I Uppsala är det många som gillar sporten badminton och nästa lördag – den 23 maj klockan 16.00 – vankas det en riktig högtidsstund för dem. Fyrisfjäderns sportchef Kim Knudsen ser nöjd ut.

– Det är dags för final i årets Lag-SM i badminton och i år möter Uppsalalaget ärkerivalerna från Täby. Det är två giganter i Badmintonsverige.

Att Fyrisfjädern går långt i SM och till och med vinner – det har hänt hela18 gånger – är inte ovanligt. Nu är det dock några år sedan och senaste vinsten var 2022. Täby har vunnit SM-bucklan tre gånger tidigare.

Spelare som möts på lördag känner varandra väl eftersom flera av dem tränar varje dag på det välkända nationella centret i Uppsala – Badminton Sweden Elite Center. Kim är ändå säker att de kommer att kämpa hårt för att ta hem vinsten.

– Även om de är vänner privat kommer det att bli stenhårt och de kommer att göra allt för att ta hem SM-guldet. Den här matchen vill ingen förlora!

Han berättar att hemmalaget Fyrisfjädern besegrade Påvelund utanför Göteborg i semifinalserien efter två mycket spännande matcher och att Täby, efter en dramatisk semifinalserie, vann den tredje och helt avgörande matchen mot Trollhättan.

– Det är verkligen de två bästa lagen i Sverige som möts på Fyrishov i SM-finalen nu.

Det spelas både herr- och dam-singlar, liksom herr-, dam- och mixeddubbel. Varje lag består av ett större antal spelare än de som tas ut till finalen och ofta avgör dagsformen och taktiska dispositioner vem som får spela. Idag är Tilda Sjöö och Oscar Reuterhäll från Fyrisfjädern och Max Svensson och Sofia Strömvall från Täby i hallen för att träna. De hoppas alla på att bli uttagna nästa lördag.

– Det vore jätteroligt, säger Sofia. Man vill alltid tävla och speciellt i en SM-final.

Sofia Strömvall är 19 år och en av de yngsta deltagarna i årets lagfinal. De andra är några år äldre och Fyrisfjäderns Tilda Sjöö, som själv började spela när hon var 3 år, berättar att badmintonspelare ofta är som bäst i 30-årsåldern.

– Så det är bra att vi är ganska unga, då har vi tid på oss att utvecklas.

Alla fyra berättar att de började spela badminton tidigt. Täbys dubbelspelare Max Svensson var sex år när han första gången stod med sin pappa bredvid en badmintonplan och tittade på sina syskon. Oscar från Fyrisfjädern säger att han sysslade med andra sporter också, men att han nu satsar helt på badminton.

– Jag är från Sandviken, så bandy kom naturligt. Sen kom jag in på badmintongymnasiet här och blev kvar i sporten.

De tycker alla mycket om att spela badminton och Sofia säger att en anledning är att sporten är så allsidig.

– Det krävs bollsinne, kondition, smidighet och att man är snabb.

Kategorien mixeddubbel är unik för badmintonsporten, där killar och tjejer både tränar och tävlar tillsammans. Det vanliga i mixeddubbel är att killen är längst bak eftersom han är starkare och kan slå längre och hårdare medan tjejen tar hand om spelet vid nätet. Tilda ler.

– Och längst fram gäller det för oss tjejer att vara snabb med racket och att ha kontroll på bollen.

Badminton är en jämställd och jämlik sport. Det tilltalar alla fyra, som säger att de trivs med att träna tillsammans. Det blir roligare och mer spännande på olika sätt.

– Och färre konflikter och intriger, säger Tilda. När man blandar killar och tjejer.

Även om de fyra spelarna som träffats idag känner varandra väl och alla är med i det svenska landslaget känner de av rivaliteten som råder inför Lag SM-finalen. Lördag den 23 maj är det kampen om att bli bästa badmintonlaget i Sverige som är det viktiga och Oscar är säker på sin sak.

– Vi kommer att ge allt för att vinna den här SM-bucklan. Den är superviktig!

