Oavsett hur kaxiga vi är på utsidan finns det situationer där vi alla känner oss utsatta. Ett utmärkt sådant exempel är väntrummet på en kirurgisk avdelning, iklädd bakknäppt sjukhusskjorta, knästrumpor, plasttossor och en sådan där liten mössa över håret. När alla statusprylar ligger inlåsta i ett skåp och vårt välmående läggs helt i händerna på andra. När kontrollbehovet tjuter och oron blir så där irrationell. Då behövs änglar.

Jag har varit nästan oförskämt förskonad från sjukhusvistelser, olycksfall och vårdkontakter under mina första 47 år här på jorden (peppar, peppar, ta i trä, anti-jinx och så vidare). Enda gången jag har övernattat i sjukhussäng var när jag fick min dotter och det var också den händelsen som nu ledde till min första operation. I likhet med många andra kvinnor, har jag förstått, har jag gått runt med kvarstående förlossningsskador och inte riktigt hittat rätt hjälp. Inte förrän nu, femton år senare.

Hela våren har jag gått och väntat på datumet för det utlovade kirurgiska ingreppet. Som i sig är helt ofarligt och ingen stor sak för experterna, men för mig har känts både skrämmande och direkt avskräckande. Vi kan väl säga att jag var mycket motiverad – och rejält nervös – när jag väl skulle checka in på Samariterhemmets dagkirurgiska avdelning. Jag älskar ju instruktioner och hade lusläst all information upprepade gånger, förberett mig ytterst noggrant enligt alla konstens regler och var på plats tjugo minuter före utsatt tid. Det är mitt sätt att skapa en chimär av kontroll, mitt i det okontrollerade.

Väl i väntrummet, iklädd ovan nämnda outfit och med en handfull piller innanför västen, infann sig ändå en sorts lugn. Det kan ha varit morfinet, men jag tror i första hand att det var känslan. Jag kurade ihop mig i en vilstol och rättade till mössan, medan jag följde dem med blicken. Sköterskorna som pilade fram och tillbaka mellan oss patienter. Effektiva, professionella och ändå utan att glömma den där viktiga handen på någons darrande underarm, det vänliga tonläget eller omtanken.

Som ni vet har jag bytt yrke ett antal gånger och ofta fått frågan om hur jag har valt. Det gjorde mig nyfiken på vad som styrt mina vårdänglars yrkesval och jag tog en titt på forskningen. Ã…tskilliga studier visar samstämmigt att de som väljer vårdyrken gör det utifrån egna värderingar, ett osjälviskt tankesätt och viljan att hjälpa andra människor. Ljuvligt, tycker jag. Jag önskar att jag kunde hänga upp ett enda av mina vägval på de premisserna.

Ju äldre jag blir, desto mer funderar jag över just det meningsfulla. Att jag vill jobba i verksamheter som gör gott för människor. Inte kan jag påstå att det var de tankarna som styrde mig in på pilotutbildningen en gång i tiden, fick mig att starta golfbutik eller bli ekonomichef. Men kanske kan jag idag använda mina samlade erfarenheter och kunskaper för att bidra till något mer meningsfullt. Även om det inte är riktigt så handgripligt som vårdyrket.

Så, till Therese – min magiska läkare som inte bara hörde mig, utan också lagade mig. Till narkosteamet, som fick mig att sova ordentligt för första gången på femton år. Till Fanny, Camilla och alla andra sköterskor vars namnbrickor jag inte hann uppfatta i mitt töcken. Om ni någon gång behöver hjälp att deklarera, göra en årsredovisning, starta ett bolag, flyga ett flygplan eller något annat ni hittar i mitt cv – tveka inte. Då finns jag här. För ni är mina hjältar, där ni med snabba steg i mjuka tofflor levererar kunskap, omtanke, hopp, hjälp, ostmackor och varm choklad. Och jag, liksom alla andra människor, är er evigt tacksamma.

TEXT: KARIN MODÉEN
FÖRETAGARE, FÖRFATTARE, EKONOM OCH F.D. PILOT

öfre slotts media

“Karin, kan inte du komma och prata lite om motivation? Och berätta om allt det där du har gjort? Du vet.” 

Den frågan fick jag av Charlotte, chef på Uppsalas Ronald McDonald-hus, i höstas. Hon skulle få hit alla sina chefskollegor från Sverige och temat på deras konferens skulle vara just motivation. Jag tackade förstås ja. Som jag alltid gör när det dyker upp roliga saker. Sedan lade jag orimligt mycket tid på att fundera kring ämnet och förbereda mig. Som jag också alltid gör när jag väl har tackat ja till något jag aldrig har gjort. Jag vankar av och an, vänder och vrider, googlar och diskuterar innan det ramlar ut en liten destillerad idédroppe, som ur professor Balthazars universalmaskin.  

