En av de där mjuka sommarkvällarna i juli cyklar jag hemÃ¥t frÃ¥n Stadsparken. Jag rullar lÃ¥ngsamt längs med Östra Ã…gatan, rödrosig och glad efter en timmes intensiv zumba i Danspaviljongen. Uteserveringarna surrar av semesterrusiga röster, klirr frÃ¥n glas och spridda skratt. Det doftar grill och grönska. Min sommarstad. 

Det slÃ¥r mig att jag, av mina nyss fyllda fyrtionio Ã¥r, har bott ungefär fyrtiotvÃ¥ i Uppsala. Jag var sjutton Ã¥r i staden där jag växte upp, precis som Veronica Maggio, men jag var ocksÃ¥ tjugosju, trettiosju och fyrtiosju. Däremellan har jag krumbuktat mig fram genom mina hyss och pÃ¥hitt, men jag har alltid kommit tillbaka. 

Jag cyklar vägen förbi min gamla gymnasieskola vid Järnbron och minns exakt hur det kändes att som sjuttonÃ¥ring kliva in där varje dag. Äta Linnébulle till lunch när inte skolmaten dög och fika bort eftermiddagarna vid jukeboxen pÃ¥ Café Rullan. Ofrivilligt börjar jag nynna Moonlight Shadow, som spelades till förbannelse under alla vÃ¥ra evighetslÃ¥nga fikastunder. Innan jag svänger över EddaspÃ¥ngen bromsar jag in och kikar upp mot balkongen pÃ¥ Fyrisgatan 12, där jag bodde som tjugosjuÃ¥ring. DÃ¥ var jag nyutbildad pilot, olyckligt kär och stammis pÃ¥ Escobar. Cykelturen tar mig vidare längs Svartbäcksgatan där jag bÃ¥de är uppväxt och bodde som nyskild trettiosjuÃ¥ring, med min ljuvliga dÃ¥ fyraÃ¥riga dotter och vÃ¥r labila katt Zacke. 

Vid fyrtiosju hände något. Inte plötsligt, utan smygande och successivt. Förutom att jag började nytt jobb och blev krönikör för Hela staden Uppsala kändes något annorlunda. Min dotter blev alltmer självständig på tonåringars vis och utrymmet i tillvaron, som i många år varit minimalt, växte. Det är här, i detta nyfunna utrymme, som någonting börjar bubbla inom många av oss. Kanske köper du den där skitsnygga bilen som du har drömt om hela livet. Kanske byter du yrkesbana eller går en utbildning. Kanske flyttar du, hittar nya vänner, blir förälskad eller reser jorden runt. Kanske börjar du sjunga i kör, lär dig silversmide eller pole dance.

Omvärlden fnyser lätt och ropar ’livskris’, alternativt ’klimakeriet’ om man rÃ¥kar vara kvinna. ”JasÃ¥, det är femtioÃ¥rskrisen”, konstateras det hÃ¥nfullt. Eller ”Jo, det där händer ju alla kvinnor i din Ã¥lder”. Även om det kan kännas nedslÃ¥ende, le bara överseende. För vi som huvudstupa dyker in i nästa gyllene Ã¥lder vet ju att det inte handlar om det. 

Om behov av förändring, längtan efter nya saker och viljan att upptäcka nÃ¥got annat är detsamma som livskris, dÃ¥ har jag nog varit i en konstant sÃ¥dan hela livet. Jag tänker frossa i mitt femtionde Ã¥r. Nu kan jag ju skylla alla idéer och upptÃ¥g pÃ¥ att jag bÃ¥de ska fylla femtio och är kvinna. Perfekt, tänker jag. För det är nÃ¥got härligt med den här fasen som trumfar över alla de tidigare. Frihetskänslan man hade som ung, fast nu blandad med ett större mÃ¥tt av erfarenhet och en annan trygghet i sig själv. 

Jag kliver av cykeln i farten utanför min nya lägenhet pÃ¥ Torngatan. PÃ¥ innergÃ¥rden leker grannarnas barn och mellan balkongspjälorna sticker min labila hund ut nosen. I köket lagar min dotter och hennes vänner middag Ã¥t mig och deras skratt sipprar ut genom den öppna dörren. Nästa Ã¥r är de sjutton Ã¥r i staden, i sin alldeles egen gyllene Ã¥lder. Samma Ã¥r ska jag ha en riktigt härlig halvsekelsfest. Minst en. Och jäklar vad jag ska livskrisa till dess. 