/Anna Löfving

Hade du kunnat byta skrämtid mot tid i naturen? Precis det har Uppsalafamiljen Björk Örde gjort under fem månader i projektet Skärm mot skärm. I samband med smygpremiären av friskvårdsaktiviteten Hittaut hölls ett avslutningsevent för projektet på OK Linné i Norby i Uppsala.

Familjen Björk Örde valdes ut bland över 200 sökande att byta scroll mot skog - skärmtid mot mer tid i naturen.

– Skärmarna var en stor källa till konflikter i familjen. Det var för mycket skärmtid, vi föräldrar behövde säga nej och det blev mycket tjat och bråk. Vi visste vad vi skulle göra, och då dök det här projektet upp, berättar mamma Lisa.

Familjen sätter sig i backen bakom OK Linné, men snabbt försvinner barnen iväg åt olika håll med Jonas hack i häl medan Lisa fortsätter berätta.

Från december har familjen fått veckoutmaningar från Svenska orienteringsförbundet med fokus på rörelse och utevistelse; allt från hinderbanor till pulkastafett och mästarnas mästare.

– Vi behövde verkligen en nystart, och aktiviteterna gjorde allt lättare. Nu har det blivit en självklar del av vår vardag. Igår frågade barnen “vad ska vi göra idag?”, säger Lisa.

Under projektet har familjen minskat skärmtiden drastiskt. Målet var inte att utesluta skärmar helt, utan att hitta en balans.

– Det finns ju jättemycket bra att hämta från skärmar också. Men fokus har varit på att skärmen inte ska inkräkta på annat.

Men det har också funnits utmaningar, även för föräldrarna.

– Det är ju smidigt med skärmar. Man låter barnen kolla lite så att det blir lugnt och för att få en stressig vardag att gå ihop.

Trots en del utmaningar så har projektet resulterat i mer tid tillsammans, bättre sammanhållning och mindre konflikter. En framgångsfaktor var ett omtag med reglerna kring skärmarna, vilket gjorde det tydligare för barnen vad som gäller. Upplägget att dra ut direkt efter jobb och skola, och att ta med maten ut har också varit ett vinnande koncept.

– Stormköket som vi investerade i har underlättat mycket. Annars blir maten lätt ett hinder för att ta sig ut, säger Lisa och får medhåll av Jonas som hittat tillbaka till slänten bakom OK Linné.

– Det största har varit att vi kommit ut i alla väder, inte bara när det varit fint, säger han.

Lisa har också märkt av att barnen har blivit mer kreativa när det kommer till att underhålla sig själva.

– Det räcker med att vi kommer ut, som nu bara, säger hon och nickar mot barnen, – så springs det och byggs kojor.

I och med dagens event, som sammanfaller med smygpremiären av Hittaut i Uppsala, så avslutas också projektet skärm mot skärm. Projektet har dokumenterats i sociala medier och finns att se på Svenska orienteringsförbundets Youtubekanal. Men resan med mindre skärmtid och mer utevistelse fortsätter för familjen – dock med lite lättade regler.

– Det har varit en fantastiskt givande resa, och vi kör på.

/Emma Tapper

Det har blivit april månad och våren är på ingång. Att göra en utflykt norr ut från Uppsala känns fint och på en halvtimme når vi den lilla orten Morgongåva. Från den tar det fem minuter och vi är vid Gårdsjö.

– Välkomna hit, säger gårdens ägare Leif ”Leffe” Lindh med ett leende. Jag och min familj är tredje generationen här.

Den stora röda byggnaden är vacker, byggdes i mitten av 1800-talet sedan det ursprungliga huset från 1700-talet brunnit ner. Leif visar oss stolt runt.

– Här finns vår son och våra barnbarn. Min mamma bor här också.

Anledningen till vårt besök är dock inte de gamla husen, utan det som Leif numera ägnar det mesta av sin tid åt: Älgparken Gårdsjö. Den första maj drar säsongen igång och Leif skrockar.

