Sveriges historia är som bekant indelad i olika epoker och en av dem bär namnet Vikingatiden. Den omfattar ungefär tiden mellan 750 och 1050 efter Kristus och avlöstes av medeltiden, då asatron i Sverige försvann och ersattes av kristendomen. Konkreta spår av svensk vikingatid finns på flera ställen i Sverige – inte minst i Uppland och till stor del i form av runstenar. Ja, Uppland är faktiskt det område i världen som har flest runstenar, mer än 1300 stycken.

Det var i slutet av vikingatiden som de flesta runstenar i Uppland kom till, och många av dem bär både det kristna korset och böner som ”Gud hjälpe hans ande” tillsammans med hedniska drakslingor. Vanliga hedniska symboler är Tors hammare Mjölner och draken Fafner. Människor som gått över till kristendomen ville ofta ha minnesstenar efter sina anhöriga med kristna fraser på.

I Uppland finns som sagt väldigt många runstenar. Den som är intresserad kan gå en guidad tur på Gamla Uppsala museum och får då lära sig mycket om runstenarnas historia. Men man kan också stanna i universitetsparken och få sitt lystmäte när det gäller sådana stenar. Där finns nämligen nio stycken hämtade från olika delar av Uppland nu utspridda över hela parken. De är numrerade U 489, U 896, U 932, U 937, U 938, U 939, U 940, U 943 och U 1011.

Stenen U 1011 kallas Örbystenen, och Vigmund högg den på 1000-talet. Den har en spännande historia. När världsutställningen i Paris gick av stapeln 1867 var Örbystenen med där och belönades med en bronsmedalj. Men vid ett stopp i Le Havre på hemresan föll stenen överbord och fick ligga kvar på havsbotten i mer än 30 år. Vid en muddring i hamnen då upptäcktes den och fick komma tillbaka till Sverige och så småningom hamna som en av de nio i universitetsparken. Vigmund kallar sig själv skeppshövding och en ”av de bland människor mest konstförfarnaste”. Det står att ”Vigmund lät hugga denna stenen”, men lingvisten, runologen och professorn i svenska språket vid Uppsala universitet Otto von Frisen ansåg att det var Vigmund som själv ristade stenen. Han påpekade att även några andra stenar norr och öster om Uppsala – i synnerhet stenarna i Rasbo socken – vittnar om en konstnärlig smak och säkerhet i det tekniska utförandet.

Stenen U 896, Hågastenen, anses vara den mest framträdande och välbevarade av parkens runstenar. Den kommer ursprungligen från Håga några kilometer sydväst om centrala Uppsala. Stenen förvarades en tid på Gustavianum, innan den 1949 hamnade på den plats den har i dag. På den står att den är till minne av ”en som dog i vita kläder”. Det har tolkats som att den döde hade övergått från hedendom till kristendom. En gesäll till runmästaren Öpir ristade den stenen, men Öpir själv ristade många runstenar.

U 897 heter Gullögs sten och man tror att en kvinna som hette Gullög lät resa den. Texten berättar om brobyggande, vilket var vanligt på runstenar. På så sätt hedrades den döde, och orden på stenen kunde göra det lättare för den döde att komma till himlen.

Alla dessa stenar har ju fått en mycket förnäm placering här i Uppsala universitetspark, men ingen av dem kan ändå mäta sig med Rökstenen vid Röks kyrka i Östergötland med världens längsta runinskrift. Den anses vara från första halvan av 800-talet och har till och med ansetts vara startpunkten för den svenska litteraturhistorien som det äldsta bevarade litterära verket.

/Birgitta Markendahl

Uppsala är i dag en stor stad indelad i mer än 80 områden och stadsdelar. En av dem är Kåbo, som tidigare hette Kåbo gärde och var en by i Bondkyrka socken. Dagens uppsalabor säger att man bor ”på Kåbo”. Ja, ett gärde bor man ju ”på”. Kåbo gärde tillhörde ursprungligen Uppsala slott, men domprosten, ärkebiskopen och ärkedjäknen disponerade också vissa delar av det.

Första gången området omtalas i skrift är 1278, då domprosten i Uppsala Andreas And fick en jordlott i det som nu heter Kåbo. And var en betydelsefull person som under några år i början av 1300-talet bland annat var riksråd, det vill säga kungens rågivare. I Uppsala lever hans minne kvar genom äldreboendet Stiftelsen Andreas Ands minne på Luthagen: ”Det familjära äldreboendet med den goda maten”. Det har funnits här ända sedan 1925.