//Karin Modeen

“Karin, kan inte du komma och prata lite om motivation? Och berätta om allt det där du har gjort? Du vet.” 

Den frÃ¥gan fick jag av Charlotte, chef pÃ¥ Uppsalas Ronald McDonald-hus, i höstas. Hon skulle fÃ¥ hit alla sina chefskollegor frÃ¥n Sverige och temat pÃ¥ deras konferens skulle vara just motivation. Jag tackade förstÃ¥s ja. Som jag alltid gör när det dyker upp roliga saker. Sedan lade jag orimligt mycket tid pÃ¥ att fundera kring ämnet och förbereda mig. Som jag ocksÃ¥ alltid gör när jag väl har tackat ja till nÃ¥got jag aldrig har gjort. Jag vankar av och an, vänder och vrider, googlar och diskuterar innan det ramlar ut en liten destillerad idédroppe, som ur professor Balthazars universalmaskin.  

Att koppla drivkraft och motivation till min brokiga resa visade sig vara en terapeutisk och ganska jobbig process. Jag tvingades nagelfara alla mina beslut om tvära kast, förändringar och vägval, se pÃ¥ dem med andras ögon och sedan försöka förmedla vad i hela friden jag har hÃ¥llit pÃ¥ med. PÃ¥ ett sätt som känns inspirerande, inte galet. I hela mitt vuxna liv har jag bytt bana, flyttat, gÃ¥tt i och ur relationer, dragit igÃ¥ng och avslutat projekt, tackat ja till saker och lärt mig vartefter. Föreläsningen, Balthazars droppe, har fÃ¥tt heta “Lyftkraft - om driv, motivation och vägval”. Det blev en ganska personlig berättelse, förankrad i en egenpÃ¥hittad teoretisk motivationsmodell med flygkoppling. 

Jag hävdar, i min modell, att vi pÃ¥verkas av fyra krafter; drivkraft, motivation, belastning och motgÃ¥ngar. Tricket är att hitta sina verktyg för att balansera dem, sÃ¥ att man tar sig framÃ¥t. Utan att störta och utan att överstegra - för att använda nÃ¥gra flygmetaforer. Alla behöver vi hantera nÃ¥gon av dessa krafter lite extra omsorgsfullt.  

För mig är utmaningen att inte maxa belastningen hela tiden. De eländiga pandemiÃ¥ren lärde mig nÃ¥got viktigt där. De forcerade nämligen fram ett stillestÃ¥nd, ett tomrum där man liksom blev tvungen att stanna upp och reflektera. Mest för att det plötsligt inte fanns nÃ¥got annat att göra. Man kunde spela padel, bunkra toalettpapper – och reflektera. Jag insÃ¥g poängen. Det behövs mellanlandningar ibland för att ladda om.  

Under det här jullovet skapade jag mitt eget stillestÃ¥nd, inte i tvÃ¥ pandemiska Ã¥r men gott och väl i ett par veckor. När julledigheten kom kändes det som att jag hade överlevt ett ultralopp. Uttorkad, tilltufsad och med skavsÃ¥r släpade jag mig över mÃ¥llinjen. Loppet hade pÃ¥gÃ¥tt under ett och ett halvt Ã¥r, där mÃ¥nga av livets fartgupp rÃ¥kat sammanfalla. Julen tillbringades i mitt älskade Järvsö, med skidor i soluppgÃ¥ng och hundpromenader i snötäckt skog. I mellandagarna gav jag mig själv förbud att göra nÃ¥got alls, förutom att träna, sova, se filmer och läsa böcker, äta bra och dricka vatten. PÃ¥ nyÃ¥rsdagen vaknade jag och kände mig nykläckt. SkavsÃ¥ren var borta och lägre belastning gav ny energi. Ni vet vad det betyder. Nu sjuder jag av iver att hitta pÃ¥ nytt, avsluta gammalt, kasta mig framÃ¥t igen. Universalmaskinen varvar upp.  