– Det ska bli så roligt att köra igen. Både älgarna och jag är väldigt peppade.

Leif, som är uppvuxen här, har tillsammans med sin fru drivit älgparken i 20 år. Tidigare arbetade han med annat, men längtade tillbaka till hembygden. När han 1989 fick möjlighet att ta över gården och marken tvekade han inte.

– Jag gillade aldrig att bo i stan, så när farsan behövde hjälp slog jag till. Farmor och farfar köpte stället redan 1946, så det här är verkligen hemma.

Innan vi ger oss ut på dagens stora äventyr, älgsafari, vill Leif visa oss den mysigt inredda gårdsbutiken. Den är belägen på logen i ett av husen från 1700-talet och håller under vintern stängt. Nu närmar det sig säsongstart och butiken är laddad med souvenirer i långa rader – allt på tema älg.

– Eftersom vi i år har andra som sköter kaféet har vi haft mer tid till butiken, berättar Leif. Nu är den påfylld ordentligt.

Intresset för att följa med på ett älgsafari vid Gårdsjö är enormt. De stora respektingivande djuren har alltid gjort människor nyfikna och främst kommer besökare från Uppland och Mellansverige, men riktigt långväga gäster står också ofta på kö.

– Hittills har vi haft folk från 202 olika länder här. Tusentals varje sommar, även om 90 procent av våra gäster är från Sverige.

Intresset för djur och natur har Leif haft från barndomen, men att det blev just älgar han skulle ägna sig åt var en slump. Som ung följde han ofta med sin pappa på älgjakt, men han fastnade aldrig för det. Tvärtom värnade han älgarnas fortsatta liv i skogen.

– Jag minns att vi tog hand om rådjurskalvar och även en älgkalv, som sedan dog, när jag var liten. Kanske började drömmen om en älgpark då.

Många är nog rädda för de stora vilda djuren, som ibland kan skymtas genom bil- eller köksfönstret om man befinner sig nära naturen. Och respekt ska man ha, menar Leif, även om djuren – nästan – alltid är vänliga och ofarliga. Särskilt de som bor i älgparken vid Gårdsjö.

– Vår älgar är väldigt vana vid människor. De är födda här och har umgåtts med oss och våra besökare i hela sina liv.

Leif själv, som kallas för Älgmannen i sociala medier och har fått mycket uppmärksamhet för sin vänskap med de stora djuren, är aldrig rädd när han befinner sig i parken. Under säsongen som sträcker sig från maj till augusti, åker han en gång per dag ut med flera hundra besökare. Samtidigt som de tittar, fotograferar och sitter kvar på vagnen bakom traktorn passar Leif på att mata älgarna och får dem på det sättet att komma väldigt nära.

– De kommer direkt när de förstår att vi har pellets, tallris, björk, asp och sälj med oss. Den som vill kan klappa älgarna på mulen och till och med känna deras andedräkt.

Det finns ett 20-tal älgparker i Sverige och de flesta är liksom den i Gårdsjö välbesökta. Att intresset för de svenska älgarna är välkänt och Leif tror att det beror på djurens storlek, mystiken kring dem och känslan av att de är mycket vänliga djur, som också inger respekt.

– Man ska inte ge sig i kast med dem i skogen – särskilt inte en älgko med en kalv – men i parken här är det inte alls farligt.

Sedan är det dags för oss att klättra upp på vagnen som dras av en traktor och styra mot en av älgparkens stora grindar. Det känns spännande och ”lite läskigt” innan vi, som kommit från storstaden, snabbt förstår att vi är i trygga händer. Efter bara nån minut är vi omringande av stora och små, gamla och unga älgar, som tittar nyfiket och puffar på Leif för att få mat. Han skrattar.

– Vill ni ta selfies med älgarna gör ni det såklart. De är väldigt vana vid det och gör sig bra på bild!

Rundturen tar en timma och under tiden berättar vår guide om älgarnas liv i skogen i norra Uppland. Hur bra de har det under såväl vinter- som sommartider och hur ofarliga de är i detta sammanhang.

