Liguriens skönhet och mörker – Nu släpps Segelmakarens söner, del 2 i Anna Martinengos bokserie

Publicerad 2026-05-26 – av Anna Löfving

– Skrivandet har alltid legat mig varmt om hjärtat, men att skriva skönlitterärt är nytt sen några år.

Det är slutet på maj och en av Uppsalas mest lysande författare just nu, Anna Martinengo, har slagit sig ner på caféstolen mittemot. Hon har bråda dagar, snart release för andra delen i bokserien Brottsplats Ligurien, men vill gärna berätta om sitt skrivande.

– Jag är ganska disciplinerad när jag jobbar. Sitter inte och väntar på inspiration, utan kör på.

Anna är från Härnösand i norra Sverige, men flyttade till Uppsala för att plugga i mitten på 90-talet. Hon läste bland annat journalistik och fick jobb på Upsala nya tidning efter avslutade studier. Efter att ha arbetat som reporter inom olika områden blev hon så småningom chef. Hon stannade på Unt i hela 18 år.

– Det var roligt att arbeta där, men jag kände – under pandemin – att det var dags att prova något annat. Vad hade jag kvar att förvekliga?

Det visade sig vara en hel del. Redan under studieåren träffade Anna sin man Stefan, som har ett italienskt ursprung. Under alla år sedan dess har de ofta besökt Italien, främst den norra regionen Ligurien, där de har släkt och ett andra hem.

– Jag älskar Italien! Det har blivit ett andra hemland för mig, kulturen, språket, maten – men jag har också sett mindre smickrande sidor av landet.

Beslutet att starta eget och försöka bli författare kom ganska naturligt. Liksom att hennes första böcker skulle bli kriminalromaner som utspelade sig i Ligurien. Huvudpersonen är en kvinna vid namn Laura Casassa, svenska men med italienskt påbrå, och övriga karaktärer i serien är en blandning av människor Anna mött, kanske känner, och sådana som hon har fantiserat ihop. Det känns spännande att bygga historier som dels baseras på fakta, dels på fantasier.

– Det blir en blandning av det man själv upplevt eller läst och sådant som man hittar på.

Den typen av kriminalgåtor som Anna beskriver kräver lite mer av sina läsare än till exempel en feelgoddeckare. I Ambassadörens dotter, som den första delen i serien heter, och Segelmakarens söner, del två som släpps nästa vecka, är karaktärerna många och handlingen ibland lite invecklad. Utan att ta politisk ställning beskriver hon italiensk politik, berör känsliga ämnen som migration, kvinnosyn och Italiens mörka historia, men har också med mer allmänmänskliga ämnen som relationer. Att beskriva en annan kultur än den man är uppväxt i kan ibland kännas vanskligt.

– Det är lätt att hamna i klyschor och generaliseringar, men jag försöker undvika det. En rolig del med skrivandet har varit att jag lärt mig så mycket mer om Italiens historia och samtida utmaningar.

Del 1 i serien, Ambassadörens dotter, släpptes i pocketformat i våras och har varit uppe och nosat i toppen på olika pockettopplistor. Debuten uppmärksammades även i flera medier, och den namnkunnige deckarrecensenten ”Kapprakt” tog med kriminalromanen när han i slutet av 2025 listade de mest spännande debuterna.

Anna älskar att skriva böcker och att samarbeta med redaktörer, illustratörer och andra på bokförlaget Nona. Det allra roligaste är dock att möta läsarna.

– Det är det bästa jag vet! När människor kommer till boksigneringar eller jag får besöka bokcirklar där min bok diskuteras. Sådant hoppas jag mycket på framöver.

Den 26 maj släpps Segelmakarens sönder som inbunden bok och från den 13 juli går den att lyssna på som ljudbok. Uppläsare är Gunilla Leining. Anna hälsar alla välkomna till de boksigneringar som arrangeras i vår och sommar och hoppas på stort intresse för fortsättningen på serien om mystiska mordgåtor på Italiens riviera.