SÃ¥ - här stÃ¥r jag i startblocken för nästa ultralopp, med en stark övertygelse om att 2026 blir ett kalasÃ¥r. Jag har lämnat mina skavsÃ¥r i 2025 och städat i min tillvaro, sÃ¥ att där finns utrymme igen. ArbetsÃ¥ret inleddes med att “Lyftkraft” fick stifta bekantskap med mina kollegor pÃ¥ UKK. Jag ska fylla jämnt i Ã¥r. Resa med min dotter. Ã…ka pÃ¥ rockfestival för första gÃ¥ngen i mitt liv. Jag ska med stor sannolikhet tacka ja till en rad saker jag aldrig har gjort, min vana trogen. Säkert dra igÃ¥ng nÃ¥gra nya projekt, skriva klart en bok – minst, författa krönikor. Och, icke att förglömma, jag ska andas och skapa stillestÃ¥nd lite dÃ¥ och dÃ¥.  

/Karin Modeen

Nu börjar året närma sitt slut. Under ledigheten har vi möjlighet att sakta ned, landa och vända blicken inåt. Det är nu vi kan ställa oss frågorna: Hur vill jag leva? Hur vill jag att 2026 ska se ut? Vilka mål och drömmar bär jag egentligen på?

Jag pratar inte om slentrianmässiga nyÃ¥rslöften som rinner av oss efter nÃ¥gra veckor. Jag syftar pÃ¥ verkliga drömmar, genuina visioner och mÃ¥l som betyder nÃ¥got pÃ¥ djupet. Vad är det som pÃ¥ riktigt är betydelsefullt för dig? Vad skulle ditt 100-Ã¥riga jag önska att du hade vÃ¥gat göra? 

Kanske handlar det om att spendera mer tid med barnen, att prioritera relationer som ger energi eller att skriva klart den där boken. Kanske vill du starta ett företag, byta yrkesbana eller kanske testa något nytt, t.ex. en danskurs, en utbildning eller ett äventyr.

Sätt en vision och ett mål grundat i det som verkligen betyder något för dig. För hjärnan fungerar faktiskt lite som en GPS. När du tydligt berättar om vart du vill, börjar du se skyltarna (riktningar, möjligheter och öppningar) som tidigare var osynliga. Möjligheterna fanns där hela tiden men de blir synliga först när du vet vart du är på väg.

På vägen kommer du behöva bli medveten om dina tankar och beteenden. Det handlar om att göra val som ligger i linje med dina drömmar, även när de känns obekväma. För obekvämt kommer det ibland att bli, allt som tar oss utanför autopiloten skaver lite. Just då är det avgörande att påminna sig om sitt ”varför”.
 Varför vill du detta?
 Varför är det viktigt?
 Vad skulle ditt äldre jag säga om du stod inför ett val och tvekade?

Till dig som kämpar med hälsan och känner att kroppen ibland bromsar dina drömmar vill jag säga: Även när det känns omöjligt finns det hopp. Små steg kan leda till stora förflyttningar. Våga drömma stort. Våga gå i riktningen mot det som känns meningsfullt, även om vägen inte är rak. Ingenting är omöjligt, inte ens det som just nu kan kännas långt borta. Våga vinn!

Jag vet redan nu vad jag vill göra mer av 2026.
Jag vill dansa och sjunga mer, även om jag inte är särskilt bra på det. Jag vill vara ännu mer närvarande med mina barn och med de människor jag älskar.

Och något som verkligen ligger mig varmt om hjärtat är att hjälpa människor till bättre hälsa, att ge hopp och skapa riktning. Jag vill dela med mig av kunskap och visa hur vi, med hjälp av funktionsmedicinen, kan förstå de bakomliggande orsakerna till kroppens obalanser. Att se signalerna bakom symtomen och förstå kroppen som en helhet.

Min ambition är att guida och stötta människor i deras läkningsprocess och i livsstilsförändringar som faktiskt gör skillnad, steg för steg. 

Jag vill också samla min kunskap i en kostguide med stärkande och läkande recept, kombinerat med vägledning kring hur man gör medvetna val bland livsmedel. För att det blir lättare att ge kroppen rätt förutsättningar, utan att det känns överväldigande.