– De är våra vänner och vi är glada över möjligheten att låta andra människor träffa dem, avslutar Leif. Hoppas att riktigt många uppsalabor tar chansen att följa med på ett älgsafari i år!

/Anna Löfving

Upplandsstiftelsen arbetar med att vårda och värna om natur, friluftsliv, utomhuspedagogik och folkhälsa. Eva Arnemo och Karin Brolin har sedan förra året varit drivande i projektet “Tillgängliga naturutflykter”, vars syfte är att fler personer med funktionsvariation ska få möjlighet att regelbundet komma ut i naturen. Projektet är planerat att pågå i tre år och finansieras med hjälp av projektmedel från Allmänna arvsfonden.

– Vi har jobbat med det här tidigare också, men nu har vi fått pengar så att vi kan satsa ännu mer och bli ännu bättre, säger Eva.

I projektet riktar de sig främst till personer med rörelsenedsättning och synnedsättning. Eva och Karin har sett att personer med funktionsvariation är en målgrupp som kommer ut mer sällan i naturen.

– Att vara ute i naturen bidrar till en bättre hälsa både fysiskt och mentalt, vilket är väldigt viktigt för den här målgruppen, säger Karin.

– Det finns en hel del forskning som visar att man mår bra av att vara ute i naturen, fortsätter Eva. Blodtrycket och stressnivåerna sjunker och många känner ett lugn.

Projektet innehåller samverkan med funktionsrättföreningar och en testpatrull bestående av personer med olika funktionsvariationer. De diskuterar vilka behov och önskemål som finns hos målgruppen och åker ut tillsammans för att utvärdera tillgängligheten i olika naturområden. Med hjälp av ett testprotokoll undersöker de till exempel hur underlaget är och om det finns parkering, toalett eller grillplats, samt vilken information det finns om området och hur man tar sig dit.

Just information om området är väldigt viktigt och något som de fokuserar mycket på i projektet. Det handlar om att beskriva ett område på ett bra sätt så att människor på förhand vet vad de kan förvänta sig. Informationen online behöver vara inspirerande och lätt att ta del av för personer med olika funktionsnedsättningar.

Christer Jacobson, som är med i testpatrullen, älskar att vara ute i naturen. Han tycker det känns meningsfullt att vara med och göra nytta, genom att till exempel testa lutningen på olika underlag i naturen. Att få information om ett område i förväg tror han också är väldigt viktigt för dem som har funktionsvariationer.

– Det är jätteviktigt att man i förväg vet hur det ser ut och vad det finns för förutsättningar, annars struntar man ofta i att åka dit även om man skulle kunna, säger Christer.

– Vi har uppdaterat vår webbsida med tillgängliga naturområden, med tydliga bilder på områdena. Om du ser en bild eller film så kan du lättare avgöra, ibland räcker det inte att det står 5 % lutning, säger Karin.

– Men för dem med synnedsättning så hjälper inte det, då måste det finnas tillräckligt med beskrivande text i stället, fortsätter Eva. En insikt vi har fått under det första året är att information är en komplex fråga.

I Uppsala län ansvarar Upplandsstiftelsen, tillsammans med Länsstyrelsen, för Naturkartan. Det finns 30 välbeskrivna tillgängliga besöksmål i naturkartan. Fördjupad information om tillgängligheten kommer att läggas till löpande under projektets gång.

Förhoppningen efter projektet är att alla föreningar och deras medlemmar fortsätter att vara ute i naturen. Det är också viktigt att nå ut till allmänheten, att fler känner till att det finns fina tillgängliga naturområden och var de kan ta reda på information.

– För att nå personer som inte är med i föreningar har vi också ett utflyktsprogram där vi anordnar tillgängliga naturutflykter, säger Karin.

– Många som hamnar i rullstol kan få en rädsla att det där kan jag inte göra. Om man väl kommer ut tror jag att rädslan och motståndet försvinner lite grann. Då känner man att det här var kul, det vill jag göra igen, avslutar Christer.

/Lina-Maria Hjortell