Farfars far Henrik och hans fru Edla var först på plats och i fyra generationer har familjen Sandqvist följt i hans spår. 

– Och förhoppningsvis blir det en femte, säger Per Sandqvist med ett leende. 

Det är den hittills varmaste dagen på året och Per tar emot i den trevliga gårdsbutiken på Landsberga gård – mitt emellan Uppsala och Enköping. Han berättar att han och hans bror Joakim numera ansvarar för verksamheten och att mycket har förändrats sedan 1800-talet. 

– Jag brukar säga att farfars far måste haft storhetsvansinne, han byggde många av gårdens nuvarande hus och drev en omfattande verksamhet här. 

Efter honom tog farfar Ivar över och sedan Pers och Joakims pappa Bengt. 1980 kom bröderna in på allvar i bilden.

– Farfar fick mycket serverat, men under pappas tid inföll en brytningstid. Landsbygden avfolkades och lönsamheten gick ner. 

Fram till 2010 drevs Landsberga som ett traditionellt jordbruk, men 2010 fick bröderna en idé. Att satsa på äggproduktion och att sälja till butiker i närområdet visade sig vara en lyckad satsning.

– Vi byggde om Henriks ladugård för hönor, köpte in unghöns, packade ägg och började sälja till butiker i Mälardalen 2015. 

2018 brann det stora hönshuset ner, Per berättar om den ödesdigra natten när han väcktes av ett telefonsamtal från sin bror. 

– Jag och min fru bodde en bit bort då, men var förstås snabbt på plats. Men det fanns ingenting som någon kunde göra.

Idag ser han tillbaka på händelsen också som något positivt. Det var hemskt det som hände, men familjen fick en chans att börja om och skapa något helt nytt. Idag blomstrar verksamheten mer än den gjorde före branden och de har kunnat modernisera, skapa ny djurvälfärd med utehönor som gjort företaget ännu starkare. 

Vi sitter i gårdsbutiken och caféet på Landsberga, där det serveras lunch och fika, men den huvudsakliga verksamheten handlar om höns – och ägg. Per berättar att de 45 000 hönsen, som numera finns på två gårdar, i snitt nästan värper ett ägg varje dag. De packas i kartonger som fraktas till butiker i hela Mälardalen.

– Det tar bara ett par tre dagar, så är de Närvärpta Gårdsäggen i butiken, säger Per. 

Landsberga gård är idag en av de största i sitt slag i Uppsala län och även om det finns framgångsrika äggproducenter i området – har gården även en given plats i Mälardalen och i Stockholms län. Gårdsäggen säljs vida omkring och besökarna på Landsberga gård kommer från när och fjärran. På vinterhalvåret är det främst folk från närområdet som kommer för att handla och köpa ägg medan man sommartid möter besökare både från hela Sverige och från andra länder på Landsberga. 

– Alla är välkomna, säger Per. Både för att handla och äta och dricka i vårt café. 

Snart är det även dags att öppna gårdens Sommarbutik, som de sedan ett par år satsar mycket på. Butiken huserar i farfars fars gamla redskapslider och där kan man köpa lokalt hantverk, inredningsartiklar och somriga varor. I gårdsbutiken finns närproducerade matvaror, både egna ägg och mjöl samt från andra lokala producenter. Det kallar Per för Landsberga gårds egen nisch.

– Närproducerade varor och uppländsk matkultur. 

Att hönsen har det bra är något som både kunder och Per och hans familj tycker är viktigt. På sommarhalvåret har vi utehönor och de väljer själva om de vill gå ut. På vinterhalvåret är de frigående inne med gott om plats i det uppvärmda stora hönshuset. Där finns inredning som passar hönorna och de har fri tillgång till mat och vatten. Några tuppar finns också bland hönsen och Per säger att de behövs för att hålla ordning, speciellt när de är ute.

– Särskilt de bruna tupparna är tuffa och ser till att hönsen sköter sig.

En höna på Landsberga gård lever i snitt ett och ett halvt år. Då plockas de ut för slakt, stallet tvättas och servas innan nya unghönor anländer.

– Vi värnar personal och besökare och människorna runt oss, men, som någon en gång sa: På Landsberga kommer alltid hönsen först. Mår de bra, mår vi andra och företaget bra.

/Anna Löfving

På torsdagskvällar är det fullsatt i flera av Uppsalas brädspelscaféer. Bord bokas i förväg, kaffekoppar fylls på och över spelplanerna hörs skratt blandat med koncentrerad tystnad. Det som för några år sedan var en nischad hobby har blivit en självklar del av stadens vardagsliv.