Och framför allt vill jag stå vid din sida, så att du aldrig ska känna att du måste göra allt själv. Jag vill hjälpa dig att uppleva trygghet i att du är på rätt väg och ge dig styrka att följa dina drömmar.

Månadens hälsosteg
 Fundera över vad som är viktigt pÃ¥ riktigt för dig.  Vad vill du göra mer av 2026?

Jag älskar att höra om dina upplevelser, sÃ¥ skicka gärna ett DM pÃ¥ Instagram eller ett mejl via min hemsida och berätta om dina drömmar 2026, 

MÃ¥nadens eftertanke
När du vågar drömma, öppnar livet dörrar du inte visste fanns.

/Sandra Gustafsson

Vi går nu mot jultider. En period som för vissa är årets mest uppskattade och efterlängtade, men för andra den mest påfrestande och tunga.
Julen beskrivs ofta som en tid för glädje, ljus och gemenskap, men för många väcker den också stress, ensamhet och krav.

Visst är kost och rörelse avgörande för vår hälsa, men de är långt ifrån allt. En minst lika viktig del handlar om närvaro och gemenskap. Forskning visar att känslan av ensamhet kan vara lika skadlig för vår hälsa som rökning.

Ändå är det många som ofta låter julstressen ta över. Vi springer mellan butiker, bakar, pyntar och planerar. Vi försöker hinna med allt, samtidigt som vi riskerar att tappa bort det viktigaste, vad julen egentligen handlar om.

För vad vill vi egentligen att våra barn och barnbarn ska minnas? Är det antalet paket under granen, eller känslan av kärlek och gemenskap?

Julen infaller under Ã¥rets mörkaste tid. Den handlar om hopp och pÃ¥minner oss om att även när det känns som mörkast sÃ¥ vänder det. Det gäller bÃ¥de i naturen och i livet. Ljuset övervinner alltid mörkret. Även det minsta ljus kan tända hopp och lyser upp i mörkret. Det Ã¥terspeglas i ljusstakar, stjärnor och levande ljus som tänds i vÃ¥ra hem. 

För vi får inte glömma att det viktigaste vi har är varandra. Julen handlar om kärlek och gemenskap, om vikten av att ta hand om varandra, visa medkänsla och vara generösa. Glädjen i att ge snarare än att få. Då pratar jag inte om julklappar utan det allra viktigaste: att ge av sin tid, sin närvaro, sitt ljus och sitt hjärta. Tiden är den finaste gåva någon kan ge och att få ta emot. Julen är en tid för att stärka relationer med familj, vänner eller människor i utsatthet.

För i slutändan är det inte klapparna, kläderna eller dekorationerna vi minns. Det är människorna som funnits där för oss, de som berört våra hjärtan.

SÃ¥ vänner, dra ner pÃ¥ ambitionsnivÃ¥n. För det viktigaste är att du är där, med ditt ljus och din omtanke. Bjud in personen som du vet brukar sitta ensam pÃ¥ jul. Alla vill känna känslan av att vara behövd. VÃ¥ga frÃ¥ga om ni kan hjälpas Ã¥t med julmaten och julbaket. 

Till dig som känner dig ensam under jul, vÃ¥ga frÃ¥ga om du kan hjälpa till. VÃ¥ga ta steg att öppna upp till en relation. Du vet aldrig vad som finns bakom dörren om du inte först vÃ¥gar knacka pÃ¥. Vem vet, kanske finns det där en ny vänskap, en ny gemenskap, bakom just den dörren som du vÃ¥gar knacka pÃ¥. 

För julens budskap är enkelt, men stort: hopp, ljus, kärlek och gemenskap.

MÃ¥nadens hälsosteg: VÃ¥ga bjuda in och be om hjälp, eller vÃ¥ga ta steget att erbjud din hjälp. 

Jag älskar att höra om era upplevelser, sÃ¥ skicka gärna ett DM pÃ¥ Instagram eller ett mejl via min hemsida och berätta hur det kändes. 

MÃ¥nadens eftertanke: Allt börjar med att sträcka ut sin hand. 

/Sandra Gustafsson