Ortnamnsforskaren Mats Wahlberg skriver i sin bok om Uppsala gatunamn att Kåbo, som 1316 hette de Kaby och senare Koby, på 1500-talet fick namnet Kåbo gärde. Han funderar på om ”Ka” kan ha något med ordet kaja att göra. De många kajorna fanns förmodligen på gärdena här redan då, men han hittar inget belägg för detta.

Wahlberg skriver att Kåbo år 1548 låg ”väster om Kungsgärdet och 1556 hart under slottet”. På en karta från 1699 över Uppsala stads åkrar var Kåbo Gärdet ett område innanför nuvarande Norbyvägen, Kåbovägen, Döbelnsgatan och Dag Hammarskjölds väg. Wahlberg skriver också: ”I senare tid har man med Kåbo gärde avsett området för nuvarande Kåbo villastad.” Nu bor där omkring 3 000 personer – i stora villor ritade av olika arkitekter. Några få hus är från 1800-talet men de allra flesta ritades under 1900-talet av olika namnkunniga arkitekter. Eftersom villorna ofta går i arv i generationer är det sällan några till salu, men de som bjuds ut är dyra.

På 1910-talet började Kåbo bebyggas och den första arkitekten var Per Hallman, som också var Stockholms förste stadsplanedirektör. Han var  specialist på stadsplaner och ivrade för moderna och sunda idéer på detta område. Stadsdelen ligger mellan olika universitetsområden, och de första som bodde där var professorer och universitetslärare men också militära tjänstemän.

Viktor Holmgren var en annan för Uppsala och Kåbo betydelsefull arkitekt som levde mellan 1882 och 1957. Han hade varit lärling hos den välkände arkitekten Ture Stenberg, som omnämnts i dessa spalter i många olika sammanhang. När Stenberg gått bort övertog Holmgren rörelsen, och år 1909 ritade Holmgren Zoologen i Uppsala och under 1920-talet flera villor i Kåbo.

Arkitekten Gunnar Leche ligger bakom ett flertal stora villor i Kåbo och gjorde flera tillbyggnader på villor i det området. Radhusen på Slöjdgatan ligger han också bakom. För fyra år sedan såldes en trevåningsvilla i Kåbo från 30-talet, ritad av honom. Utropspriset var 14 800 000 kronor.

En annan känd arkitekt var Albin Brag som levde mellan 1878 och 1937. Han har genom de hus han ritade satt spår i många städer i Sverige och i Uppsalas Kåbo. För några år sedan såldes en 320 kvadratmeter stor, röd nio-rumsvilla på Södra Rudbecksgatan med ett utgångspris på 21 miljoner kronor där. Huset är ett av de första som byggdes på gatan och enligt mäklaren är det ovanligt att sådana villor lämnar släkten.

Sten Hummel-Gummælius var stadsarkitekt ett antal år i både Enköping och Sala och drev samtidigt en egen arkitektverksamhet i Uppsala från 1939. Han ritade bland annat Uplands och Smålands nationer, Salabackekyrkan,  Eriksbergskyrkan och Domprostgården. Det välkända Bror Hjorts hus i Kåbo ritade han i början av 1940-talet i samråd med familjen Hjort.

Bengt Edman & Lennart Holm är arkitektduon som bland annat ritat Villa Göth på Döbelnsgatan i Kåbo, 1950. Det var från början Pharmaciachefen Elis Göths bostad och är klassat som byggnadsminne. Huset har gett upphov till beteckningen brutalism, en stil som uppkom i England i början av 1950-talet. Den kännetecknas av rå, oputsad betong, synliga konstruktioner och monumentala former.

/Birgitta Markendahl

I den anrika staden Uppsala finns det mängder av hus med historisk tyngd. Domkyrkan, Slottet och Carolina Rediviva är några av dem. Men av så kallade stadsgårdar finns det en enda bevarad och det är Grillska gården. Den ligger längs med Trädgårdsgatan och Slottsgränd i kvarteret Munken i centrala Uppsala. En tomt med bostadshus och ekonomibyggnader, som ofta bildade en sluten fyrkant runt en innergård, kallas stadsgård.

Släkten Grill, som har gett namn till gården, härstammar från Tyskland och anfadern hette Andreas Grill. Släkten inflyttade till Sverige på 1600-talet. Sonsonen Anthoni Grill var guldsmed och blev chef för Rikets myntverk. Hans söner blev grosshandlare och räknas till den så kallade Skeppsbroadeln i Stockholm under 1700-talet. Namnet kommer av att många av dem hade sina kontor och bostäder samt lager och magasin vid Skeppsbron i Gamla stan.