– Den som gillar spänning och samtidigt vill lära känna Italien bättre tror jag skulle fastna för serien. Men konkurrensen är hård, så det är bara att hålla tummarna för att många blir sugna att hänga med till mitt Ligurien i takt med att fler delar släpps i olika format.

/Anna Löfving

Dansföreställning utforskar kroppens plats i det digitala samhället

Publicerad 2026-10-24 – av Lina-Maria Hjortell

Mema Dans grundades 2021 och är en Uppsalabaserad frigrupp som arbetar med dans och produktionsverksamhet riktad till barn och unga i alla åldrar. Dessutom arbetar de med utvecklingen av en dansplattform, vilket innebär att skapa en samlingsplats för professionella dansaktörer.

Melody Sheikh Mantilla, som är koreograf och konstnärlig ledare, berättar att de är i full gång med repetitionerna inför föreställningen Allt jag inte visste. Föreställningen riktar sig till mellanstadiet och handlar om att utforska vilken plats vår kropp har i det digitala samhället samt väcka reflektioner kring hur vi påverkas av det ständiga informationsflödet vi matas med.

– Idén till föreställningen väcktes när jag började reflektera kring hur jag tar in information och hur det är annorlunda i jämförelse med till exempel mina barn.

Då väcktes nyfikenheten på hur det blir för barnen som är födda in i ett samhälle där de ständigt får information från olika håll. Melody berättar att frågor som bland annat uppstod var: Hur tar vi in information? Och när det blir för mycket, vad händer då? Vad händer med hjärnan och kroppen?

För att verkligen få barnens perspektiv och reflektioner kring detta ämne har de träffat barn i mellanstadieåldern från Kvarngärdesskolan. Tillsammans med barnen har de pratat om vad ett ständigt flöde är och vad som händer med oss när det ständigt pågår ett brus. De har ritat, dansat och rört på kropparna för att utforska detta ämne.

– Vi arbetar med en metod som intresserar sig för den målgrupp som är tänkt att nås av det här, säger Melody. När vi sedan repeterar bygger skapandet på våra tolkningar av mötena, och ju mer vi lär känna vår målgrupp, desto friare är vi i skapandet.

Förutom att de präglas av barnen i sitt skapande av föreställningen utgår de också från sig själva och sitt eget rörelsespråk. Melody berättar att de ofta arbetar i ganska abstrakta rörelsevärldar.

– Det är fritt för tolkning när man i slutändan ser det här.

Melody hoppas att publiken kommer att hitta några moment av igenkänning och att de känner att det finns en lekfullhet i föreställningen. Hon tror att föreställningen kommer att bjuda på en massa information, men att det blir ett annat sätt att ta in information på jämfört med till exempel en skärm.

– Det blir ett livefeed i 3D, det blir maxat.

En dansföreställning är levande och utvecklas i mötet med publiken, vilket betyder att något kan förändras under processens gång. Många moment innehåller improvisation, men de arbetar också lite med text.

– Rösten finns där, vi använder alla fysiska medel när vi står på scen. Men dansen har sitt eget språk, konstaterar Melody.

Det är fyra dansare och scenkonstnärer som kommer att gestalta detta i föreställningen Allt jag inte visste, som har offentlig premiär på Gottsunda dans och teater den 6 november. Melody är förväntansfull och hoppas att det kommer många barnfamiljer. Och även om de i första hand riktar sig till mellanstadiebarn är alla välkomna att ta del av föreställningen.

– Jag tror att alla skulle må bra av mer dans och rörelse och av att öppna upp för de här abstrakta världarna, avslutar Melody.

Biljetter finns via kulturbiljetter.se

Koreografi- Melody Sheikh Mantilla (i samarbete med dansarna)

Musik: Petrus Königsson

Scenografi och Kostym: Hanna Cecilia Lindkvist

Ljus: Pontus Eklund.