Att koppla drivkraft och motivation till min brokiga resa visade sig vara en terapeutisk och ganska jobbig process. Jag tvingades nagelfara alla mina beslut om tvära kast, förändringar och vägval, se på dem med andras ögon och sedan försöka förmedla vad i hela friden jag har hållit på med. På ett sätt som känns inspirerande, inte galet. I hela mitt vuxna liv har jag bytt bana, flyttat, gått i och ur relationer, dragit igång och avslutat projekt, tackat ja till saker och lärt mig vartefter. Föreläsningen, Balthazars droppe, har fått heta “Lyftkraft - om driv, motivation och vägval”. Det blev en ganska personlig berättelse, förankrad i en egenpåhittad teoretisk motivationsmodell med flygkoppling. 

Jag hävdar, i min modell, att vi påverkas av fyra krafter; drivkraft, motivation, belastning och motgångar. Tricket är att hitta sina verktyg för att balansera dem, så att man tar sig framåt. Utan att störta och utan att överstegra - för att använda några flygmetaforer. Alla behöver vi hantera någon av dessa krafter lite extra omsorgsfullt.  

För mig är utmaningen att inte maxa belastningen hela tiden. De eländiga pandemiåren lärde mig något viktigt där. De forcerade nämligen fram ett stillestånd, ett tomrum där man liksom blev tvungen att stanna upp och reflektera. Mest för att det plötsligt inte fanns något annat att göra. Man kunde spela padel, bunkra toalettpapper – och reflektera. Jag insåg poängen. Det behövs mellanlandningar ibland för att ladda om.  

Under det här jullovet skapade jag mitt eget stillestånd, inte i två pandemiska år men gott och väl i ett par veckor. När julledigheten kom kändes det som att jag hade överlevt ett ultralopp. Uttorkad, tilltufsad och med skavsår släpade jag mig över mållinjen. Loppet hade pågått under ett och ett halvt år, där många av livets fartgupp råkat sammanfalla. Julen tillbringades i mitt älskade Järvsö, med skidor i soluppgång och hundpromenader i snötäckt skog. I mellandagarna gav jag mig själv förbud att göra något alls, förutom att träna, sova, se filmer och läsa böcker, äta bra och dricka vatten. På nyårsdagen vaknade jag och kände mig nykläckt. Skavsåren var borta och lägre belastning gav ny energi. Ni vet vad det betyder. Nu sjuder jag av iver att hitta på nytt, avsluta gammalt, kasta mig framåt igen. Universalmaskinen varvar upp.  

Så - här står jag i startblocken för nästa ultralopp, med en stark övertygelse om att 2026 blir ett kalasår. Jag har lämnat mina skavsår i 2025 och städat i min tillvaro, så att där finns utrymme igen. Arbetsåret inleddes med att “Lyftkraft” fick stifta bekantskap med mina kollegor på UKK. Jag ska fylla jämnt i år. Resa med min dotter. Ã…ka på rockfestival för första gången i mitt liv. Jag ska med stor sannolikhet tacka ja till en rad saker jag aldrig har gjort, min vana trogen. Säkert dra igång några nya projekt, skriva klart en bok – minst, författa krönikor. Och, icke att förglömma, jag ska andas och skapa stillestånd lite då och då.  

/Karin Modeen

Nu börjar året närma sitt slut. Under ledigheten har vi möjlighet att sakta ned, landa och vända blicken inåt. Det är nu vi kan ställa oss frågorna: Hur vill jag leva? Hur vill jag att 2026 ska se ut? Vilka mål och drömmar bär jag egentligen på?

Jag pratar inte om slentrianmässiga nyårslöften som rinner av oss efter några veckor. Jag syftar på verkliga drömmar, genuina visioner och mål som betyder något på djupet. Vad är det som på riktigt är betydelsefullt för dig? Vad skulle ditt 100-åriga jag önska att du hade vågat göra? 

Kanske handlar det om att spendera mer tid med barnen, att prioritera relationer som ger energi eller att skriva klart den där boken. Kanske vill du starta ett företag, byta yrkesbana eller kanske testa något nytt, t.ex. en danskurs, en utbildning eller ett äventyr.

Sätt en vision och ett mål grundat i det som verkligen betyder något för dig. För hjärnan fungerar faktiskt lite som en GPS. När du tydligt berättar om vart du vill, börjar du se skyltarna (riktningar, möjligheter och öppningar) som tidigare var osynliga. Möjligheterna fanns där hela tiden men de blir synliga först när du vet vart du är på väg.

På vägen kommer du behöva bli medveten om dina tankar och beteenden. Det handlar om att göra val som ligger i linje med dina drömmar, även när de känns obekväma. För obekvämt kommer det ibland att bli, allt som tar oss utanför autopiloten skaver lite. Just då är det avgörande att påminna sig om sitt ”varför”.
 Varför vill du detta?
 Varför är det viktigt?
 Vad skulle ditt äldre jag säga om du stod inför ett val och tvekade?