Utvecklingen är inte unik för Uppsala, men staden har goda förutsättningar för att den ska ta fart just här. Ett stort studentliv, ett aktivt föreningsliv och en tät stadskärna gör det enkelt att samla folk kring ett bord. Frågan är vad som egentligen ligger bakom uppsvinget – och vad det säger om hur uppsalaborna vill spendera sin fritid.

Brädspelscaféer och föreningslivets nya våg

Efter pandemin har många sökt sig tillbaka till fysiska mötesplatser som är enkla att boka in och billiga att delta i. Spelkvällar passar perfekt in i det mönstret: ingen förberedelse krävs, ingen prestation förväntas, och man kan komma ensam eller i grupp. Caféer och nationslokaler i Uppsala har märkt av ett tydligt ökat intresse för återkommande speltillfällen.

Samma logik gäller delvis i den digitala sfären, där efterfrågan på lättillgänglig underhållning också har ökat. Streaming-tjänster låter användaren hoppa direkt in i innehåll utan planering. Digitala boktjänster erbjuder tusentals titlar tillgängliga inom sekunder. Kortspel och strategispel online lockar med snabba sessioner som passar alla tidsfönster. Spelplattformar bortom den svenska regleringen som casino utan svensk licens kombinerar enkel åtkomst med ett varierat spelutbud anpassat för olika preferenser. Det speglar samma grundbehov som brädspelskvällarna fyller fysiskt: tillgänglig, oplanerad avkoppling utan höga trösklar.

Generationsöverskridande gemenskap lockar fler uppsalabor

Det som sticker ut i Uppsala är bredden bland deltagarna. Studenter sitter vid samma bord som pensionärer, och nyinflyttade blandas med uppsalabor som bott i staden i decennier. Spelkvällarna fungerar som en social plattform där ålder och bakgrund spelar mindre roll än viljan att umgås.

Detta hänger samman med ett bredare samhällsintresse för sociala relationer och välbefinnande. Enligt Folkhälsomyndighetens arbete med social hälsa är regelbundna, lågtröskliga sociala sammanhang en viktig faktor för att motverka isolering i vardagen. Brädspelscaféerna fungerar därför inte bara som nöje, utan som en form av social infrastruktur mitt i stadsbilden.

Digitala alternativ speglar samma sug efter spänning

Parallellt med det fysiska spelandet har intresset för digital underhållning fortsatt att växa i hela landet. Statistik från Statistiska centralbyråns undersökningar av fritidsvanor visar att svenskar generellt lägger allt mer tid på interaktiva och sociala aktiviteter i vardagen, oavsett om de sker fysiskt eller online. Det tyder på att behovet av spänning och avkoppling inte är begränsat till en enda kanal.

Snarare verkar trenden handla om att människor letar efter flera sätt att fylla sin fritid med något meningsfullt. Brädspelskvällen på ett Uppsala-café och den digitala spelupplevelsen hemma i soffan kan alltså ses som två sidor av samma mynt: ett sökande efter underhållning som passar in i en ofta pressad vardag.

Vad trenden säger om uppsalabornas fritidsvanor

Uppsalas föreningsliv har länge varit en del av stadens identitet, och den nuvarande spelvågen bygger vidare på den traditionen snarare än att ersätta den. Enligt Uppsala kommuns information om föreningslivet finns det ett stort antal aktiva föreningar som erbjuder återkommande mötesplatser för invånare i olika åldrar. Brädspelscaféerna och spelkvällarna passar naturligt in i det ekosystemet.

Renässansen för spelkvällar handlar därför inte bara om nostalgi eller ett tillfälligt intresse. Den speglar ett djupare behov hos uppsalaborna: att hitta enkla, återkommande sätt att mötas i en tid när vardagen annars lätt blir fragmenterad. Så länge det behovet finns kvar, lär borden i stadens caféer fortsätta att fyllas varje vecka.

”Legitimation, tack”. Det är en enkel begäran vid kassan, ofta över på några sekunder, ibland med en suck från den som känner sig alldeles för gammal för att bli kollad. Bakom den korta frågan ligger ett helt regelverk som få tänker på när de köper snus, cigaretter eller en e-cigarett. I Uppsala, liksom i hela landet, gäller det i alla butiker

Tillstånd eller anmälan: Så kommer varorna ut i handeln

Innan en enda vara når hyllan har handlaren redan passerat en tröskel. Vill man sälja tobak måste man ansöka om tillstånd hos kommunen innan försäljningen inleds. Tobak är ett brett begrepp i sammanhanget. Hit räknas cigaretter och rulltobak, men också cigarrer, piptobak och snus. Det är ingen trivial formsak. Ansökan prövas först. Kravet gäller både den som driver butik och den som säljer tobak vidare i parti till andra handlare.