Historisk modevisning vid Gamla Uppsala museum – Tusen år av flärd och mode

Publicerad 2026-10-11 – av Anna Löfving

– Idag visar vi upp tusen år av mode, berättar Amanda Rimmer, som är museipedagog på Gamla Uppsala museum. Från Vendeltiden till slutet av 1800-talet.

Det är helg i mitten av oktober och utomhus duggar regnet. Den historiska modevisningen på Gamla Uppsala museum försiggår inomhus, men i pausen mellan catwalk 1 och catwalk 2 har mannekängerna en paus. De samlas framför de stora Kungshögarna för fotografering och en pratstund. Amanda ler.

– Alla är glada och tycker att det är roligt att träffa likasinnade idag. Många har sytt sina egna dräkter och har som sitt stora intresse att vara med i sådana här sammanhang.

Den första Historiska modevisningen vid Gamla Uppsala museum hölls 2018 och eftersom både medverkande modeller och besökare uppskattade evenemanget har det fortsatt. Det finns inga andra krav på de som medverkar än att kläderna de bär ska vara historiska, och under uppvisningen berättar två konferencier om plaggen och accessoarerna. Det kan handla om hattar, smycken, kjolar, kängor, väskor eller rockar. Alla plagg speglar tidsandan de härstammar från och man kan utläsa mycket av hur kläderna tillverkats, materialet de är gjorda av och hur de bärs. Såväl överklass som arbetarklass är representerade.

– Människor har alltid velat visa upp vilka de är genom sina kläder, berättar Amanda. Här finns amerikanska sydstatare och svenska bondflickor. Det är olika material, som ylle, siden, sammet, läder och mycket annat.

Tre av de som medverkar vid modevisningen idag är Olle Paulsson, Lovisa Klingfors och Fredrik Kullenberg. Olle, som bor i Stockholm, säger att han är intresserad av det mesta som har med 1700-talet att göra. Han går gärna på fester med tema 1700-tal, spelar själv fiolmusik från den tiden och har låtit sy upp en dräkt som påminner om sådana en del män hade under det århundradet. Att träffa andra med samma intresse tycker Olle är toppen.

– Vi har det jättetrevligt och har myket att prata om.

Fredrik tycker att vikingatiden är en väldigt spännande tid och har klätt sig som en bryggare från Birka idag. Han var även med på förra årets modevisning och säger att det är väldigt roligt att delta och att träffa andra med samma intresse under sådana här premisser.

– Det är kul att hänga runt här och prata historia och visa sina kläder. Jag föreställer en bryggare med pösbyxor och en rock av ylle. Det är en vän till mig om sytt upp det här.

Lovisa Klingfors från Tobo har till skillnad mot de andra sytt hela sin vackra 1700-tals dräkt själv. Klänningen som hon bär idag är inspirerad av engelskt 1780-talet, men hon har har flera andra liknande klänningar hemma.

– Jag lär mig från Youtube, berättar hon, och har sytt flera olika historiska dräkter. Det är jätteroligt, men än har jag inte sytt plagg till andra.

Här brinner golvet – och gåtorna väntar

Uppdaterad 2026-10-02, Publicerad 2026-09-26

Nio escape rooms med helt olika världar – och nu ett lavagolv. UniQuest i centrala Uppsala har blivit en självklar plats för kompisgäng, familjer och arbetslag som vill göra något tillsammans.

Konceptet är enkelt: ni blir inlåsta i ett rum, har 60 minuter på er och måste samarbeta för att lösa gåtorna och ta er ut. Men det är i detaljerna som UniQuest sticker ut. Varje rum är en egen värld – från sagolika Alice i Underlandet till isiga Kingdom of Ice. Här finns också bland annat museikuppen i Robbery, jakten på The Holy Grail och laglösa Wild West. Totalt nio rum på två adresser i centrala Uppsala, för 2–6 spelare och med svårighetsgrader från nybörjare till riktigt rutinerad.