Till dig som kämpar med hälsan och känner att kroppen ibland bromsar dina drömmar vill jag säga: Även när det känns omöjligt finns det hopp. Små steg kan leda till stora förflyttningar. Våga drömma stort. Våga gå i riktningen mot det som känns meningsfullt, även om vägen inte är rak. Ingenting är omöjligt, inte ens det som just nu kan kännas långt borta. Våga vinn!

Jag vet redan nu vad jag vill göra mer av 2026.
Jag vill dansa och sjunga mer, även om jag inte är särskilt bra på det. Jag vill vara ännu mer närvarande med mina barn och med de människor jag älskar.

Och något som verkligen ligger mig varmt om hjärtat är att hjälpa människor till bättre hälsa, att ge hopp och skapa riktning. Jag vill dela med mig av kunskap och visa hur vi, med hjälp av funktionsmedicinen, kan förstå de bakomliggande orsakerna till kroppens obalanser. Att se signalerna bakom symtomen och förstå kroppen som en helhet.

Min ambition är att guida och stötta människor i deras läkningsprocess och i livsstilsförändringar som faktiskt gör skillnad, steg för steg. 

Jag vill också samla min kunskap i en kostguide med stärkande och läkande recept, kombinerat med vägledning kring hur man gör medvetna val bland livsmedel. För att det blir lättare att ge kroppen rätt förutsättningar, utan att det känns överväldigande.

Och framför allt vill jag stå vid din sida, så att du aldrig ska känna att du måste göra allt själv. Jag vill hjälpa dig att uppleva trygghet i att du är på rätt väg och ge dig styrka att följa dina drömmar.

Månadens hälsosteg
 Fundera över vad som är viktigt på riktigt för dig.  Vad vill du göra mer av 2026?

Jag älskar att höra om dina upplevelser, så skicka gärna ett DM på Instagram eller ett mejl via min hemsida och berätta om dina drömmar 2026, 

Månadens eftertanke
När du vågar drömma, öppnar livet dörrar du inte visste fanns.

/Sandra Gustafsson

Vi går nu mot jultider. En period som för vissa är årets mest uppskattade och efterlängtade, men för andra den mest påfrestande och tunga.
Julen beskrivs ofta som en tid för glädje, ljus och gemenskap, men för många väcker den också stress, ensamhet och krav.

Visst är kost och rörelse avgörande för vår hälsa, men de är långt ifrån allt. En minst lika viktig del handlar om närvaro och gemenskap. Forskning visar att känslan av ensamhet kan vara lika skadlig för vår hälsa som rökning.

Ändå är det många som ofta låter julstressen ta över. Vi springer mellan butiker, bakar, pyntar och planerar. Vi försöker hinna med allt, samtidigt som vi riskerar att tappa bort det viktigaste, vad julen egentligen handlar om.

För vad vill vi egentligen att våra barn och barnbarn ska minnas? Är det antalet paket under granen, eller känslan av kärlek och gemenskap?

Julen infaller under årets mörkaste tid. Den handlar om hopp och påminner oss om att även när det känns som mörkast så vänder det. Det gäller både i naturen och i livet. Ljuset övervinner alltid mörkret. Även det minsta ljus kan tända hopp och lyser upp i mörkret. Det återspeglas i ljusstakar, stjärnor och levande ljus som tänds i våra hem. 

För vi får inte glömma att det viktigaste vi har är varandra. Julen handlar om kärlek och gemenskap, om vikten av att ta hand om varandra, visa medkänsla och vara generösa. Glädjen i att ge snarare än att få. Då pratar jag inte om julklappar utan det allra viktigaste: att ge av sin tid, sin närvaro, sitt ljus och sitt hjärta. Tiden är den finaste gåva någon kan ge och att få ta emot. Julen är en tid för att stärka relationer med familj, vänner eller människor i utsatthet.

För i slutändan är det inte klapparna, kläderna eller dekorationerna vi minns. Det är människorna som funnits där för oss, de som berört våra hjärtan.

Så vänner, dra ner på ambitionsnivån. För det viktigaste är att du är där, med ditt ljus och din omtanke. Bjud in personen som du vet brukar sitta ensam på jul. Alla vill känna känslan av att vara behövd. Våga fråga om ni kan hjälpas åt med julmaten och julbaket. 

Till dig som känner dig ensam under jul, våga fråga om du kan hjälpa till. Våga ta steg att öppna upp till en relation. Du vet aldrig vad som finns bakom dörren om du inte först vågar knacka på. Vem vet, kanske finns det där en ny vänskap, en ny gemenskap, bakom just den dörren som du vågar knacka på. 

För julens budskap är enkelt, men stort: hopp, ljus, kärlek och gemenskap.

Månadens hälsosteg: Våga bjuda in och be om hjälp, eller våga ta steget att erbjud din hjälp. 

Jag älskar att höra om era upplevelser, så skicka gärna ett DM på Instagram eller ett mejl via min hemsida och berätta hur det kändes. 

Månadens eftertanke: Allt börjar med att sträcka ut sin hand. 

/Sandra Gustafsson