som en institution på marknaderna vid Ulva kvarn. Folk kommer alltid fram för att prata och handla och det är verkligen jättekul. Hoppas det blir så i år också, välkomna alla som har möjlighet!

/Anna Löfving

– Uppsala är min stad!

Journalisten och kulturarbetaren Signe Rudberg Selin föddes i Uppsala och bodde här sina första 11 år. Efter det tog livet henne runt till olika platser i Sverige, men sedan 15 år är hon tillbaka.

– Och nu tänker jag stanna. Jag tycker verkligen om den här staden med dess intressanta historia.

Att hennes egen släkt är en del av det historiskt intressanta visste hon, hennes pappa Stig var professor i grekiska språket och litteraturen och hennes mamma skrev böcker om kulturhistoria, men under de senaste åren har hon blivit det än mer varse. Hennes faster – författaren Birgitta Rudberg – gav nämligen för några år sedan ut en bok om sin mormor Signe Hedenius.

– Min faster hade fått ärva brev och dagböcker efter sin och min pappas mormor, som liksom jag hette Signe. I hennes bok finns en mängd citat ur mormoderns liv från 10 års ålder till dess att hon gifte sig.

Signe, den yngre, var vid denna tid sysselsatt med att läsa och skriva om Uppsalas första kvinnliga student, Betty Pettersson från Gotland. Signe berättar att det kändes som om de olika skildringarna från 1800-talets slut gick ihop.

– Det var som att min pappas mormor Signe knackade mig på axeln och frågade: ”Men jag då? Hur kan jag komma in i det här?”

Signe har förutom att ha arbetat som journalist varit lärare i svenska och musik. Hon har skrivit både poesi och sångtexter och även skrivit manus till teaterpjäser. Idén om att göra en film om sin pappas mormor dök ganska fort upp.

– Jag visste ju redan en hel del om kvinnors situation vid den här tiden, så att skildra min släkting Signes liv under en period i 1880-talets Uppsala kändes naturligt.

Även om Signe var fullt sysselsatt med boken om Betty Pettersson kändes det roligt att göra kortfilmen ”Konsten eller kärleken?”. Tack vare ett stipendium har hon haft möjlighet att tränga djupare in i skildringar om den här tiden och hitta såväl musik som skådespelare och rekvisita som passar in. Det ligger mycket arbete bakom filmen och Signe hoppas på stort intresse när den nu visas för allmänheten.

– Filmen visas den 3 oktober på Slottsbiografen på Nedre Slottgatan 6D. Det är insläpp klockan halv sex och vi kommer att få lyssna på tidsenlig pianomusik och äta godbitar med dryck – precis som de gjorde på den tiden.

Ett exempel på att Signes två olika berättelser hör samman är upptäckten att Signe den äldres pappa, som också var professor, var den som skrev under Betty Petterssons ansökan om att få studera i Uppsala.

– Även om Bettys och Signes drömmar var lite olika är det mycket som stämmer överens, säger Signe. De levde under precis samma spännande tid i Sverige.

Signe Hedenius planer var kanske främst att bli konstnär och i sina dagböcker berättar hon om friheten hon kände när hon fick åka till Stockholm för att måla. Till vardags var unga flickor i hennes samhällsgrupp ofta hårt bevakade på den här tiden och att till exempel få välja vem man skulle gifta sig med var inte självklart.

– Just den tiden som jag berättar om i filmen och senare i min bok är en banbrytande tid för unga kvinnor i Sverige. Det är nu som mycket börjar hända som leder till en större frihet för dem.

– Jag tror det var meningen att jag skulle få möjlighet att skildra båda dessa historier, avslutar Signe Rudberg Selin.

Pianist Edward von Past spelar tidstypisk musik när filmen ”Konsten eller kärleken?” visas på  kulturkvällen med rubriken Välkommen till Signe Hedenius värld den 3 oktober på Slottsbiografen. Entrén är 150 kronor och betalar gör du i dörren (swish går bra). 90 kronor för studenter. Arrangörer är DP-Bild & Kulturica i samarbete med Bilda, Uppsala kvinnliga akademikers förening och Kvinnohistoriska föreningen.

/Anna Löfving

Det är söndag mitt i augusti och lite dramatiskt väder över Ulva kvarn. Det passar fint eftersom det för andra dagen i rad arrangeras Historiska dagar och de mörka skyarna fint ramar in riddare, gycklare, hästar, lägertält och marknad. Temat är vendeltid, vikingatid och medeltid och både de medverkande och många av besökarna är tidsenligt klädda. Några som går in ordentligt för sitt historiska intresse är Sara Normansson och Malin och Erik Rönn. De kommer från Alundatrakten och berättar att det just där gjorts fynd från vendeltiden som gjort att de blivit nyfikna.

– Vi är kanske lite nördiga, skrattar Erik, men har ett väldigt stort historieintresse.

Sara håller med och berättar att de bildat en förening som nu har ett 100-tal medlemmar, varav många är hantverkare och kombinerar praktiskt arbete med teoretiskt.

– Vi bjuder in föreläsare några gånger per år och sen träffas vi förstås ofta i föreningen och har det jättetrevligt.

En annan mycket aktiv grupp på plats vid Ulva kvarn dessa dagar är Riddarna af Bardhe. Bardhe är ett gammalt namn för Bålsta och mycket av deras aktiviteter kretsar kring en ridskola där. Idag är de vid Ulva för att visa upp hur medeltida stridskonst, bland annat till häst, kunde se ut. Erik Modin, konferencier och utklädd till riddare, berättar.

– Vi kommer snart att visa upp hur skickliga riddarna kunde vara, inte minst till häst. Dels var de ofta i krig, dels hade de uppvisningar av olika slag.

Föreningen i Bålsta startade 2012 och idag är både barn, ungdomar och vuxna engagerade. Erik säger att det handlar om rolig gemenskap, historieintresse och en särskild typ av idrott.

– En unik typ av sport får man säga, som är väldigt rolig, men det viktigaste är att träffas och ha kul.

Kristina Emanuelsson och hennes kollega Lars Eriksson har rest från Västergötland för att medverka vid Ulva kvarn och trots att gårdagen var väl varm för att försäljningen av deras hantverk, allt knutet till vikingatiden, skulle gå jättebra är hon nöjd med de historiska dagarna.

– Vi säljer kläder och trä- och läderprodukter för stora och små och idag har intresset varit stort. Det är första gången vi är här, men vi kommer gärna tillbaka.

Sagoberättaren Rosenfinken samlar vi flera tillfällen under söndagen en stor skara barn som vill höra henne berätta nordiska folksagor. Sagorna har hon hittat i gamla skrifter och gestaltar på ett medryckande sätt.

– Vill ni höra en saga om blod, frågar hon och barnen i publiken ropar glatt att det vill de gärna.

/Anna Löfving