Nu har UniQuest dessutom öppnat något helt nytt: Floor is Lava. Leken som många minns från barndomen, där golvet plötsligt är lava, har blivit ett fysiskt lagspel på riktigt. På ett neonbelyst lavafält gäller det att röra sig snabbt, hoppa rätt och undvika lavan för att samla poäng. Med två identiska banor och 40 nivåer att klå finns alltid en ny utmaning. I läget Combat tävlar lagen mot varandra, och i "Kids-mode" kan barn från sex år spela, med eller utan föräldrar.

Floor is Lava kräver ingen förkunskap, bara lite mod och bra kommunikation. Det gör aktiviteten lika populär på barnkalas som på möhippor, svensexor och bland arbetskamrater.

För företag är kombinationen extra lätt att planera. Upp till 60 personer kan spela samtidigt, uppdelade på escape rooms och lavabanor, och lagen kan tävla mot varandra om vem som blir dagens vinnare. Ett enkelt sätt att få en kickoff eller teamdag att sätta sig på riktigt.

Boka på uniquest.se, ring 018-14 07 07 eller mejla bokning@uniquest.se.

/Samarbete

Han fick guldbiljetten från Idoljuryn

Publicerad 2026-09-26 – av Emma Tapper

För nästan ett år sedan när Hela staden Uppsala träffade musikstudenten Max Lautner drömde han om att bli Sveriges nästa popsensation. Sedan dess har han gjort klart kandidatutbildningen i musikvetenskap vid Uppsala universitet, släppt flera nya låtar och charmat juryn i TV-programmet Idol.

Max Lautner ler genom datorskärmen. Han har flyttat hem till Älmhult igen efter åren i Uppsala, men han saknar U-town, som han kallar staden.

– Jag saknar alla mina vänner, musikprogrammet och hela viben i Uppsala. Kanske blir det en master så att jag får lite mer av det, säger Max.

Mycket har hänt året som gått. I våras bestämde sig Max för att söka till Idol, TV-programmet där vem som helst har en chans att tävla om att bli Sveriges nästa stora artist.

– Jag visste att jag tävlade mot tusentals andra, men man vet aldrig. Jag ville ändå testa, säger Max.

I programmets tredje avsnitt som sändes i början på september dyker multiinstrumentalisten Max upp med en stor bunt rör – närmare bestämt instrument som han har byggt själv. Max bekänner att han faktiskt hade två stora resväskor med instrument med sig att visa upp, men bara en liten del av det kom med i programmet. Men det han minns mest från dagen är den långa väntan.

– Det dröjde länge innan det var min tur och jag såg många komma ut jätteglada med en guldbiljett, men de allra flesta kom ut ledsna och besvikna. Det gjorde mig också väldigt nervös.

När det väl blev Max tur framförde han den egna låten She´s got a bag and it costs a thousand dollars till applåder och lovord från juryn. Med fyra rungande ja fick han med sig en av guldbiljetterna hem.

– Jag var otroligt nervös att stå framför dem som man bara sett på TV. Det kändes overkligt men de gillade det, säger Max.

Max hade guldbiljetten i sina händer, men fick inte berätta för någon förrän programmet skulle sändas i höst, vilket var en utmaning.

– Jag var så glad över guldbiljetten och många undrade var jag var när jag behövde skippa en lektion. Så det var lite svårt, säger han.

Tyvärr blev idolresan inte så lång som Max hade hoppats på. Efter den tuffa slutauditionen behövde Max och många av hans medtävlande packa väskorna och resa hem igen. Men Max tar ändå med sig mycket från Idol, och han blickar inte bakåt.

– Det var väldigt lärorikt och jag träffade flera nya vänner. Folk känner igen mig efter Idol och visar sitt stöd, så det är jätteroligt.

Max tar också med sig den nyfunna vännen Ellinor Nordman som även var med på hans senaste låt på Spotify, samma låt som han framförde i Idolaudition. Och ännu mer musik är på gång, som kommer på Spotify i höst.

Är du närmare drömmen att slå igenom som artist?

– Ja det känns som det. Det är fortfarande drömmen och jag kommer att fortsätta med låtskrivandet och att göra mer som artist.

/Emma Tapper