För e cigg och påfyllningsbehållare ser det annorlunda ut. Där räcker det med en anmälan till kommunen, inget tillstånd krävs. Skillnaden är värd att tänka igenom. Samma disk, samma kund, men olika trösklar beroende på vad som ligger i förpackningen. Även här måste dock anmälan göras innan försäljningen påbörjas, inte i efterhand när kassan redan surrat i gång. Detsamma gäller de tobaksfria nikotinpåsarna.

En sak till förenar alla som säljer, oavsett produkt. Var och en måste ta fram sitt eget program för egenkontroll, en intern rutin för hur försäljningen ska skötas och åldersgränsen hållas. Programmet ska följa med ens anmälan eller ansökan till kommunen. Ändras rutinen senare ska även ändringen anmälas. Det är där ansvaret börjar, långt innan en kund ens klivit innanför dörren.

18-årsgränsen och kontrollen i kassan

Så till det de flesta känner igen. Bara den som fyllt 18 får köpa tobak, nikotinprodukter eller e-cigaretter. Ansvaret för detta ligger inte hos köparen utan hos den som säljer. Det är alltså säljaren som är skyldig att kontrollera åldern, vanligen genom att be om legitimation.

Ibland blir det obekvämt. En kund som ser ung ut, en kö bakom som ger stress, en expedit som ändå måste fråga. Regeln lämnar inget tolkningsutrymme. Kan kunden inte visa att hen fyllt 18 får produkten varken säljas eller lämnas ut. Kontrollen avgör om köpet över huvud taget blir av.

Det finns ett fall där även en vuxen kund kan nekas. Misstänker säljaren att varan är tänkt att föras vidare till någon under 18, alltså langning, får den inte säljas alls. Då spelar åldern på personen vid disken ingen roll.

Ingen ska heller behöva gissa vilken åldersgräns som gäller. Kravet på ett synligt och tydligt meddelande om att produkterna inte får säljas till den som är under 18, såväl i butik som i e-handel, slås fast av Folkhälsomyndigheten. En dekal vid kassan, en tydlig ruta i kassaflödet på nätet, med samma syfte. Gränsen ska synas, inte bara kontrolleras i det tysta.

När köpet sker på skärmen

Handeln har flyttat, åtminstone till en del. Mycket av snuset, nikotinpåsarna och e-cigaretterna beställs på skärmen och då infinner sig en rimlig fråga. Hur kontrollerar man en ålder via en datorskärm? I lagen är svaret enkelt i princip, men klurigare i praktiken.

Ålderskontrollen gäller all försäljning, även via automat eller på nätet. Ingen kanal är undantagen, den fysiska butiken och webbutiken lyder under samma krav. Även en försäljningsautomat måste ordnas så att ingen under 18 kan handla ur den, till exempel genom att personalen håller den under uppsikt.

Det knepiga är sista biten, den där varan byter händer. Här är regeln tydlig. Säljaren ansvarar för att mottagarens ålder kontrolleras genom hela distributionskedjan, även när ett annat företag sköter transporten. Lämnar ett bud ut paketet vid dörren är det fortfarande säljaren, inte budet, som bär ansvaret för att rätt person står där.

Poängen är vem kontrollen riktas mot. Den ska ske gentemot den som tar emot produkten, inte den som klickade hem den åt någon annan. Regelverket har följt med när kassan hamnade på en webbsida.

Kommunens roll: Prövning och löpande tillsyn

Kvar står frågan om vem som vakar över allt det här. Svaret är kommunen och arbetet börjar redan med ansökan. När en handlare vill sälja tobak gör kommunen en lämplighetsprövning av den som söker. Inget godkännande delas ut på rutin.

Prövningen tittar bland annat på ekonomisk skötsamhet och eventuell tidigare brottslighet. För att få en fullständig bild kan kommunen också hämta uppgifter från andra myndigheter, som Polisen, Skatteverket och Kronofogden. Den som sökt tillstånd blir alltså genomlyst från flera håll innan första paketet snus får byta ägare.

Men prövningen är bara början. Kommunen bedriver också löpande tillsyn av försäljningsställena, en fortlöpande koll på att reglerna hålls även efter att tillståndet getts. För den kontrollen tar kommunen ut en årlig avgift. Så länge tillståndet gäller finns alltså en återkommande koppling mellan handlare och myndighet. Tillsynen är med andra ord ingen engångsgranskning som kan bockas av och glömmas.

För den som handlar i Uppsala och andra svenska städer betyder det hela något ganska odramatiskt, men värt att veta. Bakom disken, i butiken och på skärmen vilar handeln med tobak och nikotinprodukter på prövning och kontroll.