“Karin, kan inte du komma och prata lite om motivation? Och berätta om allt det där du har gjort? Du vet.â€
Den frågan fick jag av Charlotte, chef på Uppsalas Ronald McDonald-hus, i höstas. Hon skulle få hit alla sina chefskollegor från Sverige och temat på deras konferens skulle vara just motivation. Jag tackade förstås ja. Som jag alltid gör när det dyker upp roliga saker. Sedan lade jag orimligt mycket tid på att fundera kring ämnet och förbereda mig. Som jag också alltid gör när jag väl har tackat ja till något jag aldrig har gjort. Jag vankar av och an, vänder och vrider, googlar och diskuterar innan det ramlar ut en liten destillerad idédroppe, som ur professor Balthazars universalmaskin.
Att koppla drivkraft och motivation till min brokiga resa visade sig vara en terapeutisk och ganska jobbig process. Jag tvingades nagelfara alla mina beslut om tvära kast, förändringar och vägval, se pÃ¥ dem med andras ögon och sedan försöka förmedla vad i hela friden jag har hÃ¥llit pÃ¥ med. PÃ¥ ett sätt som känns inspirerande, inte galet. I hela mitt vuxna liv har jag bytt bana, flyttat, gÃ¥tt i och ur relationer, dragit igÃ¥ng och avslutat projekt, tackat ja till saker och lärt mig vartefter. Föreläsningen, Balthazars droppe, har fÃ¥tt heta “Lyftkraft - om driv, motivation och vägvalâ€. Det blev en ganska personlig berättelse, förankrad i en egenpÃ¥hittad teoretisk motivationsmodell med flygkoppling.
Jag hävdar, i min modell, att vi påverkas av fyra krafter; drivkraft, motivation, belastning och motgångar. Tricket är att hitta sina verktyg för att balansera dem, så att man tar sig framåt. Utan att störta och utan att överstegra - för att använda några flygmetaforer. Alla behöver vi hantera någon av dessa krafter lite extra omsorgsfullt.
För mig är utmaningen att inte maxa belastningen hela tiden. De eländiga pandemiåren lärde mig något viktigt där. De forcerade nämligen fram ett stillestånd, ett tomrum där man liksom blev tvungen att stanna upp och reflektera. Mest för att det plötsligt inte fanns något annat att göra. Man kunde spela padel, bunkra toalettpapper – och reflektera. Jag insåg poängen. Det behövs mellanlandningar ibland för att ladda om.
Under det här jullovet skapade jag mitt eget stillestånd, inte i två pandemiska år men gott och väl i ett par veckor. När julledigheten kom kändes det som att jag hade överlevt ett ultralopp. Uttorkad, tilltufsad och med skavsår släpade jag mig över mållinjen. Loppet hade pågått under ett och ett halvt år, där många av livets fartgupp råkat sammanfalla. Julen tillbringades i mitt älskade Järvsö, med skidor i soluppgång och hundpromenader i snötäckt skog. I mellandagarna gav jag mig själv förbud att göra något alls, förutom att träna, sova, se filmer och läsa böcker, äta bra och dricka vatten. På nyårsdagen vaknade jag och kände mig nykläckt. Skavsåren var borta och lägre belastning gav ny energi. Ni vet vad det betyder. Nu sjuder jag av iver att hitta på nytt, avsluta gammalt, kasta mig framåt igen. Universalmaskinen varvar upp.
Så - här står jag i startblocken för nästa ultralopp, med en stark övertygelse om att 2026 blir ett kalasår. Jag har lämnat mina skavsår i 2025 och städat i min tillvaro, så att där finns utrymme igen. Arbetsåret inleddes med att “Lyftkraft†fick stifta bekantskap med mina kollegor på UKK. Jag ska fylla jämnt i år. Resa med min dotter. Åka på rockfestival för första gången i mitt liv. Jag ska med stor sannolikhet tacka ja till en rad saker jag aldrig har gjort, min vana trogen. Säkert dra igång några nya projekt, skriva klart en bok – minst, författa krönikor. Och, icke att förglömma, jag ska andas och skapa stillestånd lite då och då.
/Karin Modeen





