I helgen hade Uppsala äran att vara värd för de svenska mästerskapen i rullstolsrugby. Fyra lag hade tagit sig hit för att tävla om titeln. Det är inte titeln om guld som är avgörande eftersom Köpings IK Hillbillies redan vunnit. Det är silver och brons som står på spel.
Vi kliver in i A-hallen på Fyrishov, matchen är i full gång och man hör hur stolarna smäller i närkamperna. Gothenburgs Lions, Norrbacka HIF Vikings och Nacka HI Spiders är de som tävlar om andra och tredje plats.
Vi träffar Lidia Svedberg, som är föreningskonsulent i parasportsföreningen.
- Så fort de sätter sig i stolen är det hornen på, det spelar ingen roll om guldet är taget, berättar hon.
Tävlingen som började i september avslutas i Uppsala, trots att Uppsala Gårillas inte är med och spelar. Det är inte självklart att alla lag kan vara med säger Dennis Alkell i Uppsalalaget. Klassificering avgör och i detta fall har Uppsalalaget för hög klassificering för att kvalificeras i årets omgång. Varje rullstolsrugbyspelare klassificeras baserat på sitt funktionshinder. Man får ett poängvärde som varierar från 0,5 till 3,5. Ett lag innefattar fyra spelare på plan med totalt högst 8 poäng, så det är lite pyssel att sätta ihop ett lag.
- Än så länge har du inte hört smällen av ett sprängt däck, säger Lidia med ett leende. Det är 10 bar i dessa däck. Då smäller det högt kan jag lova.
Ett bildäck fylls med 2,5–3 bar. Det är en sport där mycket står på spel, speciellt händer och fingrar kan lätt komma i kläm. Cecilia Par, spelare i Gothenburgs Lion och tävlingsansvarig för kuppen, flikar in:
- Man lär sig den hårda vägen. Har man klämt sig en gång, vill man inte klämma sig igen.
Många av spelarna engagerar sig i sin förening. Utöver själva träningen är det ett sätt att vara social. Micke Mulle Mörlin, Uppsala Gårillas, anordnar ”prova på event”.
- Man får mycket kompisar. Vi bowlar ihop och går ut på AW:s. Annars är det lätt att man hamnar i soffan, med rugbyn har jag något att se fram emot att gå till, säger han.
David Lindqvist är en av de som Micke lyckats värva. Han ska spela sin första match idag.
- Jag har alltid varit intresserad av sport. Målet är att komma med i landslaget.
Några av spelarna är inlånade. Vi träffar Izabella Sopalska Rybak, som gästspelar för Norrbacka. Hennes man och dotter är på plats och hejar på. Det var hennes man som tog med henne till den allra första matchen, han kände på sig att hon skulle gilla det.
- It was love at first sight, säger hon.
Det tog inte lång tid innan hon började spela rullstolsrugby. Idag, 10 år senare, spelar hon för landslaget i Polen och var i många år den enda kvinnliga spelaren i landet.
- I wanted to tackle but I was afraid to fall. But when I did, I loved it.
Flera av spelarna har detta gemensamt, de älskar närkamperna. Intensiteten, tackla och att just ramla. Luke Collier, som gästspelar för Hillbilles från England, beskriver det så här:
- In a world that we are not treated equally we are on the playing field. We can enter each other, and in this case, we can hurt each other by bumping into one and another. This nearly never happens to me. It is common sense that you can´t hurt a disabled person, it is much common sense that people around don´t even talk to us. So, I instantly fell in love with this sport, I love the adrenalin and the hard hits.
Richard Rimmer, tränare för Uppsala Gårillas, har spelat rugby större delen av sitt liv. När han flyttade till Sverige började han som coach, och har tränat U16, U17, U18 och damlaget senior. När en av hans spelare, Sandra Blixt, fick MS startade han Gårillas, som nu har funnits i 2,5 år. Hon ville inte ge upp sin karriär, och han ville möjliggöra den.
- När de spelar rugby kan de vara sig själva, berättar han. Man ser inte deras funktionshinder, man ser atleter.
Uppsalalaget har ett gott samarbete med Landstinget, flera fysioterapeuter och sjuksköterskor är med och spelar. Det är ett sätt för dem att förstå sina patienters funktionshinder, det är en del av rehabiliteringen. Man har också ett gott samarbete med HVB-hem. De boende får möjlighet att engagera sig och att hjälpa till är en del av deras rehabilitering. Hannes Stråhle från Västerbotten är med idag.
- Jag är här för att jag behöver komma ut, och bevisa för samhället att jag kan bete mig. Nu fick jag chansen att följa med David. Här kan jag få visa hur positiv jag är, och jag får vara en del av laget.
/Mariia Rönström