Vem som lät bygga Grillska gården i Uppsala är inte helt klart, men flera källor uppger att Claes Grill, som levde mellan 1705 och 1767, startade bygget. Den nuvarande byggnaden stod färdig 1766. Bakom sådana ståndsmässiga bostäder stod ofta förmögna bruksägare, som skaffade sig bostäder att ha vid besöken inne i staden. Familjen Grill ägde bland annat Österby bruk. Vid resor mellan bruken och Stockholm kunde det också vara bra att ha ett hus i Uppsala att mellanlanda i. Många sådana hus har rivits och ersatts av moderna byggnader.

Grillska husets huvudbyggnad är det hus som ligger längs med Trädgårdsgatan. Det var ursprungligen i trä och rödmålat med den klassiska slamfärgen från Falu koppargruva. Putsen fick det vid en ombyggnad 1861.

Den andra stora byggnaden är ett stenhus som från början endast hade två våningar. Bottenvåningen innehöll gårdens stall och brygghus, och valvbågarna påminner om hur det kan ha sett ut då för länge sedan. Ett putsat envåningshus tillhör också gården. Flera gånger har grävskoporna varit farligt nära Grillska gården, men den har räddats för eftervärlden och är nu renoverad och i gott skick.

I dag ägs och förvaltas allt av bostadsrättsföreningen Grillska gården. Fram till 2013 ägdes Brygghuset av Röda korset som hade kontor där. Nu är Newmaninstitutet ägare av fastigheten. I stall- och fähuslängan har Röda korsets uppsalaförening kontor och här finns även deras mötesplats Träffpunkten för social verksamhet.

/Birgitta Markendahl

I de historiska kvarteren intill Fyrisån i hjärtat av Uppsala finns Kulturkvarteret Walmstedtska. Under våren anordnar Upplandsmuseet visningar av professor Herman Rydins våning en trappa upp, där tiden tycks ha stått still sedan slutet på 1800-talet.

– Det är rofyllt att kliva in i våningen. Man kommer bort från trafikljuden och det är en särskild stämning där inne, säger Stina Flink som är Museipedagog på Upplandsmuseet.

Professor Herman Rydin, hans fru Eleonora, de fyra barnen och två tjänstefolk bodde i våningen från 1860-talet. Tack vare fotografier, anteckningar och vittnesmål från levande släktingar till familjen kunde rummen rekonstrueras under 1970-talet, för att återfå sitt forna utseende.

En solig dag ligger ljuset fint i rummen över de gamla möblerna, men en mulen höstdag kan det kännas mörkt och skumt i hörnen. På 1800-talet använde man fotogenlampor i kvällsmörkret, och även om el finns i huset idag så håller man ljuskällorna på tidsenlig dunkel nivå.

– Vi vill visa vardagslivet såsom det var då, och så som det såg ut för familjen Rydin när de bodde här.

Även familjemedlemmarnas närvaro märks av. I köket har någon hastigt gått ut för att hämta något mitt i matlagningen och professorn har lämnat sitt skrivbord för att närsomhelst återgå till sin plats. För den som besöker hemmet tycks tiden ha stannat.

– Våra besökare tycker att det är roligt och intressant att få se vardagslivet under en annan tid. Vissa finner inredningen intressant, vissa intresserar sig för professorn och hans arbete vid universitetet medan andra fascineras över leksakerna som barnen lekte med, säger Stina.

Herman Ryding var professor i juridik vid Uppsala universitet under andra halvan av 1800-talet. Genom berättelser om familjen Rydin och deras vardag i våningen får besökare en inblick i livet, så som det såg ut för många uppsalabor under den här tiden. Mycket från idag är detsamma, men på andra sätt var det vardagliga livet också väldigt annorlunda.

– De hade ju inte badrum i hemmet, utan det var utedass och en tvättstation i sovrummen. Det var ett annat sätt, som för många idag känns svårt att föreställa sig.

Stina tror att historia, och att lära oss om dåtidens människors liv, i mångt och mycket kan hjälpa oss att förstå vår samtid.

– Vi kan också lära oss mycket av historien. Både att vi kan undvika att upprepa samma misstag, men även från sättet de levde på. Till exempel har vi mycket att lära från 1800-talet kring hållbarhet, som hur de använde allt och fick hushålla med maten.

Under våren håller Upplandsmuseet visningar i familjen Rydins våning varje helg 15.00. Visningen ingår i entrébiljetten och utgår från Upplandsmuseet ett stenkast bort.

/Emma Tapper

Foto: Upplandsmuseet